Wednesday, December 31, 2008

Som Ett Lugn.

Hitler sa en gång; att sen han lärde känna människan, umgås han hellre med hundar. Jag sympatiserar verkligen inte med Hitler, det gör jag inte, tro inte det, men jag kan förstå lite hur han menar.

En vän sa till mig inte alltför länge sedan, när jag tvivlade på om jag skulle ha tålamod med en liten valp nu. - Med hundar har du tålamod, det är med människor du inte har det. Kanske har hon rätt. Jag vet inte, vet inte just nu.

Arbetar intensivt med flera projekt samtidigt, böcker och utställningar, men en dag ska en hund gå vid min sida igen. Det är en självklarhet. Jag kan egentligen mycket lite om hundar, men vet att jag trivs med deras sällskap. Kanske är det därför hundboken är viktig för mig, förutom att det är nödvändigt att ge ut den nu, att tiden och känslan är den rätta. Jag måste vara lyhörd för att det ska bli rätt, den personliga ingången måste finnas för att det ska bli på riktigt, bli på liv och död, som man säger, för att man ska få ro. Man tror att ron infinner sig när boken är utgiven, när skivan är inspelad, eller när utställningen är hängd, men det blir inte så. Jag kommer aldrig till ro eller hittar ett hem, och det är bara att acceptera och fortsätta arbeta, det är då jag känner ett lugn, det är då jag mår som bäst.





Jag vet en rofylld plats som inte finns för mig. En skog, en äng och ett litet ensamt hus som inte längre finns kvar här nu mera.

T.

Saturday, December 27, 2008

Fairytale of New York.

The Pogues -(Kirsty MacColl R.I.P.)

T.

Wednesday, December 24, 2008

Landskrona.

Då var det dax igen. Landskrona på löpet. En man mördad mitt i julhandeln. En man skjuten på öppen gata i Landskrona.

Precis utanför mitt fönster.

Men det finns ett annat Landskrona.

En vän gav mig The Bristles återutgivna vinylskiva i julklapp, äkta landskronitisk råpunk när den var som bäst. Och härom dan fick jag höra några nyinspelade låtar från deras kommande singel, och det låter bra, den saken är klar, som åttiotre fast tvåtusenåtta.

Landskrona.

Läste i kvällsposten/expressen, en slags årslista, att filmen om Svenska Akademien, reggaebandet från Landskrona, blev årets musik-dvd. -...om sakernas tillstånd, vill man köpa den är det bara att skicka ett mejl. Vi säger 150 pix plus frakt, men då ingår kortfilmen -Sture, tre livelåtar och en halvtimme bortklippta scener i paketet.

"...medlemmarna får lägga ut texten om kapitalism, skönhetsindustri och annat ruttet i världen. Baktaktsklippen från spelningarna och, när det som är bäst, Thomas H Johnssons väldigt snygga filmfoto som glider med dem längs vägen." /Johan Malmberg, HD-Kultur.

Landskrona.

T.

Tuesday, December 23, 2008

Bara Vad Jag Såg.

Du ringde och sa att du ville komma ner. Du stod i min hall och dina ögon berätta att du behövde komma i hamn en stund. Jag såg att du behövde en stilla plats och vila ut, trots din lugg var längre nu var dina ögon vad jag såg, och trots din mössa såg jag att du frös. Kanske ses vi innan du reser vidare igen, kanske är du rädd för det, men vi vill bara varandra väl och ingen längtan ska sota våra steg.

T.

Time Magazine.

Bob Dylan.

T.

Monday, December 22, 2008

Dom Som Springer.

Musik blir viktigare och viktigare för mig, igen. Efter en ganska lång tid av en slags tystnad fyller musiken alla mina sinnen nu och sen.

Jag köper skivor som en tonåring röker mentolcigaretter. Sätter på mig lurar och går genom stan i min egen baktakt idag. Tittar på människorna som springer förbi, springer med kassar och paket, jag undrar var dom är på väg en isande dag som idag. Kanske väntar någon på deras paket. Kanske har dom någon som fryser och som väntar. Väntar på dom som springer.


Vid havet finns en bänk där jag är fri, det är dit jag går idag och gick igår, där finns ingen som springer. Där finns ingen som väntar, och där finns ingen som fryser idag.

Ungefär som US sjöng på en gammal skiva jag hitta i mitt varma kök:

-Dom är som gjorda för varann. Dom som vill men inte kan. Två frusna äpplen på en gren...

T.

Friday, December 19, 2008

Som Jag Vill.

Jag får ibland mail om att jag borde skriva mer om fotografi, och mindre om, ja om vadå, kärlek kanske. Kärlek intresserar mig. Fotografi intresserar mig inte, jo det gör det, men inte på ett teoretiskt plan. Egentligen är jag inte intresserad av kärleksteorier heller, teorier, men det skriver jag ju inte, så allt är frid och fröjd. Kanske borde jag skriva om ekonomi, skattetabeller och avdragsrättigheter, det är intressant, men inte sexigt. Jag vet inte riktigt hur det blir, och jag förstår inte varför jag sitter här och försvarar mig, förvarar mig själv, för det är mig själv jag skriver om. I alla fall oftast. Ibland skriver jag till någon, som ett slags brev utan porto, ibland skriver jag mest för att förströ mig. Ibland skriver jag för att ord och meningar kan vara vackert. Och ibland går jag in och läser vad jag själv skrivit, och kanske ändrar något ord som inte blev bra, ganska ofta faktiskt.

Jag gör ju som jag vill.

T.

Thursday, December 18, 2008

När Solen Titta Förbi.

Jag träffa han med stort skägg men utan hår, han som egentligen inte bor här mer, och den lilla mörka tjejen gick där med, hon jag alltid glömmer namnet på. Jag träffa han som alltid är ute, vinter som vår, han som dricker mer än han kanske bör, han stod vid konsthallens terass och vinka glatt, som han alltid gör. Jag träffa hon som hade en stor hund men som nu har ett litet barn. Jag träffa han som gjorde trehundranio mål men som nu är vaktmästare, på liv och död, när han leker med skolpojkarna ute på gården.


När jag bara gick ut ett tag. Som jag alltid gör.

T.

Johnny Rotten.

Dont` look back...

T.

John Lydon.

Dont´look back...

T.

Wednesday, December 17, 2008

Dagens Citat.


I don't have any heroes - they're all useless.

Johnny Rotten

Tuesday, December 16, 2008

Monday, December 15, 2008

Idag Söndag.

En blåsig men vacker eftermiddag i en stad större än min.

Gick förbi det vita hotellet där jag bodde en gång, korsade det stora torget med kiosken mitt på, hade varit på fest och somnat på en soffa, kroppen var öm men själen lite helad.

I kön till pressbyråns kaffeautomat träffade jag en gammal vän. Han bara stod där med gitarren på sin rygg och det var nästan tio år sedan vi sågs. Jag kände igen honom direkt, trots att hans kropp var tunnare och att håret var lite längre nu, men hans blå ögon var lika fulla av liv som jag mindes dem då. Vi gick ut till där de stora spåren tar sin början och delade en cigarett. Jag frågade hur han har det, hur han mår. Han tittade på mig en bra stund, liksom lite forskande, tog en klunk av sitt kaffe och sa:

-Du har säkert läst om mig i tidningar. Du har kanske sett mig på tv. Jag har haft en bra tid, jag har spelat i flera länder, sett en hel del och fått göra vad jag vill. Men jag har glömt att vårda mitt eget hjärta, för i den här världen finns ingen plats för några vilsna själar, det ska du veta. Men jag tror att jag har en vän som känner mig som den jag är, vi har inte pratat på länge, och jag vet inte var hon finns eller vad hon gör nu, och ibland undrar jag vem som la vårt pussel då.

Det sprakar i högtalarna om att tåget mot Malmö och Köpenhamn är klart för avgång. Jag ger honom en snabb kram och skyndar iväg, vänder mig om och ser att han står kvar där och ler mot mig, jag ler mot honom och kliver på.


Hans ord vägrade att släppa mig när skogar och små stationer rusade förbi. Jag satt och tänkte att jag måste söka upp honom igen och lära känna honom igen.

Om du såg honom nu, vad tänkte du då.

T.

Sunday, December 14, 2008

lilla landet.

Work in progress.

http://outoffocusmag.com/Lilla-landet.html

T.

Tuesday, December 9, 2008

Vernissage.

Det gäller att vara ute i tid eftersom man måste flyga.


Välkommen på vernissage i Reykjavík den 8 januari nästa år.

T.

Ps. Mejla för ett ex av boken (150 sek). Kanske årets julklapp.

Monday, December 8, 2008

Hon Gör Mig Glad.

Hela helgen har jag umgåtts med en liten tjej. Vi har träffats förut, men aldrig kommit så nära som nu, som nu när vi vaknat tillsammans och gått ut i morgonen ihop. Att det kan kännas så bra att bara gå sida vid sida genom en regntung stad, bara vi två, bara hon och jag.

Nu har hon gått hem. Och jag saknar henne redan, saknar hennes blick, saknar hennes huvud i mitt knä, och jag saknar att höra hennes tassar mot mitt golv.

Saknar att hon gör mig glad.

T.

Sunday, December 7, 2008

PizzaKing.

Två bröder som älskar fotboll.


Han delar pizzerian med sin bror. Arbetar ett halvår och är ledig ett halvår. Då lever han i Portugal.

T.

Friday, December 5, 2008

MingelPingel.

Människor som tror på något. Människor som vill något. Människor som gör det de tror på. Filmcentrum.

Igår var jag på mingelpingel, tro på det om ni vill, men det är sant. Filmcentrum firade sitt jubileum med fri dricka och tilltugg på Royal i Malmö. Stefan Jarl och Uffe Berggren berättade anekdoter från tiden då allt startade. Det var en blandning av SÄPO-avlyssningar och kollektivt tänk, bara en sådan sak som att sexton av landet filmare skänkte en tusenlapp var till en projektor, eftersom SF inte var intresserad av att visa film som kritiserade samhällsordningen var man tvungen att starta en egen biograf. Folkets Bio var född.

Fan vad jag kan sakna de drivkrafterna idag. Visst, det finns krafter, Agitera är en, F-Blog en annan, Unfoldmag en tredje, och Outoffocusmag en fjärde. Att de finns, ger mig hopp.

Kvällen avslutades med att Stefan visade sin andra film om Kenta och Stoffe, scenen där Stoffe sjunger till sin lilla son Janne, är ännu oöverträffad i svensk dokumentärfilm, eller i svensk film överhuvudtaget.

Lite av mina bilder: http://gruppof.blogspot.com/

T.

Tuesday, December 2, 2008

En Liten Hamn.

Idag lyssnar jag på Dag Vag (en gång till).


Bilden: Frankrike och Normandie (Omaha). Vid horisonten kan man skymta resterna av de allierades hamn. Hamnen var nödvändig för att landstigningen skulle lyckas, för att man skulle kunna få tysken och mörkret på fall. Tror vi alla behöver en hamn då och då, en liten enkel hamn att lägga till vid ibland, en hamn som ger värme och skydd när vågorna blir för höga, när havet blir alltför kallt och stort.

T.

Monday, November 24, 2008

Faller Isär.

Förra veckan kom snön till mig. Och den ligger kvar där än och gnistrar, precis som jag. Det är vackert och kallt på något vis. Nysnön ger mig ljus och nya otrampade stigar, mina egna stigar nu.

Jag arbetar med tre böcker samtidigt, det kräver arbetsro, och det kräver koncentration. Det spretar och faller isär, det byggs upp och fogas samman igen, och det handlar om livet.

En vän gav mig Lundells nya platta härom dan. Lundell kan ge när man vågar ta emot. Och han gav mig -Spike, hur fan kunde han veta, veta just nu. Men där är väl så det blir när man är en stor konstnär. Lundell är det, en stor konstnär.

T.

Wednesday, November 19, 2008

Hon Den Hunden.

I natt rinner regnet som tårar mot fönstret och vinden sparkar obarmhärtigt bort trädens sista löv. Där ute speglar månen sitt bleka ljus mot gatans våta asfalt och en ensam hund skäller i fjärran. Den hunden irrar omkring utan hem och utan famnar att värma sig i. Jag tänder en cigarett och viskar ut i natten att varma famnar finns närmre än du tror, för när våren kommer ska du sitta på en klippa vid en främmande strand och se solen bli röd och stor igen.

Hösten var hård i år och hunden bor där långt borta, pälsen är tovig och våt, och hon står kvar där övergiven i natten. En del hundar får inte stryka ensamma bland städernas hårda betong. En del hundar borde vara förbjudet att såra likt en fridlyst art där skogen blir till en öppen äng.

Du kommer att hitta din flock igen, det är inte du som sprungit bort, det är flocken som splittrats som ett sönderslaget hjärta av is. Din päls kommer att skina som förr, nyborstad och blank i solen, när kylan är över och värmen kommer till dig igen.

T.

Monday, November 10, 2008

Du och Jag.

Du var min allra bästa vän. Du hade allt jag ville ha. Vi gick flera tusen mil. Du och jag. När jag var ledsen gjorde du mig gla´. När du var hemma frågade alla var du va. Vi var alltid vi två. Du och jag. Vi lura snuten, gång på gång, mest på lek, som vi sa. Du och jag.


Vi bor under samma himmel, bländas av samma sol, men går inte vid samma hav nåt mer. Du och jag.

T.

Wednesday, November 5, 2008

Återfall Ett.

Det webbaserade bildmagasinet -Outoffocusmag, är på banan igen.

Se: http://outoffocusmag.com/hem.html

Så skicka in bidrag.

T.

Tuesday, November 4, 2008

Semester.

Bloggen tar semester fram till den 1 december, ungefär. Några återfall kan möjligen komma i fråga. On verra bien...


Bilden: Ståkkolms bästa frukosthak på Hornsgatan. Knipsad tidigt i somras under mina förmiddagspromenader. Lunch käkade jag oftast vid Telefonplan med vackert sällskap, samma sällskap som en gång gav mig -The Americans, Robert Franks mästerverk. Inte konstigt man känner kärlek och saknad.

T.

The F-Blog.

Annars visar jag lite work in progress av -lilla landet på The F-blog just nu.

Se: http://gruppof.blogspot.com/2008/11/invited-photographer-thomas-h-johnsson.html

T.

Monday, October 27, 2008

Då Blev Vi Fem.

I samband med Agiteras årsmöte och femårsjubileum.

Valdes Oscar Sandberg in som ny Agiterafotograf.

Vi satt direkt igång att dra riktlinjerna till en porträttutställning.

(www.agitera.com)

T.

Friday, October 24, 2008

Erik Lindegren.

Jag borde egentligen ligga och sova nu...

...men kom in på Fotosidan.se, där rasar debatten om Erik Lindegrens bilder från svenska slakterier. Bilderna som sådana tänker jag inte beröra, däremot debatten kring bilderna. Någon menar att sådana bilder bör förbjudas på sajten. Någon annan kallar bilderna osmakliga och respektlösa. En del kallar det propagandafotografi.

Det är precis sådan fotografi vi behöver. Bilder som berör. Bilder och fotografer som tar ställning, som vill något med sina bilder. Hur skulle vietnamkriget slutat utan Nick Ut´s napalmbild. När skulle reformerna kommit utan Jacob Riis bildjournalistik. Hur skulle den Amerikanska landsbygden klarat sig utan Dorothea Lang och Walker Evans propagandafotografi.

Vi behöver få se för att kunna förstå.


Att några få försvarar Lindegrens reportage bör jag tillägga.

Och kanske är den annars så tama och alltför ofta navelskådande svenska fotografin på väg mot förändring. Jag vet inte. Kanske. Sen kan man såklart artikulera mer eller mindre, men jag tycker det är gött med lite attack i alla fall.

Hälsar

Propagandaminister Thomas H Johnsson.

Estradfotograf.

Tågen tar mig hit och dit.

På lördag ska jag hålla föredrag och visa mina bilder på ett bibliotek i Blekinge, två timmars enklare underhållning utlovas ungefär, estradfotograf kallar jag mig då. Och jag har blivit lovad att bli upphämtad i en raggarbil, en Ford Fairline -58, snacka om entré god nog åt en estradfotograf.

Annars går New Model Army på repeat i I-Poden just nu.

"Under darkening thundering tavering skies
We live throogh these painful days
Walking like strangers in streets of damnation
Under the enemys's gaze
Well we all create monsters
Come back for their masters
The prices the Devil reclaims
It's funny I never thought I'd be the one who would change
Now above and beyond the roofs of our city
The sunset spreads silent and gold
And we passing time not thinking about you
Lost in our own little world
Well the other night we put the radio on
When we ran out of things we could say
But it always play love songs
When you're far away"

Musiken tar mig hit och dit.

T.

Wednesday, October 22, 2008

StadsPojken.

Ett elstängsel. En geting. En kviga (kanske en tjur).


Under ett jobb i somras fick känna på den vilda landsbygden.

Dag 1. Jag skulle klättra över ett staket för att komma åt bättre. Jävlar vilket drag det var i det elstängslet. Kändes som jag fått en påk över vaden.

Dag 2. Mitt under ett porträtt kommer en geting och sticker mig i armvecket.

Dag 3. Klättrar in till något jag tror är kor, kanske kvigor. En av de fyrbenta djuren sätter full fart mot mig och vill kramas. jag behöver inte berätta mer...

Tror jag bör stanna bland asfalten. Eller välja mina uppdrag bättre.

T.

Tuesday, October 21, 2008

Elin. Lars. Frank.

Scanpix gick idag ut med årets nomineringar till Stora Fotopriset (100 000 pix). Själv blev jag nominerad förra året för mina bluesbilder, och även i år är det ett fint sällskap som slåss om slantarna. Elin Berge. Lars Tunbjörk och Frank Aschberg. Som jag ser det är alla tre värdiga vinnare. Dock är ju Tunbjörk alltid Tunbjörk...

Grattis till alla tre.

T.

Friday, October 17, 2008

Olle.

Just nu snurrar Olle Ljungström på MacBookens digitala skivtallrik. Det är få som kan fånga känslan som Olle. Minns första gången jag hörde Reeperbahn, det var kärlek, sex, blommor och punk på ett vackrare vis.

"...men jag kan vara stark
jag kan få allt
jag kan sprida färg
jag kan regera
men det blir nog
en till kaffe och en cigarett"

T.

Tuesday, October 14, 2008

Min Fotografi.

Micke på Erstagatan skriver om fotografi, om förhållning och ingång, men de djupare kommentarerna uteblir och nivån läggs på det enkla och greppbara. Det gör honom märkbart nedstämd.

För mig var fotografin från början lite som ett äventyr, som Jack Kerouacs -På Drift ungefär, den kunde ta iväg mig till större världar. Samtidigt som jag alltid haft ett uttrycksbehov, och vad det kommer ifrån vet jag inte, kanske från mitt tidiga intresse av omvärlden. När mina kompisar såg spännande filmer på tv, ville jag se de trista dokumentärerna och debattprogrammen. Jag var intresserad av vad som hände runt omkring mig. När skolfröken berättade om jesusbarnet var mina tankar långt ifrån gud och religion, jag ville istället veta hur de levde på den tiden, hur samhället var uppbyggt då. Och hur det är uppbyggt nu, varför en del hade hundratals kor och andra inte, varför vissa åkte på utlandssemestrar men inte jag.

Kanske var det det som la grunden till mitt fotograferande, uttrycksbehovet fanns där redan, jag kunde som barn sitta och teckna i timmar. När jag blev lite äldre blev det försök med olja på duk, musik, och skrivande. Men min rastlöshet (enligt en del adhd) gjorde sig påmind, det krävdes för mycket koncentration och stillasittande för att kunna utöva det bra. För bra ville jag bli. Då fann jag fotografiet, stillbilden, helt plötsligt kunde jag berätta historier samtidigt som jag var ute och flängde, det blev som en befrielse, som att hitta hem på något vis.

Jag tittade i fotoböcker. Strömholm gav mig städerna, Berg gav mig kollektivet, Petersen gav mig människorna, M E Mark gav mig insikten, Tunbjörk gav mig humorn, Bresson gav mig formen, Mapplethorpe gav mig erotiken, Nykvist gav mig tystnaden, Kartez gav mig poesin, Jonsson gav mig berättelsen, och Frank gav mig det stora äventyret.

Widerberg gav mig sprängkraften och den inre realismen.

Jag började nu fotografera mer medvetet, började smått förstå vad jag höll på med, förstå varför jag höll på. Min fotografi är alltså i grunden ett behov av att berätta om hur jag upplever min samtid, ett äventyrsbehov, och en metod att kanalysera min rastlöshet.

Perioder i livet fann jag andra medel att kanalysera rastlösheten och vattna äventyren med.

Numera måste jag må bra för att kunna fotografera bra. Därför att fotografin kräver så mycket av mig, det kräver ork och fysik, det kräver attack, det kräver styrka och mental stabilitet, det kräver djup koncentration och egoism, det kräver ekonomisk medvetenhet, det kräver hundraprocentig ärlighet, det kräver disciplin och kaos, det kräver ensamhet och social närvaro. Allt på en gång och samtidigt. När jag mår mindre bra skriver jag mest, när dagarna är lite tyngre, orden kräver bara mina egna tankar och formuleringar.

Och nu pratar jag naturligtvis inte om uppdragsfotografering.

Det har bara hänt en gång att jag dragit igång ett projekt men en tydlig medvetenhet. Oftast brukar projekten komma till mig av sig själv, de gör det eftersom jag fotograferar hela tiden, om och om igen, lite som psykofarmaka. Jag vet inte då, då när jag tar bilden, varför jag gör det, jag bara gör det. Sen, längre fram, kanske ett år senare, när jag stämmer av och går igenom kontakterna, då märker jag samband mellan bilderna. Att jag omedvetet har fotograferat åt ett visst håll, då börjar min berättelse ta form och jag kan fotografera mer medvetet och fokuserat. Då spetsar jag motiven och vässar mig själv. Jag vet inte alltid vad jag vill åt, men jag vet alltid vad jag inte vill åt. När berättelsens skal står stadigt är det tid att få in poesi och känslor, och det är nu det börjar bli svårt och krävande, det är nu det ska bli fotografi och bild. Det är nu det blir på allvar. Det är nu jag blandar in mig själv och gör det personligt. Ibland kan det ta flera år innan jag får en personlig ingång i ett arbete, men det måste få ta den tid det tar, för det är den personliga ingången som gör det till bild, som gör det till konst om man så vill, som får det att beröra.

(Jag har under femton års tid fotograferat hundar. Därför att jag tycker om hundar. Men det är inte förrän nu det är viktigt för mig att sammanställa bilderna, det är inte förrän nu det blivit personligt och på riktigt, och varför det är viktigt just nu berättar jag en annan gång).

Sen är det bara att vänta in läget. Att läget är rätt att presentera bilderna. Det kräver fingertoppskänsla, den saken är klar, och det är det som är själva konsten.

Alltså är jag egentligen inte sådär jätteintresserad av fotografi.

T.

Friday, September 26, 2008

Lycklig.

Tänk den som har råd att köpa nya möbler.


Vad lycklig jag skulle blivit då.

T.

Wednesday, September 24, 2008

I Ett Litet Hus.

Vissa dagar känner man sig så jävla stark. Andra dagar precis tvärt om. Idag skiner höstljuset på mig. Det blir så där vackert när solen gör trädens gula löv till guld. Har suttit hela förmiddagen med mina tankar vid vattnet, hunden har legat lugnt vid min sida, främmande människor har hastat förbi, och jag har fått frukt av en vänlig man. Har egentligen prylar att göra, men ibland måste sådant komma i andra hand, viktigt att tillåta sig att släpa efter lite. För saker börjar falla på plats lite mer nu. Börjar förstå. Jag är i en brytpunkt, det känns tydligare och tydligare, något annat måste in.

Någon frågade mig vad jag drömmer om.

Jag drömmer väl som alla andra om lycka, kärlek, pengar och rock´n roll. Men det jag direkt såg framför mig, det var ett hus i skogen, ett hus vi brukar låna ibland. Det finns ingen annan plats där jag känner mig så jävla fri och harmonisk som i det där huset. Där kan jag bara vara Thomas.

Svaret på drömmarna är alltså ett hus på landet med päronträd och kanske några höns som pickar omkring. Där skulle jag strosa i lugn och ro, arbeta med mina utställningar och böcker, sälja lite printar ibland. Göra lite föreläsningar och workshops då och då. Plocka svamp på hösten och arbeta med huset på vintern, göra det personligt och vänligt, hålla stora fester för mina vänner om vårarna. Där skulle jag kunna sitta på trappan med en kopp i handen och smygtitta på min vän när hon pysslar i trädgården, se hur det glittrar i hennes ögon, det brukar göra det när hon arbetar med sina blommor, det är det vackraste jag känner till.

När skogen blir för trång vill jag kunna åka till andra länder en stund. Träffa nya människor och hänga på främmande krogar ett tag. Kanske ha en liten lägenhet i Berlin att bo i ibland.

Mina drömmar är visst ganska enkla, jag behöver egentligen inte så mycket, och kanske är jag bara en romantiker. Men det är vad jag drömmer om.


Ungefär som Taube sjöng en gång;

"Stjärnor och palmer och medelhavets brus, kring ett litet hus med två tända ljus, rött vin och druvor och blommor i ett krus, i ett litet ensamt hus..."

T.

Bara Tiger.

Nu har det hänt igen. Någon har mördat en massa människor i vårt grannland. Varför gör någon en sådan sak. Vad är det som framkallar en sådan ilska. Varför är det alltid män och inte kvinnor som skjuter.

Och skyll inte på att skjutvapnen är alltför tillgängliga. Det är för enkelt. Våga se. Se dig själv. Se din dotter eller din son. Se din vän.

Människor mår dåligt i vårt samhälle idag, unga människor känner sig otillräckliga, känner att de yttre kraven är svåra att leva upp till. Kvinnor vänder smärtan inåt, mot sig själv, mår dåligt i sin ensamhet. Män tar ut det på sina medmänniskor, slåss och lever jävel, lever ett destruktivt liv.

En del kan kanalysera sina demoner genom kreativt arbete. Andra kan det inte.

Det är för mycket nu, det har varit så länge. Vi måste våga säga nej. Vi måste hoppa av från spiralen som bara går snabbare och snabbare. Våga arbeta mindre och tänka mer på oss själva, bygga vårt välbefinnande inifrån, och inte utifrån vad vi förväntas vara inför andra. Idag gör en människa samma arbete som tre gjorde för tjugo år sedan, inte är det konstigt att vi tar slut, att många mår skit.


När ska människor hinna leva. Ta hand om sig själv och varandra. Göra det vi verkligen vill i hjärtat.

Det körs tv-program med vackra och lyckade människor. Tidningar kör reportage om fria människor i karriären. Karriär, till bekostnad av vad. Innebörden av karriär bör omvärderas.

Jag läste en seriestrip med Kalle & Hobbe för en massa år sedan.

Kalle frågar Hobbe om vad han ska bli när han blir stor.
Hobbe svarar; Tiger. Ni människor föds till människor för att sedan bli något annat. Vi tigrar föds till tigrar och förblir tigrar, det räcker för oss.

Hobbes ord tänker jag på ganska ofta.

T.

Monday, September 22, 2008

Klippet.

Två inramade 50 x 70 printar säljes för 3000 sek för båda två plus frakt. Klicka på bilderna för att se dom i större format.


Nordborboken säljes för 150 sek + frakt. Blädderexemplar kommer att finnas på bokmässan i Göteborg (torsdag-söndag denna vecka).


Bilderna nedan är från boken. Och ovan ser ni omslaget.



Kontakt: thomas.h.johnsson[at]agitera.com

T.

Ps. Färgåtergivningen här på bloggen är visst inte den bästa.

Sunday, September 21, 2008

Plötsligt I Abrahamsberg.


En regnig och kall dag i vintras var jag helt plötsligt i Abrahamsberg. Och i går var jag i Polen. Det finns ett Abrahamsberg i alla länder.

T.

Monday, September 15, 2008

I Gatlampans Sken.

Vaknar i natten i det nymålade rummet av gatlampans ensamma sken som försiktigt tar sig genom vassgardinen. Vänder mig om, är inte ensam i sängen nu, jag kryper närmre. Lägger min arm om hon som sover. Känner värmen från hennes kropp, känner hennes bröst under tyget, känner hur hon för min hand under sin tröja. Hör hur hon andas tyngre, jag tittar upp mot henne och ser hur hon blundar i skenet av det svaga ljuset från gatlampan utanför. Känner att hon är vaken nu. Känner hur jag blir vi igen.

Vaknar långsamt av kyssar mot kinden. Det är morgon och hon måste iväg. Jag ligger kvar ett tag innan jag stänger hennes dörr och går ner för trapporna och ut i solen.

T.

Sunday, September 14, 2008

lilla landet.

Jag arbetar nu med en ny bok och utställning, lilla landet blir ett bra arbetsnamn, har knipsat fokuserat sedan i våras, och nu är det tid för första gallringen. Jävlar vad mycket skit som fastnar på negativen, ja så är det, negativ blir det när det är på riktigt. Är absolut ingen bakåtsträvare, det är egentligen inget större fel på det digitala, men det är inte roligt. Och jag måste ha roligt, det är förutsättningen, annars kan jag lika bra skita i det.

Hade en gammal vän på besök igår för lite kritik. Det är viktigt för mig, att bolla lite på vägen, även om det oftast blir som jag redan bestämt i alla fall. Men det kommer att ta tid, minst ett år till, det måste få ta den tid det tar när man arbetar som jag. Innan dess blir det en porträttutställning...


...och innan dess blir det vernissage på Konstnärsgården i Jönköping.

T.

Ps. Annars är det fortfarande kantarellerna jag drömmer om.

Saturday, September 13, 2008

Bluetooth.

Först en rapport från en sliten hyreskasern i en liten småstad söderut. Det nyinflyttade kollektivet verkar dra ihop till kalas, blir nog en riktig röjarskiva, för de har lastat smuggel hela förmiddagen. Så nu blir det väl äntligen lite drag i kåken. Nåja, det var inte om det jag skulle berätta, jag skulle i brist på annat, berätta om en liten händelse jag kom att tänka på i morse.

Jag står på perrongen och väntar på tåget till Malmö. Under armen har jag två inramade printar. Vid fötterna ligger min hund, vi kan kalla honom Billy, för han heter faktiskt så. När en liten flicka kommer fram och vill klappa honom, vet inte hur gammal hon kan vara, men är cirka en meter hög. Billy och flickan ligger på perrongen och gosar i vårsolen, mamman och hennes väninna håller ett vakande öka på dottern, och allt är lugnt. Tåget kommer in och flickan kan inte släppa Billy så vi hamnar i samma vagn, flickan och Billy på golvet och mamman och väninnan på sätet mitt emot mig. Jag börjar prata lite med flickan.

-Vad ska du göra i Malmö, frågar jag.
-Vi ska på teater, svarar hon.
-Jasså, vad spännande, vadå för teater?
-Rövarna från Kamomilla Stad, den om Kasper, Jesper och Jonatan, en barnteater, säger flickan lite vuxet.
-Skojar du, den låter har jag som ringsignal på mobilen, fast en lite punkigare version med ksmb. Vill du höra?

Flickan nickar ivrigt och jag ger henne mobilen. Hon lyssnar ihärdigt samtidigt som hon klappar Billy.

-Gillar du den, frågar jag.
-Mmmm, mycket...

-Har du Bluetooth på mobilen, frågar mamman försiktigt.
-Ja, tror det, svarar jag.
-Kan du inte blåtanda över låten till mig då.
-Absolut, säger jag och tar tillbaka telefonen när låten är slut.

Efter lite fixande och trixande kopplas jag ihop med mammans mobil och sänder iväg låten. Plötsligt börjar mamman och väninnan fnittra.

-Vad är det, frågar jag.
-Ditt användarnamn, säger hon och fnissar.
-Vad är det med mitt användarnamn, svarar jag helt oförstående.

Hon visar mig sin mobil, och där står "ihopkopplad med KåteThomas", lite pinsamt kändes det allt. Men till saken hör att jag är helt borta när det gäller mobilteknik och det är min kvinna som gjort alla inställningar...

Jaja, mamman och flickan fick låten och levde sedan lyckliga i alla sina dagar. Och jag kom till Malmö och fick sålt båda mina printar.

Slutet gott. Allting gott.

T.

Ps. Har lite bilder på The F-Blog idag. Se; http://gruppof.blogspot.com/2008/09/invited-photographer-thomas-h-johnsson.html

Thursday, September 11, 2008

Min Kåk.

Man skulle kunna tro att folket i min kåk har någon slags rivningskontrakt, det flyttar in och ut nya människor hela tiden, idag har det flyttat in ett slags tjejkollektiv i femman högst upp. I lägenheten sidan om min har det bott tre olika familjer under ett halvårs tid och i dörren mitt emot springer det okända människor hela tiden. Det är såklart kul med nytt folk, men jag börjar undra om det är något med huset jag inte känner till, om kåken är mögelskadad eller om det är något annat jag missat. Själv är jag antagligen på väg härifrån på ett eller annat vis inom en ganska snar framtid, det känns så nu i alla fall, något nytt måste in.

Efter en lugnare tid börjar det röra på sig nu, boken jag skrev om härom kvällen ska hämtas och distribueras, filmen om SA visas i Malmö vid tre tillfällen under European Social Forum nästa vecka. Samma film släpps även i dagarna på dvd, håll utkik i en butik nära dig, du får 35 min ej tidigare visade scener, tre livelåtar, samt kortfilmen om Sture på samma dvd som huvudfilmen. Vad den kommer att kosta vet jag inte riktigt, det är väl distributörerna som sätter inpriset, men den kommer inte att vara dyr, så mycket kan jag lova. Annars förs förhandlingar med svt, om man orkar vänta alltså.


Bilden. Simon från SA, han gör mycket arbete i bandet, men syns inte så mycket i filmen. Vilket är synd kan jag tycka.

T.

Ps. Ikväll på svt 1 kl 21 visas polaren Csabas film -Väsenpumpen.

Tuesday, September 9, 2008

Bok.

Efter en hel del turer med tryckeriet har jag fått information om att nordborboken ska ligga klar för leverans på fredag, ungefär. Lansering lagom till bokmässan i Göteborg. Det snackas mycket om att göra böcker, ofta stannar det vid just snack, förstår inte problemet. Det finns inget lättare än att göra en bok. Det gäller bara att ha en hög med bilder, möjligen även lite text, ha hyfsad koll på något layoutprogram, och sen hitta någon som vill pynta för skiten. Sen är det klart. Enkelt. Eller hur.

Sen om boken är bra eller inte, det är en helt annan diskussion, men den blir gjord i alla fall. Och sen gör man bara en till, för det är faktiskt ganska kul att ge ut böcker, stiligt på något vis.

Utställningar försvinner, faller i glömska, göms i lådor i någon lagerlokal. Men böcker finns kvar, de står i människor bokhyllor, ligger på soffbord, läses på toaletter, eller hamnar på antikvariat. Böcker vandrar vidare och får ett eget liv. I somras hittade jag min (och Pibes) Bluesbok på ett antikvariat, där kostade den dubbelt vad man fick betala i butik när den var ny. Det kändes lite märkvärdigt.


Det är bara att höra av sig om intresse finns att förvärva ett ex.

T.

Ps. Annars drömmer jag om att plocka kantareller.

Saturday, August 30, 2008

Det Går Fort Nu.

På ett tåg mellan Köpenhamn och Helsingör när natten nästan är morgon. Det går fort nu. Tonårstjejerna på sätet sidan om har varit på fest, hon med svartfärgat hår och för mycket smink har blivit kysst i natt, hon är lycklig och berättar, hon pratar och hon pratar. Det glittrar i hennes ögon och de andra fnissar och lyssnar avundsjukt. Utanför passeras gamla gårdar och mörka skogar. Det går fort. Den gamla mannen utan någonstans att bo sover över sätet, hans väska är sliten och nött. Har var gift en gång för länge sedan. Han hade hus, barn och fru, och han var en lycklig man i sina bästa år. Genom fönstret passeras små byar och stängda stationer. Det går fort. Paret mitt emot håller varandras händer, de har varit på resa och är trötta nu, de längtar hem till sin nybyggda trea och vill bara sova tätt ihop. Hon har ett litet barn i magen, det vet de inte än, men barnet kommer att vara älskat i många år. Solen börjar gå upp över träden. Det går fort nu. Kvinnan i blå uniform blev lämnad igår, hon tittar på ringen runt fingret, hon har kvar den där än. Hon känner sig gammal, rädd och ensam. Hon gjorde ju allt rätt och var där för honom när han behövde det, men han lämnade hus och hem för en yngre, det svider i hjärtat och hon måste börja om igen. Utmed spåret öppnar sig himlen över ängarna. Det går fort. De fria pojkarna längre bort har varit i storstan och gjort natten. De skryter om erövringar på alla krogar och hak, de är hårda unga män som saknar en riktig vän, en riktig vän när väggarna kryper i mörkret. Tåget rullar in till lång betong och morgonen skyndar ikapp. Det går fort nu.

T.

Tuesday, August 26, 2008

Ny Vår.

Jag har färdigställt. Levererat tre stora uppdrag och låtit en bok gå till tryck. Jag är klar nu. Behöver andakt och tid åt mig själv, hösten har alltid varit min tid, ensamma skor bland gula blad. Och saker händer man inte rår på, har lovat att inte bekymra mig allt för mycket, har lovat att jag klarar mig, och jag gör ju det. Det är sant och jag håller mina ord.

När stegen blir tomma och dagarna tyngre finns ärligheten kvar, att bara finnas där, att bara finnas utan långa ord. Att bara vara en starkare vän som går vid sidan om.

Tar mig över sundet till Köpenhamn och vandrar runt utan mål och låter timmarna flyta ihop till dagar som dom vill och behagar. Vill känna svala vindar mot min kind på längre gator och större torg. Jag gillar vimlet på hösten, när människor skrattar under filtar runt alla borden, när människor jagar solens sista värme. När vi går mot en vår igen.


Bilden är från Berlin i våras när vi åkte spårvagn genom natten utan koll, på gatorna där flickorna inte var jungfrur.

T.

Wednesday, August 20, 2008

...


T.

Ängel.

Jag drömde om en ängel i natt. Hon var vackrare än någonsin, hon satt på sitt moln och dingla med smala ben, hennes blonda hår föll mjukt över axlarna, hon satt där och åt hummer på silverfat. Hon log åt mig och bad mig hälsa att hon har det bra nu. Hon sa att hon håller ett vakande öga från sitt moln, att hon håller er hand när ni behöver det, hon ville att ni ska veta det. Hon sa att hon var glad att ni fanns där då, att hon kände det trots allt, och att ni inte ska vara ledsna längre, för hon har det lättare nu.

T.

Sunday, August 17, 2008

Bränn.

Jag har sagt det tidigare, säger det igen, det börjar mullra.

Se: http://brann-imagegroup.se/

T.

Utan Groll.

Fick en förfrågan om att bli permanent skribent på ett fotoforum, spännande och smickrande, men min tid räcker inte alltid till. Tyvärr. Det får bli som gästkrönikör under en månad i höst i stället. Sen får vi se vad som händer längre fram, framtiden är ju som en formbar lerklump, ungefär.


Det har blivit lite, med betoning på lite, debatt på andra bloggar, om Christianias vara eller inte vara. Synd bara att snacket oftast bara handlat om hasch, men nu skiter vi i hasch och öppnar upp i stället. Var på ShitTown-festivalen igår, på Gråhall inne på självaste Christiania. Där var inte bara bra musik, det arrangerades workshops av alla de slag, hur du gör din egen tatueringsmaskin, matlagningskurser, grafisk formgivning, grafittimålning för nybörjare. Flera hundra människor samlades under samma tak utan bråk, sura miner eller annat groll, och ibland önskar jag att det var hela världen.

T.

Thursday, August 14, 2008

Agitera Till Malmöfestivalen.

i samarbete med Aluma.

NÄR: Fredagen den 15 augusti till den 22 augusti.

VAR: Gatutidningens festivaltält på Malmöfestivalen.

VAD: Tre av Agiteras fotografer kommer att genomföra fyra bildspel under fyra dagar i samband med gatutidningen Alumas arrangemang under Malmöfestivalen. Bilderna kommer att spegla fyra teman;

15//8 - Möten.
17/8 - Smärta.
19/8 - Staden.
22/5 - Föränding.

Deltagande fotografer från bildgruppen Agitera;

Andreas Engman
Edith Camilla Svensson
Thomas H Johnsson

Det är viktigt för oss inom Agitera att visa bild även utanför konventionella utställningsplatser. Göra bilden tillgänglig även för den sk ovana utställningsbesökaren. Låta bilden komma till människor. Malmöfestivalen är förknippad med fest och glädje, och då passar det ypperligt med en stunds allvar. Vi anser att det är viktigt att påminnas om de goda krafterna i samhället, de som arbetar i det lilla, därför föll det oss naturligt att tacka ja till Alumas förfrågan om ett samarbete.

OM AGITERA: Idén till bildgruppen föddes någon gång mellan 2002 och 2003. För att bli en officiell organisation vid vårt första medlemsmöte på Ölcafeet i Malmö, hösten 2003.

Vi känner en saknad av bilder som har något att säga. Bilder med syfte att försöka berätta om sin samtid, på ett lugnt, inte så komplicerat plan. Därför finns Agitera- Image Group.

Agitera är just nu i en expansionsfas och vår strävan är att hela tiden knyta fler intressanta fotografer till bildgruppen.

Vårt första projekt, fotoutställningen "Bilder från Bitola- Macedonija" fick flera samhällsgrupper att mötas för en stund. Gamla som unga, svenskar som invandrare betraktade tillsammans en andra sida. De delade sorg, ilska, tårar och skratt.

Den andra sidan är viktig för oss. Våra bilder är en kontrast till den verklighet som annars syns. Framgångarna med våra tidigare utställningar visar att bilderna inte bara är viktiga för oss, utan också för många andra.

Under åren har Agitera producerat flertalet utställningar, både sk plankutställningar och tradionella utställningar. För närvarande vandrar utställningen -Nordbor runt och boken till utställningen planeras att komma ut i samband med bokmässan i Göteborg.


OM ALUMA: Alumas första nummer utkom sommaren 2001. Tidningen säljs av personer som saknar ett hem och som länge har befunnit sig utanför det etablerade samhället. Försäljarna bor till exempel på olika akutboenden, sover utomhus eller är sporadiskt inneboende.
 
Försäljningen av tidningar ger inkomst och sysselsättning, skapar rutin i vardagen och stärker självkänslan. Allt arbete på Aluma sker enligt principen hjälp till självhjälp, dvs försäljarna motiveras till att - med vårt stöd - själva ta nödvändiga steg mot bättre livskvalitet. Många av försäljarna går efter en tid med tidningen vidare till behandling och eget boende.
 
Tidningen vill väcka frågeställningar om och öka förståelsen för människor i utanförskap. År 2006 mottog Aluma, tillsammans med gatutidningarna i Stockholm och Göteborg, Publicistklubbens Stora pris. Motiveringen var att vi vidgar yttrandefriheten.

Wednesday, August 13, 2008

Tuesday, August 12, 2008

Lakejer.

Jag vurmar för Christiania, det är en oas (eller var) i ett annat så hetsigt samhälle, en motvikt till normen. Christiania har för mig inget med hasch att göra, det är klart att där finns hasch, det finns hasch i drivor, men Christiana är även så mycket mer.

Nu har de inte det lätt där inne, de för en ojämn kamp mot marknadskrafterna, marknadskrafterna som har polisen på sin sida. Bjarne och hans lakejer begår dagligen övergrepp mot christianiter och besökare, jag har sett det med egna ögon, och det är inte vackert. Det är ett brott mot det vi brukar kalla för mänskliga rättigheter, ett brott och inget annat än ett brott, och som vanligt är pressen tyst. Men det är ju klart, dagspressen är ju marknadens lakejer de med, det är lika bra att förstå det.

För övrigt recenseras Bluesboken på The F-Blogg just nu (http://gruppof.blogspot.com/).

T.


Ps. Kika på denna länk: http://www.youtube.com/watch?v=_wFqku5G8wY

Såld.

Sålde sig Roy Andersson när han gjorde reklamfilmer för att finansiera -Sånger från andra våningen. Sålde sig Carl Larsson när han målade väggarna på Nationalmuseet på uppdrag av Stockholms stad. Sålde sig Michelangelo när han målade taket på Sixtinska kapellet i uppdrag av påven. Sålde sig Selma Lagerlöf när hon skrev manus till Körkarlen i uppdrag av nykterhetsrörelsen. Sålde sig Peter Birro när han skrev August i uppdrag av SVT. Sålde sig Thomas H Johnsson när han gjorde reklamuppdrag för att finansiera Bluesutställningen.

Skulle inte tro det.

Det är så det fungerar i den stora världen. Den stora världen utanför lilla Landskrona där jag oftast bor.

T.

Tuesday, August 5, 2008

Som En Vanlig Dag Med Heroin.

(det räcker för mig)

Idag har jag;

# Momsredovisat.

# Skickat nordborboken för korrläsning.

# Hämtat bilder till Göteborgsplanket.

# Dragit SJ vid näsan.

# Slutfixat med DVD-omslaget till ...om sakernas tillstånd.

# Fixat med ett gäng uppdragsbilder.

# Pelat med bilderna som ska köras under Malmöfestivalen.

# Svarat på mejl.

# Pratat ekonomi med en journalist.

# Lagat fullkornspasta med sojafärs.

# Lagt in The Business i I-poden.

# Skickat iväg den sista Bluesboken.

# Promenerat vid havet.

# Hämtat ut färgpatroner på posten i en alltför stor låda.

# Promenerat längs havet igen.

# Promenerat längs havet en gång till.

Plus lite privat sysselsättning som inte lämpar sig att nämna här.

Alltså en någorlunda vanlig dag av mitt liv.

T.

Wednesday, July 30, 2008

Fjäril.

Det finns en pojke som drömmer om drömmarna. Det finns en pojke som drömmer drömmar om längtan. Pojken längtar och drömmer som Tom och Huck på floden som egentligen är ett stormande hav.

Det finns en pojke som rastlöst lever i andra världar. Det finns en pojke som tinar i kylan och lever på hösten. Pojken hittar nya stigar som Sal och Dean längs Route 66 som egentligen är en motorväg för alla ensamma hjärtan.

Det finns en pojke som bor i hårda djungeln. Det finns en pojke som letar efter gläntan bland snåren i stora skogen. Pojken kan slåss med lejon som Tarzan och Jane men egentligen bara jagar en fjäril.

T.

Wednesday, July 16, 2008

Guld.

Människorna här jagar guld som forsande vatten, men fälten är tomma, guldet finns inte där. Överallt ser jag borrhål fyllda med inget. Människor mutar in revir, och innanför skalet gapar väggarna kala, de uteblivna skratten blir som nakna okon genom natten.


Kärleken finns överallt, under varje sten, bakom alla träd, på alla gator och i alla städer. Kärleken till sig själv och till allt det som är större, det handlar bara om att hinna känna.

T.

Tuesday, July 15, 2008

Ljumma Vindar.

Ljumma vindar kysser min kind när vi går med lätta steg genom kvällen och sjunger samma sånger till raspig vinyl. Jag sitter på ett tåg och låter alla måsten vá, jag driver omkring utan mening ett tag, allt får bli som det blir, och allt som sker får ske, det är inget jag lägger mig i.

Solen går upp över husen och jag med den. Varma vindar möter upp vid porten där jag bor, och vi går hand i hand över torget, vi går ner mot havet, sätter oss i skuggan och låter människorna passera som dom vill.

Det är lätt att flyta med när livet ler och vinden hjälper till. Jag har väntat på känslan som fyller mig nu, jag har väntat på att vindarna ska sätta fart, väntat på friheten som bor hos mig idag.

T.

Sunday, July 13, 2008

Saknad.

Det där gedigna hantverket, det djupa tidskrävande skapandet, jag kan ibland sakna det. Sakna de små detaljerna som skapar flera bottnar. Känslan för bild när bild är bild på ett djupare plan.

Det går lätt och snabbt att få till något fräckt i photoshop, lätt att skrika högre, lätt att gömma en skitbild bakom häftig kopiering. Lätt att haka på trender som vilken Idolproducerad popdänga som helst, det blir som mest en vecka på listan och på sin höjd ett gästbartenderknäck i Perstorp.

Och jag blev inte rädd när Dylan började spela elektriskt. Det här handlar om raka motsatsen.

T.

Friday, July 11, 2008

Beatles.

Jag satt på krogen med min polare författarn. Han berättade om en bok han stulit från biblioteket i tonåren, Beatles, av Lars Saabye Christensen, en bok som betytt mycket för honom, och för mig.

Innan han nämner titeln säger jag snabbt, -Du menar Beatles, den har jag hemma i bokhyllan, stulen från något bibliotek.
-Vafan, stulen från biblioteket på Gullstrandskolan, frågar han.
-Jag tror det, minns inte, svarar jag.
-Då är den fan min, eller min och min, men låt oss säga att jag förvaltade den i slutet av åttiotalet. Jag lånade ut den till Jocke, vi spelade ihop då.
-Jag fick den av Henke i början av nittiotalet, svarar jag.
-Henke, Jocke och jag, vi spelade i samma band då. Jocke måste lånat ut den till Henke, och han sen till dig, den har gått varvet runt.
-Du kan få igen den.
-Vi lämnar tillbaka den, det finns en ny generation som behöver större drömmar, behöver den bättre än vi.

T.

Ps. Man ska inte knycka från bibliotek, tänk på det, men det är inte vad historien handlar om.

Wednesday, July 9, 2008

Mjukare Moln.

Vi sprang. Sprang över kullarna ner mot havet. Vi sprang med lätta hjärtan och kroppar fulla av längtan. Vi sprang för sommaren kunde ta slut. Vi sprang med nakna fötter mot grönare gräs, det var åttiosex eller åttiosju, det var ljumma vindar och hemliga nätter. Det var folköl och hemrullade cigaretter bland karuseller och blinkande tombolahjul. Det var som vinst varje gång.

Hösten hann ikapp och Palme dog. I köket stod radion på, tv körde två kanaler och jag sprang ut. Bara ut. Det var lätt att falla när regnet kom, det var halt och inte som en saga.

Nakna fötter klev runt i grova skor. Det blev vi, det blev dom, och det blev vi igen. En kärleksvals för vuxna som egentligen var barn. Vackra blå ögon blev till stor svart pupill och gräset frös till grå betong.

Vi hade varandra och vi var fria. Vi var inga offerlamm, och vi sålde oss aldrig för pärlorna av plast. Vi var hungrande hundar som yla mot månen, mot stjärnorna som föll och ingen stod och tog emot.

Uniformerna passa aldrig vår kropp och takten gick inte i marsch. Vi leta andra marker, vi sökte större och hetare drömmar. Det var en dans på den där eggen som kunde vara så jävla vass. Det var blod eller guld, det var frihet på darriga ben, det var en överdos av längtan när vi låg vakna och inte kunde sova.

Vinterns sista kyla drog förbi och värmen kom igen. Vi var som främlingar i maj när trastarna sjöng för andra. Vi hade ramlat och slagits men hann med tågets sista vagn, vi var skuggor som drog omkring och hade inget att förlora. Några flög upp till fåglarna och drömde vackrare bland mjuka moln. Vi ville bara vidare, bort mot stjärnorna, det var allt vi ville när nätterna var ljumma och livet var som ett nyfött barn.

T.

Sunday, July 6, 2008

Större Flotta.

Det bråkas om ståkkolmsplanket. Om urvalsprocessen. Visst, jag kan hålla med, en riktigt dåligt idé, men även ett riktigt dåligt engagemang från ståkkolmsfotograferna. Att bara få ihop cirka femtio deltagare är lite pinsamt. Det skvallrar väl mest om någon slags hybris*, eller kanske är det så att fotoståkkolm är som ett sjunkande skepp. Ett gammalt flaggskepp som gjort sitt och ligger i dockan och slumrar, drömmer om fornstora dar och sin akterseglade betydelse, medan det lurar nybyggda fullriggare bland svenska vikar och vass.

Men i alla fall, det är bara att ta nya tag till nästa år. Malmö och Göteborg har vaknat, nu gäller det att väcka Sundsvall. En vision, en fullt genomförbar vision; fyra plank runt om i Sverige samtidigt, samma dag. Vilken manifestation för svensk fotografi det kan bli. Ett helhetstänk. Det skulle landets fotografi må bra av. Det är viktigt att förstå den nya tiden, geografin är inget hinder längre, det seglar redan massor av tungt beväpnade slagskepp ute i svenska vatten.

Malmö-Göteborg-Ståkkolm-Sundsvall. Under samma flagg. Svensk fotografi behöver riva murar istället för att förstärka de gamla.


Kom ihåg vem som sa det först.

Hälsar// Amiral Thomas H Johnsson.

*Hybris var inom grekisk mytologi att vilja efterlikna och/eller överträffa gudarna. Då begår man hybris och går oftast under. Hybris kan då användas som en synonym till storhetsvansinne. Ett annat ord för hybris är övermod, det fanns ingen värre synd än detta övermod.

Friday, July 4, 2008

Andra Tider.

Tar mig över till Köpenhamn med tåg. Tidigare var det båt som gällde, färja med restaurang och café. Minns doften som drog över kajen då båten kom in i hamn, doften av cigarr och öl, doften av dansk. Minns enarmade banditer och väl kyld tuborg på flaska. Två gröna från cafeét utan ålderskontroll och sen upp på soldäck med en känslan av äventyr. En känsla av frihet på väg mot större städer.

Minns spelningarna på Ungdomshuset. De fula tatueringarna i Nyhamn. Friheten på Christiania. Spänningen på Istedgade. Ölhaken ute på Norrebro.

Nu åker man tåg över sundet, det gör mig inget, det passar mig bra att sitta och läsa och komma direkt in till centralen. Det är praktiskt och enkelt. Men jag tänker på de yngre, tänker på äventyren, det kan inte vara som ett äventyr att åka rökfritt Öresundståg till Köpenhamn, att trängas med pendlare och på sin höjd en kaffeautomat som nyckel frihet. Det är klart att man måste skrika högre då.

Det är andra tider nu.

Numera finns inte Ungdomshuset kvar. I Nyhamn har tatueringssalongerna för länge sedan slagit igen och turistnäringen tagit över (krognoterna måste vara Köpenhamns dyraste). Friheten på Christiania består mest av trakasserande poliser och kvartarna kring Christianshavn har ombildats till bostadsrätter. Och på Istedgade, ja jag vet i fan...

Tivoli är sig likt. Välklippta gräsmattor och uniformerad personal. De har alltid legat före sin tid, där innanför murarna.

Jag vill inte romantisera. Det hände även en hel del skit och det är såklart inte bra att spolingar dricker öl och springer omkring i skumma kvarter. Men måste ändå säga att det gav mig en bra utbildning, jag fick uppleva storstädernas baksidor, fick lära mig spelreglerna och att bete mig ordentligt. De äldre, busarna, de som hängde där, de höll ett vakande öga över en. Jag var aldrig rädd, inte mer än att spänningen kunde ta överhanden i alla fall, men det gällde att passa sig, att inte leva rövare, för då åkte man på spö direkt. Det visste man.

Det var inte bättre förr. Absolut inte. Men det var en annan tid.


Bilden är från en helt annan tid och en helt annan stad.

T.

Wednesday, July 2, 2008

Enskede IP

Hon kom från större städer i mindre länder. Hon kom med hästar och smutsiga händer. Hon tog mig som den pojke jag var. En man som leta svar, på en liten pojkes vis, som en bakvänd söderkis.

Ingen ger mig styrka som du. Inget tar min kraft som dagarna ter sig nu. Varje kväll går jag vid havet med min hund och ser solen gå ner bakom vatten. Solen här, den är stor, röd och rund, som en apelsin av blod, som då när natten föddes och dagen dog.

Jag älskar när du ler mot mig i telefon. När du berättar om din dag, berättar om natten vi bara har till lån, berättar om mälarns stora vatten. Jag älskar när du skriver mig någon rad om söders grönskande blad. Jag älskar höra om din barndomsstad, där du trampar nya stigar nu, som när du var en liten flicka på sju.

Människorna här stannar kvar. Ingen letar några svar, och jag drömmer om götgatans vimmel med min tjej. Drömmer att jag går ner till enskede ip och lirar boll med dej.

T.

Sunday, June 29, 2008

Större Drömmar.

Det började med -White Riot. Det var då jag vaknade på något vis. Det var då jag förstod att världen var större än radhusen och högstadieskolans korridorer. Större än trimmade blå mopeder. Större än blyga kärleksblickar och nyknoppade flickbröst i minidiscots dunkel. Det var då jag gav mig iväg. Det var då jag förstod att jag ville ha mer. Det var då rektorn pratade allvar och jag inte lyssna. Det var då jag gick ut och aldrig kom tillbaka.

Det var då drömmarna blev större.

T.

Saturday, June 28, 2008

Två Sommarcitat (plus ett bonuscitat).

Först ett som tröst. Ur Albert Camus tacktal under nobellprisutdelningen.

"Man kan inte vara en betydande konstnär om man inte är emot sin tids samhälle."

Nummer två får bli som tröst det med. Leonardo da Vinci sa någon gång såhär.

"Jag trodde livet gick ut på att lära sig leva, nu förstår jag att det går ut på att lära sig dö."

Som bonuscitat blir det Marlon Mansons kloka svar på frågan vad han skulle säga till dagens unga.

"Jag skulle inte sagt någonting...jag skulle lyssnat."

T.

Tuesday, June 17, 2008

Hot.

Innanför dörren låg två böcker från Stefan Jarl, det är bra att kunna byta, han fick en bok av mig och jag fick två av honom. En bra affär kan jag tycka. Plus att det är jävligt inspirerande att byta böcker med någon man respekterar. Alla gör inte det, respekterar honom, i ett utdrag från säpos register framgår det att han utgör en fara för rikets säkerhet. En människa som med sina filmer kämpar mot samhällets orättvisor.

-Hot mot Svea Rikes Säkerhet.

Nynazister som tagit kol på poliser. Mördat fackföreningsfolk. Slaktat homosexuella. De är enligt två efterföljande säopchefer inget hot överhuvudtaget. Inget att bry sig om.

-Inget hot mot Svea Rikes Säkerhet.

Hmm...

T.

Wednesday, June 11, 2008

Fotografi.

Ibland räcker det med en mening.

"Jag tror faktiskt att det finns saker som ingen skulle se om inte jag fotograferade det."

Diane Arbus

T.

Tuesday, June 10, 2008

Kärlek och Hat.

Det finns endast två sinnesstämningar som fungerar. Kärlek och hat. Den utgångspunkten måste jag ha. Då är det på riktigt. Som två lejon som inte fått mat. Ofta kan det skifta på vägen, min ingång till bluesprojektet var hat, som under vägen gled över till kärlek. Det är starka känslor. Kärlek och hat. Antagligen människans yttersta känslor. Nu är jag där igen, mitt i ett pågående arbete, det är lite mer komplicerat den här gången. Jag pendlar dagligen. Pendlar mellan kärlek och hat. Det finns inget mellanting. Det finns inga gråzoner. Antingen kärlek eller hat. Svart och vitt. Men jag vet att långt där inne är kärleken större. Kärleken till livet. Det är det största. Och den segrar alltid. Det måste den göra, annars kan jag lika bra skita i det, lägga ner alltihop.

T.

Monday, June 2, 2008

Stor Bildrea.

Är du trött på dina Ikeatavlor. Längtar du också efter något mer personligt. Passa på. Just nu säljer jag bilder till reapris. Bilder till ditt hem, sommartorp, kontor, eller varför inte som en exklusiv present till någon du tycker om. För endast 1000 svenska kronor får du en signerad 30 x 40 cm stor lamdaprint. Alla bilder är analogt fotograferade med riktig film. Klicka på bilden för att se den i större format. Skicka ett mejl till: thomas.h.johnsson(at)agitera.com









T.

Sunday, June 1, 2008

Puss och Kram.

Igår hade jag det bra. Träffade ett gäng gamla bekanta, några nya bekanta, och en hel del goda vänner. Malmöplanket var det bästa på länge. Stillsamt, opretentiöst och flummigt på ett bra vis. Över nittio fotografer på rad. Det blev som en stor klass-återträff, men utan alla måsten och krav, sen att någon köpte mina printar var som lök på laxen. I augusti drar göteborgsplanket igång, det ska jag försöka ta mig till, ståkkolmsplanket hoppar jag över i år. Är inte speciellt intresserad av att ingå i någon slags fotografisk frimurarorden.

Tommy A från plankarrangörgruppen hälsar att till nästa år lämnas stafettpinnen över till någon annan. Förbered er på att bli delaktiga och dra era strån till stacken. Det pratas om att Agitera ska ta över arrangemanget nästa år, vi får se, Agiterafotografen Camilla står ju bakom göteborgsplanket, kanske tid att knyta ihop säcken och skapa en helhet. Tre plank i tre städer samtidigt. Det vore prylar det.

Läste Birros debattartikel om kulturklimatet härom morgonen. Här är en kille med vass penna. Och pennan är inte bara vass, han vågar vara obekväm, vågar sparka uppåt. En kille i min smak. Artikeln hittar ni på www.hd.se

Det börjar mullra underifrån. Ni som byggt ert hus av sand, ni bör skaffa er hjälm illa kvickt, för skalvet kan komma när man minst anar det.

Puss och kram.

T.

Friday, May 30, 2008

Anslag.

Vet inte varför jag blir så upprörd när det pratas om konst, för det blir jag, märkbart upprörd. Kanske beror det på att det är så mycket tamt trams som presenteras som konst. Lite som kejsarens nya kläder. Det som gör mig mest upprörd är att mycket är finansierat med skattemedel. Samtidigt som det tillåts nerskärningar på psykvård och annan omsorg, betalar vi en del människor för att leka med målarlådan, jag kan inte begripa hur det kan hänga ihop. Missförstå mig inte, jag anser absolut att kultur bör stödjas med skattemedel, mer än idag, men kulturen måste berätta något. Ha något att säga. Gjuta vågor på vattnet. Det måste vara konstens uppgift, och det är ett krav som måste ställas, det går inte annars. Jag vill inte peka ut någon eller något specifikt, det är inte det jag vill åt, och jag är inte rätt person att göra det, men någon måtta måste det vara på alla tomma floskler. Det kanske ändå är så att de flesta anser att det de själva gör är viktigt, det får man hoppas, vet inte vem, vad, eller hur saken ska avgöras, men det fungerar inte som det ser ut idag. Jag tror att vi måste våga stödja mer obekväm konst. Konst som inte stryker medhårs. Konst som vågar kritisera samtiden och etablissemanget. Då tror jag vi är en bit på väg. Ta tex Carl Fredrik Reuterswärds revolver, eller Robert Franks -Americans, eller Ivan Aguélis Egyptendukar, eller Stefan Jarls -Naturens Hämnd, eller Tunbjörks -Vinter, eller Francis Ford Coppolas -Apocalypse Now, eller för den delen Engströms -Härbärge, det är fan i mig konst. Konst som kritiserar eller reflekterar sin samtid. Bra konst.

Jag får själv en del kultur och produktionsstöd då och då. Kanske bör jag inte få det, men vem ska avgöra det, inte etablissemanget i alla fall, då tenderar det bara att bli svågerpolitik av alltihop. Kanske är det så att man gör bättre prylar utan ekonomiskt stöd, när man lever på knivseggen, vet ni att hästscenerna i -Holy Grail kom till för att Terry Gillams hade så tight budget. Det var tänkt med riktiga hästar från början, så kan det vara, penningbekymmer skapar kreativitet.

Det jag vet, det är att ett anslag då och då ger lite andrum, en möjlighet att hämta andan. Och det är nödvändigt.

T.

Thursday, May 29, 2008

Mista.

Man blir rädd att mista sin förhandsrätt. När konstnären blir allt för etablerad, delaktig i etablissemanget, då kommer rädslan. Rädslan över att hamna utanför. Det man en gång stod för glöms, men finns kvar som ett skav, kroppen blir lite tyngre och ryggen lite krokigare. Man vill inte mista det man byggd upp. Det man trodde man strävade efter. Sin förhandsrätt. Man tror man är fri, men man är köpt till tystnad.

Sverige den 29 maj 2008.

T.

Friday, May 23, 2008

Habila Hantverkare.

Så här skrev krönikören Stefan Lindqvist i Helsingborgs Dagblad.

"Det är som med fotografer som med andra yrkesgrupper. De allra flesta är habila hantverkare, visst, det finns alltid några klåpare och så har vi den där lilla gruppen som ser det vi andra inte ser och har vett att knäppa bilden i exakt rätt ögonblick. Och det går aldrig att lära ut. Antingen så har man det eller så har man det inte. Thomas H Johnsson har det."


Bilden: En pissoar i Kreuzberg.

T.

Thursday, May 22, 2008

Lite Hit och Dit.

Idag har jag blivit intervjuad av en ståkkolmsbaserad journalist. För någon vecka sedan var jag föremål för Hyresgästföreningens tidning, jag som inte ens är medlem. Börjar undra vad det är jag säger som är så viktigt. Och som så många verkar vilja höra. Visst, jag tycker själv att jag både är trevlig och intressant, men i alla fall. Kanske har jag reducerat mig själv till en slags proffstyckande åsiktsmaskin. Till mitt försvar så är det faktiskt alltid kul med nya möten, nya människor, nya ansikten. Idag blev det mer ett samtal än intervju, det gillar jag, och det var riktigt givande. En skärpt kille med många intressanta infallsvinklar. Hoppas vi möts igen längre fram.

För övrigt driver jag mest omkring just nu, knipsar lite hit och dit utan mening, skannar Tri-X, laddar upp bilder till byrån, bekymrar mig över min väns bakben, tänker på min kvinna, går på kundmöten. Det är mycket och inget samtidigt. Funderar på att ringa fröken ur och fråga hur hon har det idag.

Har inte speciellt bråttom. Jag behöver inte spara sex minuter. Jag behöver ingen tunnel genom Hallandsåsen. Ta det lite mer cool, jag bjuder på minuterna, har många över om någon vill ha. Gratis.


Annars har jag en teori om bostadsrätter och heltidsarbete. För att köpa en bostadsrätt behöver man låna (oftast) på banken. När man lånat bör man betala tillbaka, för att kunna betala måste man arbeta heltid, när man arbetar heltid blir man trött. Är man trött orkar man inte protestera (leva). Protesterar man inte blir man lätthanterlig.

T.

Sunday, May 18, 2008

Vårstrålar och Vitkalkade Väggar.

Har idag varit på två utställningar. En opåverkad och fri. En dresserad och anpassad. I den ena var fotograferna främst människor. Och i den andra var människorna främst fotografer. Skillnaden blir påtaglig.

Solens varma vårstrålar värmde upp bänkarna längs Rörsjöparken i Malmö. Mycket människor promenerade längs grusvägen mitt i den långa och raka parken. På bänkarna satt människor och småpratade, på gräset stod människor i små klungor och samtalade ljudligt, en del satt på filtar och åt, andra bara stannade till en kort stund, slängde lite blickar och flanerade sedan vidare. En gammal, men fri hund gick omkring och nosade, så som han själv ville och behaga. Längs träden hade någon spänt upp en lina och på linan hängde printar på rad. Färg och svart vitt, blankt och matt, stort och smått, allt blandat hur som helst. Vårsolen strilade ner mellan trädens nyknoppade grönska och skapade en ljussättning Sven bara kunde drömma om.

Det gjorde mig glad. Det ingav hopp. Det var de nya som ställde ut.

Väggarna var kala och vitkalkade. Människor var tysta och vandrade sakta och tålmodigt i cirklar, oftast med händerna på ryggen, svagt framåtlutade, ingen satt, alla stod som på led. Jag hörde inga samtal. Såg ingen värme. Kände ingenting, möjligen en axelryckning, det var allt. Det var kallt.

Det var ordning och reda. Det var rätt och riktigt. Det var Årets Bild.

T.

Ps. Den siste månad fem drar malmöplanket igång. Då blir det mer bilder i det fria. Över nittio fotografer och en del människor ställer ut någonstans vid Johanneskyrkan.

Friday, May 16, 2008

Ännu En Taube.

Med gamla X2000, ett tåg mot Malmö, vi stannade i Alvesta och lastade frö. Då träffade jag i vänthallen på SJ,s kontor, en man från Örebro som hade mött min bror. Men det var inte detta jag skulle tala om, det var om mannen själv, och hans namn var Tomas Degerman. Jag smugglade åt honom en liten bit, han var från Kristianstad och uppväxt i Klit. Han talade med polisen och biten den blev klar. Vi lämnade Alvesta och körde till en bar. Det blev en del problem men Tomas han bara log, i Sundsvall, i Kramfors och i hela norrlands skog.

På nittiotalet kom jag till norrland som student. På vintern fick vi en vattenläcka ifrån nord, lärarn, rektorn och allt gick över bord. Eftersom jag nu var äldst i klassen tog jag nu befäl, och åkte med Niklas till söder och allt gick väl. Men när jag kom till Malmö blev där rättegång, men jag gick klar och stack till Köpenhamn, kom i själva ruschen och reste för den skull till fristaden i min famn, ute på Amaager, jag ville gräva guld, jag vaska och skötte min affär. När jag kom ut till Norrebro, ja då var jag miljonär.

Jag ville ut luffa, jag ville lukta frihet, jag köpte mig en biljett och till Hamburg mig begav, jag började plåta och tappade mitt guld, förlorade en halv miljon...


T.