Tuesday, December 18, 2012

Dagens Torgny.

På tiden. Äntligen en redaktör som vågar på riktigt. På riktigt.

Länk.

En dag som idag är jag stolt över att ha fått breda ut mina bilder över Gunnars uppslag.

T.

Sunday, December 9, 2012

I Versaler.

Herregud. Jag har ingenting emot internet. Tvärt om. Det finns två alternativ nu: Antingen är jag en dålig skribent, eller är du inte en helt skarp läsare, det är därför jag känner att det måste vara tydligt och att jag bör bättra mig, bara så att du ska förstå, som när Mikael som Gunvald ryter till. Att ge dig den konst du redan vet att du vill ha; det talar emot hela den grundläggande idén med konst. Förstår du. Det är inte nödvändigtvis den film ses av flest som är bäst (och nu pratar jag inte alls om något motsatsförhållande). Det handlar snarare om att öppna upp och visa dig en sida du inte trodde fanns.

I samma anda skickar jag en hälsning till kidsen på Saluhallstorget. Att bränna en bil är ett brott. Att bränna hundra bilar är en politisk handling. Det är ingen uppmaning. Utan mer ett julkort i versaler från varma tomten till dig och mig nu när kärlekens högtid spirar.

T.

Tuesday, December 4, 2012

En Sida (igt).

Fördelen med internet är att du snabbt kan söka den information du vill ha. Nåja. Det är också nackdelen. Du får bara den sida du aktivt söker. På samma sätt är det med dagens kulturpolitik. Den bjuder aldrig på överraskningar eller något du inte redan vet. Konstnärer ska bli entreprenörer och ge dig det du redan visste att du vill ha. Den film som ses av flest är bäst. Nja.

T.

Tuesday, November 13, 2012

I Konspiration Med Satan.

Planet var försenat och Götgatan kall och Midsommarkransen vacker. Tillbaka i ett långsamt Skåne skummar jag kontrakt och lyssnar på Bathorys första. In conspiracy with satan. För ett tag sedan besökte jag facebook regelbundet under sådär en månads tid. Jag facebookade, som man säger, det är över nu, det fungerar inte lägre, jag kan inte tänka mig någon lägre sysselsättning, och ju längre tiden gick, desto mer korkad kände jag mig, fördumningen grep tag och fördjupningen uteblev. Under den här tiden läste jag inga böcker. Jag som annars läser mer än jag sover. Finns det något samband där. Ingen aning. Istället för en lång raljant svada om generella facebookanvändare ser jag mitt tillfälliga besök mer som ett socialt beteendeexperiment, ljusskygga åsikter blandas med personlighetsklyvningar och ett och annat visdomsord, du är en annan när vi ses här än där, andra sidor kan alltid vara bra att känna till, och nu vet jag mer vem du egentligen är. Jag konspirerar inte med dig.

Eller som min gamla vän Blåbärskungen formulerade saken när vi satt i hans ateljé över en kopp: Alla slåss de om vår tid och vår uppmärksamhet. Facebook, teve, reklamen. Alla vill de ha en del av den kakan som skapar våra behov och vår köpkraft.

Det är så det är och jag är ledsen (eller inte) att behöva säga det: Du får inte min tid. Den värderar jag högre än så.

T.

Wednesday, October 17, 2012

Ännu Ett Talande Citat.

"Idag florerar det en slags missförstånd. Har du en kamera, har du photoshop, eller har du en kamera med film och ett labb, ja, då kan du fotografera. SÅ enkelt är det inte. BILD, BILD, är något annat än redskapen. Känslan är något annat än redskapen."

/Micke Berg

T.

Sunday, September 30, 2012

Årets Citat.

"Enkelt uttryckt: Det har blivit viktigare att skriva om vad 100 000 människor betalt för men omedelbart glömmer, än vad en enda jävla människa bär med sig i ett liv. Och det tror jag delvis beror på att kulturredaktionerna inte känner att man har förtroende att göra vad man ska göra."

/Gunnar Bergdahl

T.

Monday, September 10, 2012

PS.

September och ljuset hänger kvar. Mina väggar blir mindre grå och första numret av den nya kulturtidskriften jag skrev i kommer nu. Nummer noll. Allt tar sin tid. Jag vankar av och an, det är hemsidan som spökar, allt känns mossigt och måste göras om, jag kommer inte riktigt till skott, det är hela tiden något annat. Bilderna som kördes under Almedalsveckan ska ställas ut och inramningen är igång och ett reklamavbrott är på sin plats: Författaren smet till Ungern och här står jag, vad han gör där vet jag inte inte, och är heller inget jag tänker spekulera i, men jag fick böckerna direkt ur handen av honom när mina bilder pryder omslagen och i helgen fick jag nya boken med Christers gamla skåpmat. Säg vad du vill. Fan vad bra det är, det skulle vara den största lögnen att hävda något annat, det finns en talande tystnad på nästan varje sida, en längtan långt förbi allt normaliserat och perfekt, och då ska du veta att nästan ett halvt sekel har passerat och nio sekunder av ett liv känns som tusen. Blunda och se. Jag begav mig till en liten inofficiell bildvisning i en källare under restaurang Brogatan. Öl och bild och bra sällskap. Nu är det bara precis efter en sen lunch och när jag sitter med boken i knät och tittar på bilderna från hans ateljér slår det mig hur olika vi är. Kanske skulle jag behöva en liten del av hans pedantiska militära disciplin, men jag fungerar inte då, jag är ingen soldat, jag kan aldrig stå still, det är ur fokuserat kaos jag försöker hitta till mitt hem. Alltid denna förbannade jakt och Mord och Sju Månader. Tror det är läge att investera i bra litteratur när gatlyktorna slocknar och morgonen kommer och du viskar att du ska gå. Det kanske är bra.

















Negativ och kontaktkartor och tankar och liv. Ett hem att hitta till.

T.

Tuesday, August 21, 2012

Den Stora Tystnaden.

Sommaren är kvar och dunkar varmt och jag är här igen och borde uppdatera min hemsida. Allt känns historia. Bilderna är inte mina längre. Istället sitter jag i bunkern och arbetar med ett skivomslag och hör ryssen dundra fram på avstånd. Röda armén är tillbaka större än punk, du, säg vad du känner eller var tyst, konsten kan aldrig fjättras och sättas i bojor. Han borde förstått. Vad finns att förstå. Det finns en tjej, en tjej jag velat arbeta med länge, till sist hinner tiden ikapp och nu föll allt på plats och frågan kom samtidigt. Vi gör något som aldrig annars skulle bli gjort. Inte så här och inte dubbelt och inte tyst. En vinglig resa genom Köln och Hamburg och Berlin. Kanske inte i nämnd ordning men tåget går. Det var i lördags. Jag fick höra att filmen vi gjorde, ett annat liv, eller another life, som översättaren så finurligt döpt om den till, ska visas i Tjeckien nu i höst, och det rinner iväg när träden börjar brinna här och böckerna tar sig längre in. Jag tog steget före och startade en liten litteraturcirkel i trappuppgången. Deckarna gick först. Det var efter Frankrike men före Gotland och Kajsa Grytt. Som boken om mig själv. En trave med lästa pocket utan värdering och någon inbunden ställdes innanför porten, till höger, som det sig bör, när jag går in, och till vänster när jag går ut, höger eller vänster, spelar det någon roll, egentligen, allt handlar bara om perspektiv och viljan att sätta livet högst i en sönderslagen värld. Vart ska jag gå då. Vilken håll ska vi ta. Det finns historier som aldrig berättas. Författaren och jag har tagit våra promenader i år i maj, i juni, i juli, i augusti, och i september promenerar vi på vår sista stig ihop, och sen, sen ska en utomhusutställning hängas och alla berättelser berättas luftigt och tungt. Inte ett ont ord. Det är fint att vara två när inget behöver sägas. Vi skrattar hellre än sätter punkt. Om du läser det här bakom ett galler någonstans vet du nu att musiken aldrig tystnar. Basen dunkar varmt genom kalla väggar och ordningen vibrerar och spricker sönder till slut. Inga tigertanks och inga sturmgewehr kan ändra tiden. Man kan välja att sjunga på allvar, eller dansa, eller vara tyst, och fundera och analysera och tillbe den stora apatin. Sitt inte där och tänk. Jag har annat att göra och kniper således käft ett tag. Räkna inte dina dagar. Håll bara ut en liten stund till.

T.

Thursday, August 2, 2012

Halvfranska Band.

Han satt i fönstret och följde henne med blicken när hon försvann bakom den gamla tullkammaren på andra sidan kajen. Där började det. Tänk att man måste till att komma bort för att kunna komma hem igen. Det är så det var, är, för mig när jag såg hamnen och båtarna, allt jag gått och grunnat över låg där, och jag tog det, däri ligger begåvningen. Närvaron om du så vill. Förmågan att känna när det värker till ordentligt. Vad det sen blir av det, vad jag gör med det, det vågar jag inte ens tänka på ikväll, och jag tänker inte berätta mer, för ikväll, ikväll flödar det, och det måste jag låta det göra, helt av sig själv, som en vårflod när isen smälter och vattnet svämmar över. Precis så. Jag vet hur det kan låta. Jag har bott vid älven och hört när braket kommer. Som jag längtade. Den vintern var kall och blodet frös och jag halkade omkring i tunna skånska kängor gjorda för upplopp i städerna på åttiotalet. Jag glömmer det aldrig. Aldrig ska jag glömma att hamnarna är mitt hem, och skeppsbyggarna mina vänner, och fiskarna, nu när restaurangerna tagit över och brittiska kängor blivit mode, och det är där i fönstret bakom de tunna spetsgardinerna det börjar. Man kan se ut men inte in. Det är bara en svag doft av enfald som avslöjar honom. Han vet det och hon var finkänslig nog att inte stanna och vända om.

T.

Thursday, June 28, 2012

Här är Den Sköna Sommaren.

Nu blommar din strand och nu glittrar din vik och midsommarnatten ligger bakom. Jag funderar över själva genomförandet av högtiden. Är det inte egentligen ett lite underligt beteende, jag menar, lite märkligt är det väl att alla ska äta samma sak samma dag, kanske handlar det bara om gemenskap, att höra hemma, jag vet inte. Allt jag vet är att det är fint när människor stannar upp och äter tillsammans. Jag tycker om att äta länge.

Det är nog inte direkt svenskt. Vad är direkt svenskt.

Det är svårt. Allt är blandat och inget är konstant. Hörde om Moment Agency och deras arbete Scandinavian Moment. Pieter och Elin och Johan och de andra fotograferna korsar små samhällen och dyker ner i fenomenet Skandinavien. Det får mig att minnas när Andreas och Camilla och Björn och jag reste runt i de nordiska länderna med ungefär samma vision. Tiden går förbi. Om jag inte minns fel bör det snart vara över fem år sedan nordborboken lanserades. Det är med ett visst nostalgiskt skimmer jag tänker tillbaka på när vi satt lite halvdragna i natten efter vernissagefesten på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn, det var fint då, men livet är förgängligt och går hela tiden vidare, det är bara så det är. Don´t look back. Nu är Björn försvunnen och Camilla dansar underbar tango och Andreas träffade jag utanför Moderna Museet igår. Satan följer mina spår höst och vinter och vår och han jagar mig om sommaren i blommande snår.

Vad gör jag själv.

Direkt ingenting idag. Jag sitter mest här i skuggan och skriver och har precis skickat iväg ett underlag till tryck. Fem bilder förpackade i ett stiligt silkeskuvert. En slags kampanj som ska köras nu under Almedalsveckan på Gotland. Det är inte partipolitik. Aldrig. Det är krig och politik som har fördärvat vår jord. Omaha och Juno. Mina tankar är redan ute på den franska landsbygden, men först ett litet hotellrum i Paris, och sedan snabbt ner för trapporna till Saint Lazare och upp på tåget och iväg. Jag älskar det. Vad är det med Frankrike. Jag vet inte riktigt. Möjligen kan det vara livet, och maten, eller maten och maten, det handlar snarare om förhållandet till maten, att sitta i timtal på en krog och prata och äta och dricka, livet. Det är inte lätt för en pojke ifrån norr att förstå. Men här är den sköna sommaren som jag har lovat dig.

Det är inte ju direkt svenskt.

Hon i rött är ifrån en natt på Island. Andra resan tror jag. I baren på en krog blir jag bjuden på fest i en övergiven fiskfabrik, och tjejen kommer fram och ber mig om cigaretter, hon får inga, jag har inga, jag tar en bild istället, och hon surnar till och försvinner. En bit därifrån. I gryningen. Träffar jag henne igen sittande i en trappuppgång. Hon gillar inte bilden men tycker ändå att det låter förtjusande att vara med i en bok. Absolut svenskt och jag seglar till ett varmare land.

Irving Penn gjorde sina resor och lär ha sagt:

"Den största utmaning som porträttfotograf är att komma förbi den fasad människor själv försöker presentera. Ett bevis på ett lyckat resultat kan därför faktiskt vara att den porträtterade inte tycker om bilden. Ingen upprörs över en tråkig bild."















Undrar om hon var och tittade på sig själv när utställningen hängde i ett svart och ruinerat Reykjavik. Troligen inte. Vi sågs aldrig igen. Nu är sommaren här. Det är våren som är slut.

T.

Monday, June 4, 2012

Den Fjärde Juni.

Glömda är alla svarta söndagar i november. Det är försommar här och snart tar den franska landsbygden emot i en öppen bil längs omahas stränder. Idag regnar det och imorgon med. Det gör mig inget. På bordet ligger papperslappar med små anteckningar och skisser i en ändlös röra. Jag rotar runt och måste bli klar. Det måste bli precis som jag vill ha det, som jag föreställt mig, samtidigt som jag måste öppna upp, första veckan i juli ska bilderna köras under almedalsveckan och veckorna rinner iväg. Det blir bra. Ta det lungt. Till hösten kommer materialet presenteras som en ramad utställning. Det är åt det håller jag glider nu. Livet är en dröm och arbetet blir mer nyanserat när hösten kommer, vindarna smeker och jag sitter med en kvarglömd Becks på Ernst Ekstrands plan och undrar vad jag gör där, det är alltför lågt här, mina dagar känns som ett pyramidspel och gizas sand blir till guld. Är det sant att sand kan bli till guld. Allt är inte guld som glimmar säger du. Jag har aldrig varit intresserad av blankpolerad yta, det vet du, jag försöker bara överleva, svarar jag, och reser mig och går och låter flaskan ligga kvar som ett minne från någon som drog. Iväg. Alltid iväg. Ikväll ska jag hålla ett föredrag där vidderna öppnar upp lite mer längre söderöver. Där elden brinner och värmer mig i regnet tar jag min nya utställning vidare när sommaren kommer. Du väntar väl på mig då. Möt mig vid docken utanför texacos kontor i Le Havre.

Bilderna i konsthallen. Det är sista veckan nu. Nu på söndag.

T.

Monday, May 28, 2012

Little Girl (with green eyes).

Hon kom från en hel familj och törstade efter insikt. Hon hade studerat vid alla universitet och skulle börja måla. Jag fångades i hennes blick precis när hon berättade att hennes farsa är tät. Jag sa; i så fall vill jag ha en rom och cola. Hon sa; visst. Timmarna rann när hon sa; jag vill leva som en konstnär, jag vill göra allt en konstnär gör, jag vill ligga med en konstnär, jag vill ligga med en konstnär, som du, vad annars, kan jag göra. Jag sa; ehh, jag ska se vad jag kan göra. Jag tog henne till kinakrogen på hörnet. Varför vet jag inte. Någonstans var jag ju tvungen att börja. Och det började. Där. Jag sa; se ut som om du inte har några stålar. Hon skrattade och sa; du är rolig du. Jag sa; ha, kan du se någon som ler här, är du säker, att du vill leva som en konstnär, att du vill se allt en konstnär ser, att du vill ligga med en konstnär, att du vill ligga med en konstnär, som jag. Hon gjorde det inte. Förstod. Hon bara log och tog min hand ... and dance and drink and screw. Because there's nothing else to do.

T.

Tuesday, May 22, 2012

Tillförlit.

Det blåser lugnt här. Vinden kommer in från vattnet, havet, sundet, och skänker mig hopp. Ekonomin fungerar inte. Varför envisas vi med att hålla fast vid ett system som nu visat oss sin allra mest vulgära sida. Kanske för att vi sitter fast. Jag funderade över att lämna bankerna, leva med en sedelbunt i fickan, det går inte, överallt och hela tiden behöver jag bankernas tjänster. Vi sitter fast. Jag sitter fast. En bank lever på att låna ut kapital. Bankerna har lånat ut kapital de inte haft och helt sonika struntat i alla former av riskanalyser. Tagit chansen att tjäna så mycket det bara går på ingen tid alls. Hade de bara legat inom gränsen och inte girigt pressat marginalerna, spelat på att de är säkrade av stat och samhälle, då hade de klarat sig, då hade systemet fått hela världen med sig, istället blottade det sina tänder och tog mer än det någonsin kunde bära. Världen tvekar. Det blåser. Grekerna måste våga gå först mot en ny tid. En ny tid måste komma och den kommer. Det är tid att inse att resurserna är begränsade och att det måste införas en långsiktig ekonomi byggd på tillförlit. Vi har inget val. Valet är vårt. Vi kan välja.

FILMEN vi gjorde. Kanske väcker den hopp. Kanske sår den ett frö.

T.

Tuesday, May 15, 2012

Mellan Pärmar.

Ljuset kom tillbaka. Jag och min vän författaren packade vår kolt och drog iväg på arbete. Som så många gånger förr, han skrev och jag fotograferade, och alltihop ska bli en utomhusutställning när nästa vår kommer igen. Ses vi då. Vi pratade om böcker och att utställningen borde få en utökad betydelse mellan mjuka pärmar som vår personliga historiebeskrivning. En annan sida. Samma historier måste berättas om och om igen. Jag kan omöjligt låta de folkvalda stå ensamma med sin historiebeskrivning. Vad säger Sofia egentligen om rösträtten. Det kan man aldrig veta.

Solen skiner och jag fick ett samtal om en annan bok. Det ska göras en bok om filmproduktion och de vill att jag ska arbeta med bildmaterialet. Bjud mig på en god middag på en bra krog så ser vi var vi hamnar. Tills dess är jag intresserad. I morgon blir det filmvisning, officiell smygpremiär av nya filmen, en kortdokumentär om getbonden Gert och hans fru Gunilla och deras tankar om en mer hållbar samhällsstruktur. Då var det Bengt och Vikingsson och jag som packade vår kolt och drog iväg. I långa samtal i ett nattåg såg vi ljuset gå upp över det norrländska landskapet. Höst och vinter och vår.

T.

Sunday, May 6, 2012

Vem.

Bör man tvaga sig i lågt vatten. Troligen inte (det är väl därför jag gör det). Ibland erbjuder fotosidor på nätet ett ganska högt underhållningsvärde. I veckan har det pågått en liten, med betoning på liten, debatt om mig och min fotografi. Det är inte utan att jag förundras över hur människor jag aldrig träffat verkar veta så mycket om mitt liv. Konstigt. Var jag sover, hur jag lever, vart jag går, och vem jag fotograferar, antar jag är upp till mig själv att avgöra. Min fotografi handlar mest om mig och det liv jag lever. Jag fotograferar bara mina vänner. Märkvärdigare är det faktiskt inte.

T.

Monday, April 30, 2012

Statistik. Överallt Statistik.

Vernissagen är över och det är nästan en helt vanlig måndag idag. Igår vaknade jag med damm i min käft och i förrgår var det vin och vin och vin och vin är inte alltid min dryck. De hade inga Becks i baren på konsthallen och vin fungerar ju trots allt bra det med, rent statiskt bör det väl vara nittionio av hundra som håller med mig där, att vin fungerar nästan precis lika bra, vitt vin ur glas var det som som gällde då. På tal om statistik alltså. Enligt arrangören kom det tydligen över trehundra besökare och det gladde dem mycket djupt och det gläder mig minst lika djupt. Det känns på riktigt när människor ärligt intresserar sig för det jag gör. Nu är bilderna hängda och presenterade och nu är de inte mina längre. Jag kan inte göra mer. Det är upp till dig som betraktar att ta konceptet vidare.

Läs om utställningen HÄR.


















Under invigningen fick jag en fråga om varför fyra av printarna inte är till försäljning. Då, snabbt, klockrent, och med dov stämma som överröstade allt i hallen svarar en av de avporträtterade: "Därför att vi inte är till salu." Bättre svar hade jag själv aldrig kunnat ge. Sprage, som han heter, lyckades summera hela min intention med utställningen med dessa få ord. Så talande men inte helt statistiskt.

T.

Friday, April 27, 2012

Något Förenklat.

Ett dygn har gått och det är ett riktigt cigarrväder. Jag får frågor om incidenten igår och vad jag tycker om polisen och deras agerande. Egentligen tycker jag väl inte så mycket mer nu än tidigare. Problemet som jag ser det är att man ofta ser medborgare som tänker och handlar annorlunda som ett problem istället för en tillgång. Vi bör inte glömma att polisen är en myndighet som lyder direkt under staten och måste agera utifrån politiska direktiv. Om jag tillåter mig själv att raljera och förenkla resonemanget lite blir polisen då inget annat än regeringens knektar. Som jag sa:

Något förenklat. Jag vet hur läget kan vara. Polisen jagar statistik. I klarspråk betyder det att man måste lagföra ett antal människor för exempelvis narkotikabrott för att nå teoretiskt utsatta mål. Detta oavsett om det finns underlag eller ej. Låt oss säga att man bestämt sig för att lagföra hundra medborgare för narkotikabrott i april, men det begås endast åttiosju narkotikabrott under den perioden, då måste man göra allt som står i ens makt för att komma upp i hundra sådana brott och därmed uppfylla statistiken, så illa är det, och det kan naturligtvis generera en desperat och provokativ situation för alla inblandade. Varför ställer sig den enskilda polismannen bakom ett sådant resonemang och arbetsförfarande. Istället bör man väl värna om sina medborgare och inte försöka skapa brott. Jag har svårt att tro att det var det som var ambitionen när man sökte sig till polishögskolan, problematiken måste vändas ut och in, individen har alltid ett personligt ansvar över sina handlingar, och då kommer vi osökt in på det där med att lyda och göra som man blir tillsagd. Det är precis det som min nya utställning på Landskrona Konsthall undersöker och försöker belysa. Illusionen av människans frihet.

T.

Thursday, April 26, 2012

Ogenomtänkt Genom Stan.

Idag tänkte jag skriva om en skön eftermiddag med ogenomtänkta promenader genom stan. Det blev inte så. En bit från Triangeln blev jag omringad av fyra civilklädda narkotikaspanare, min reträttväg effektivt spärrad av en stor kille i hood, medan en sammanbiten man i sportjacka kräver mig på legitimation, de andra två lite mer hemliga ställer sig mer avvaktande och täcker sidorna. Jag vägrar först legitimera mig och ber dem vänligen att upplysa mig om vad saken gäller. Det blir det inte ens tal om. Istället upprepas mantrat om min legitimation och situationen känns mer och mer hotfull och det är då jag ger mig. Vad ska man göra. Vad ska man säga. När de sedan drar med mig bakom några buskar tappar jag all respekt för dessa människor som har laglig rätt att använda sig av våld mot sina egna medborgare. Spanarna var fyra personer och jag ensam och då undrar de varför jag blir nervös och börjar genomföra något fånigt slags penntrick. Naturligtvis är jag oskyldig och får tillåtelse att gå, men jag vill inte gå, jag vill fortfarande veta vad saken gäller, och efter lite tjat får jag veta att de tyckte jag betedde mig konstigt som bara promenerade omkring tillsynes utan mål, de hade tydligen skuggad mig hela vägen från möllan, ärligt talat, fyra personer förföljer mig genom halva stan samtidigt som myndigheten beklagar sig över bristande resurser. Kanske tycker även poliser om att promenera. Imorgon ska det bli sol och då jag ska promenera ännu mera ogenomtänkt hela dagen genom stan.

 T.

Friday, April 20, 2012

Landskrona Konsthall.

Då är jag mer eller mindre färdig och det är dags att gå ut. Alla printar är lämnade till inramning och det finns inget mer jag kan göra idag. Tiden går och jag har suttit nästan isolerad i en mörk bunker någon vecka, utställningsproduktion dygnet runt ungefär, varför håller man på, varför utsätter man sig för detta när alla mer sociala varelser sitter på uteserveringarna i vårsolen, svaret är väl för man måste, vad annars kan jag säga. Det går liksom inte att komma med några enkla svar. Tvivlet jag brukar känna mitt uppe i allt är en realitet och går inte att avfärda. Det tär och gräver sig inåt. Sen, nu, när arbetet är klart, då kommer belöningen i en längtan efter nästa arbete, och så går det runt, om och om igen, hela tiden runt. Är det ett liv. Säkert likafullt ett liv som vilket liv som helst och nu finns det bara en sak att göra. Jag ska ta färjan över sundet och stanna i byen ett tag. Sen får jag se.


Foto: Jenny Lindhe (en av ägarna till Breadfield i Malmö).

På tal om landet över sundet. I påskas deltog jag i samband med breadfields grupputställning på Waterfall Factory. Ett arrangemang tillsammans med danska fotografer. Totalt deltog totalt trettio konstnärer från både Sverige och Danmark. Från vänster hänger bilder av Anna Alexander Olsson. Nils Petter Löfstedt. Och sist mot ljusblå fond mina printar. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att personligen närvara, men vad jag hört, och vad jag senare fått se, såg helheten riktigt bra ut. Jag gillar kontrasterna. Nu är det andra bilder på mer anpassade väggar som ska upp. Landskrona konsthall.

T.

Thursday, April 5, 2012

Två Blogginlägg.

Helt plötsligt blixtrar minnet till och en gammal låt spelas upp i mitt huvud. Det är min polare Vikingson som pratsjunger. Alltid denna aktuellitet när inget förändras. Vill du lyssna själv. Sök på Svenska Akademien på Spotify.

"Vi säljer bomber och granater till totalitära stater. Kemikalier och opiater till småbarn på gator. Man kan backa en diktator, rucka på principer, rentav hjälpa till att tysta dom få som begriper. Men ny lag är bara yta, för en ny lag kan man bryta, domarn kan man pröjsa, hela juryn kan man byta, tjänstemän kan man muta, vittnen kan man skjuta. Du jag vet vad som ska till för att få det sjuka att sluta ...

... vanligt hyfs och sunt förnuft."


Idag bjuder jag på två länkar till blogginlägg som bör läsas idag:

Kulturskribent Jenny Maria Nilsson: Vi, Svenska folket.

Den där fotografen Micke Berg: Om ungdomars situation.

Själv sitter jag och fejar med utställningsproduktion när jag även borde arbeta med ett DVD-omslag. Troligen skiter jag i allt och går ut i solen istället. Dagens fråga är om postens sorteringspersonal missbrukar Bensodiazepiner. Sävlig är numera deras honnörsord.

T.

Tuesday, April 3, 2012

Business to Business.

Utrikesminister Carl Bildts kommentar till saudiarabienaffären:

"Om inte vi gör det gör någon annan det."

Funderar på att börja sälja heroin till tonåringar. Om inte jag gör det gör någon annan det. En slant är ju alltid en slant. Bra så. Gilla.

T.

Monday, April 2, 2012

Straight To Hell (Boy).

Sent åttiotal i London. Jag läste en intervju med Joe Strummer där han tackade Margaret Hilda Thatcher för all inspiration. Han fortsatte vidare att utan henne skulle han aldrig behövt skriva några låtar, allt var hennes förtjänst, och ett stort raljant tack var på sin plats, på samma sätt kan jag känna när jag hör näringsminister Annie Marie Therése Lööf resonera. Har någon av dessa kvinnor någonsin levt. Jag menar varit utanför skolsalar och medelklassradhus och upplevt vad livet kan vara bakom samhällsvetenskapliga teorier och matematiska kalkyler och teoretiska rapporter. Man undrar. Jag undrar. Vad är det med människor som måste luta sig mot akademiska sanningar. Man kan inte förklara livet med matematiska formler. Inte ens konsten kan förklara livet, men den kan i sina bästa stunder stärka känslan av livet, livskänslan, och lyfta andra sidan av gatorna och tillvaron. När jag hör Strummers raspiga röst kan jag inte låta bli att känna igen Sverige nu. Känna igen Malmö. Känna igen Landskrona. Aldrig har den här låten känts mer aktuell för mig. Idag en måndag tidigt tvåtusental.



Tiden hinner alltid ikapp.

T.

Wednesday, March 28, 2012

Boktips.

La Résidence.

"Jag åker väldigt sällan någonstans för att fotografera. Jag fotograferar för att jag befinner mig någonstans."

/JH Engström

Den har legat och väntat. Kanske legat och mognat. Nu ikväll när jag måste lägga mig tidigt eftersom jag ska upp tidigt bläddrade jag snabbt, den satt sig direkt, omgående. En bok perfekt för mig och sängen och kudden. När solen går upp ska jag också upp och sätta mig på ett tåg och fotografera någon annanstans.

T.

Monday, March 19, 2012

Cut The Crap.

Internet hit och internet dit som surrar. Min hemsida är gammal och troligen inte uppdaterad på över fem år, det är hög tid nu, bilderna är inte riktigt representativa längre och de flesta kan kännas lite som igår. Lång tid har gått och mycket av mitt material har ett helt annat anslag idag. Min syn på bild har förändras nästan drastiskt. Det finns så mycket nytt att presentera, tänker att ett litet urval från många kreativa uppdrag skulle platsa, bilder från mina utställningar är såklart självskrivna, och kanske skulle även några fler böcker kunna lyftas fram. Det är inte enkelt. Allt måste hålla ihop och inte bara bli en härva av bilder från olika sammanhang och publiceringar. Jag får helt enkelt ta ett snack med formgivaren och göra klart för mig vad det är jag vill komma åt. Det måste bli så mycket mer än bara olika motiv på rad.

I helgen var det Årets Bild här söderöver. Ett behjärtansvärt arrangemang med kära återseenden och gamla vänner och en del nya bekanta. Nästan som en liten firmaträff med ryggdunkar och glada gratulationer och långa och korta samtal över skummande plastmuggar. När jag senare gick omkring bland printar på rad kunde jag inte låta bli att fundera över hur mycket plats storyn får ta på bekostnad av närvaro, form, och känsla. Ofta. Inte alltid. Kan det bli mer beskrivande än gestaltande fotografi. Måste det vara så inom bildjournalistik. Naturligtvis inte. Rebecka Uhlins reportage bevisar motsatsen. Det kändes riktigt befriande att se hennes vackra poetiska arbete ta en vinnarplats i en annars mindre överraskande tillställning. Själv har jag aldrig tävlat, men en gång slog mig tanken att skicka in ett utdrag av mina rosengårdsporträtt, de jag ställde ut på Malmö Museer, för övrigt i samma utställningshall som Årets Bild hänger nu, i vilket fall, det blev aldrig så, troligen glömde jag bort det i all röra av annat. Hela tiden är det nytt som kommer och tar plats. Var finns jag i det. Kan jag fortsätta vara det som är jag. Hur behåller man sig själv i allt. Det är sådana frågor jag ställer mig nästan dagligen.

I got my motorcycle jacket but I'm walking all the time.

T.

Thursday, March 15, 2012

I En Dubbelsäng.

Nu börjar allt om igen. Det var ett jävla hålligång på galleriet igår. Jenny och Lotten och hennes kompis höll på med stora - vad det nu var - över hela golvet, och Tony fixade med ramar och glas till min kommande utställning, Kling och Klang på spaningsuppdrag traskade omkring på andra sidan vägen och Petter kom förbi med några printar som ska hängas till påsk. Själv satt jag mest på trappan med en kopp och tänkte på en tomteverkstad och lyssnade på bilarnas tjut och trastarnas pip.

Gatan här är tystare. I ett hotell på andra våningen med fönster mot en park ligger jag ensam i ett dubbelrum i en stad lite längre norrut. Jag måste väckas i gryningen och ut i ett lägre ljus. Medan kvällen försvinner gallrar jag bilderna som snart ska upp på väggarna i konsthallen i staun. Min metod är enkel, bilder som många uttryckligen gett sin uppskattning åker bort direkt, det här blir inte en sådan där utställning med gillaknappar och smicker. Du hittar alltså ingen skatt på slutet. Sorry.


En helt annan utställning är på gång och jag representeras med tre printar. Svenska och danska fotografer i en gammal fabrik mitt i den skånska naturen. Waterfall Factory. Nu i påsk. Klicka och läs.

T.

Wednesday, March 14, 2012

I korthet Idag.

Mina morgnar är pigga. Idag ska jag sätta mig på trappan till Jennys galleri och tända en Montecristo fyra och titta på alla människor som skyndar förbi. Solen skiner idag och imorgon och härom kvällen var jag i ordensällskapet Svarta Örnens högkvarter, det är sant, och helt oväntat, bakom en mintgrön ståldörr öppnade sig en annan värld. Då och där höll jag ett föredrag. Det mest inspirerande någonsin. Ibland blir allt rätt, kanske beror det på att något infinner sig hos mig, kanske är det publiken som är ärligt och genuint intresserad, eller är det mer en blandning av allt och mer ge och ta tillsammans. Det jag vet är att det kändes stimulerande och riktigt kul. Allt går igång och leder vidare. Numera sitter jag i styrelsen för FiF och vi ska försöka dra biennalen mer internationellt och aktivt arbeta med att styra upp helhetsintrycket. Det är ungefär det jag ska fundera över på galleritrappan när solen värmer. Nu när människorna ändå bara springer förbi.

T.

Monday, March 12, 2012

Fotografera.

Det rullar. Förra veckan höll jag ett föredrag som ett slags samarbete med Canon och ikväll ska jag visa mina bilder och prata på FFiM. Två föredrag på två veckor, det är mycket, visserligen tycker jag om det, men jag måste hinna fotografera också, inte bara prata. Igår gjorde jag det. Fotograferade. En vägg i ett folkets hus byggdes om till något helt annat och bilden blev bättre än förväntat. Allt klaffade. För mig är det viktigt att landa rätt i början, annars riskerar jag att en olust smyger sig in och infekterar hela projektet, i det här fallet är det ett ganska stort uppdrag med rekvisita och modeller och en massa roddande, halkar jag snett i starten är det lätt att börja tänka för mycket och sen kan det vara svårt att hitta tillbaka. Glädjen och kreativiteten måste få ta plats. Därför känns det skönt när det rullar. Idag och hela våren.

T.

Ps. Bilderna kommer att köras som en kampanj i sommar. Kika då.

Friday, March 2, 2012

Innanför Drömmarna.

Det är vackert här nu och jag trivs. Solen sken hela dagen och våren lurar mig igen. Ikväll fyller jag mitt huvud med tingeling och lyssnar på Thåströms nya, enkelt, rakt, och nästan ganska tysta oljud som känns. Beväpna dig med drömmar. Det gör jag och går vidare.

Längs kusten kan jag flanera och planera. I år kommer det att bli en hel del färdigställande. Ett slags presentationsår. I förra veckan var jag iväg och tittade på de sista ändringarna i filmen, en hel del ljudarbete fick skickas tillbaka till Ståkkolm, mest småsaker, men även några nya pålägg, och inom ett par veckor är allt klart och en inofficiell premiär kanske redan blir nu i mars. Vad säger producenten om det. I slutet av april kommer jag att ställa ut på Landskrona konsthall och en tanke är att visa filmen i samband med ett kvällsarrangemang och jag slipper prata. Ett onsdagsföredrag. I förrgår var det Martin Bogren som pratade bra och har man inte sett hans Lowlandsbilder tidigare, bör man göra det nu, bilderna hänger fram till den elfte på just Samuelsons gamla konsthall i Landskrona. Jag och Martin pratade i mörkret på parkeringen utanför. Vi har länge funderat på ett gemensamt projekt som en kulturgärning i tiden. Det finns en fotograf som vi båda tycker mycket om, han är lite äldre än oss och en stor retrospektiv utställning borde göras, det har aldrig tidigare gjorts och det är hög tid att låta hans bilder inspirera och ses av en ny generation. En god middag med sursött tyskt vin på en bra krog är en början. Det är vi båda två helt överens om. Där startar vi i mars.

Vi ska börja nu. Det är snart ett år sedan jag och min polare författaren bråkade om bordsplacering på det där ölcaféet. En utomhusutställning balanserande på gränsen i text och bild ska göras klart lagom till årsskiftets tredje månad ungefär. Finansieringen är i hamn och vårt samarbete kommer igång på allvar i vårsolen, korta möten på bänkarna i parkerna under träden, hårda diskussioner och djup vänskap i samförstånd. Två små envisa människors personliga historia som till slut blir till en. Vi har gjort det förr och gör det igen på ett helt annat sätt. Det är så det måste få vara i kyliga vårkvällar när luften ryker.

I morse bjöd jag Perlenberg på cubanska fincigarrer. Han bjöd mig på frukost. Vi har känt varandra i många år, jag har svårt att minnas hur vi träffades, vi har aldrig arbetat tillsammans, även om det borde vara på tiden, men det kan alltså inte vara så vi först sågs, kanske har vi bara sprungit ihop i de grå korridorerna, så som man ofta gör här. Det var en bra morgon med samtal om filmen och Csaba berättade om sitt långfilmsmanus och jag glömde berätta att Simon Vikokel har gjort bra och oväntad musik till min (och Bengts och Carl-Martins) kommande film. Musiken är viktig. Det är musiken som får mig att jaga ifatt drömmarna.


Beväpna dig med vingar ...

Vill du. Då kan du få köpa bilden. 3000 kronor för en 30 x 40 print.

Signerad. Såklart.

T.

Wednesday, February 22, 2012

Fördjupning.

Det är en molnig och grå onsdag i februari. Jag läser Kristian Lundbergs text i Svenska Dagbladets kulturdel, nu några veckor efter att den publicerats, jag har varit iväg och försöker ta igen en del av flödet som flyter med och omkring. Är det en slump att Svenskan kör en text av Lundberg om Malmö och stadens alltmer tydliga segregering. Är det en slump att Sydsvenskan inte kör det. Jag vet inte, men jag undrar och spekulerar, varför är det enbart Lundberg som verkar förstå sambanden mellan våldet och ökade klyftor, jo visst, det finns några till, men Lundberg är ganska ensam om sina personliga och mer trovärdiga analyser. Det är erfarenheten som skiljer. Läs Yarden om du vill försöka förstå.

Ibland sluts cirkeln och saker knyts ihop. För över tio år sedan arbetade jag med bildmaterialet till Carl Fredrik Reuterswärd och Sten Samuelsons retrospektiva utställning om deras samarbete genom åren. I går träffade jag en konsthallschef någonstans i Sverige i samband med ett litet porträttuppdrag, han berättade att de planerade en reuterswärdutställning med utgångspunkt från Non Violence, revolvern med knut på pipan som står utanför Förenta Nationernas högkvarter i New York, skulpturen Reuterswärd färdigställde som en omedelbar reaktion av mordet på vännen John Lennon. Konsthallschefen menade att det är viktigt att konsten speglas i samtiden och hans idé var att knyta ihop utställningen som en reflektion av de senaste årens dödsskjutningingar. Belysa en samhällsproblematik ur ett personligt konstnärligt perspektiv grundat på erfarenhet.

Jag lutar mig tillbaka och lägger upp fötterna på skrivbordet och fantiserar iväg. Tänk om fler utställningsansvariga och fler dagspressredaktioner hade arbetat med den inställningen, shit, jag skulle läst alla dagstidningar och sprungit på alla utställningar, om och om igen, vilken fördjupning media och kulturen skulle kunnat ge. Istället blir det en pocketdeckare om ett mord i ett hamninlopp med en förhoppning om att ljuset kommer tillbaka imorgon.

T.

Thursday, February 16, 2012

Ingen Neråtsång.

Tänkte faktiskt att jag borde skriva nu när läget har stabiliserats och jag är tillbaka igen. Det är ljusare och lite mörkare här och det är inte snön. Rummet var slitet men rymligt. På gatan utanför skällde en ledsen hund och tuppen gol alltid för tidigt och Che tröttnade och smet till Bolivia. Pang. En del nätter drömde jag svarta drömmar om att skjuta hunden och skära halsen av tuppen, men jag är en vänlig och fredlig människa och lät bli, istället vände jag mig om och tänkte andra tankar, lite större och mer komplexa funderingar. Är det inte underligt att man kallar rom och cola för Cuba Libre. Kanske är det läge för en revolution. Det var sådana frågeställningar som rörde sig i min skalle en alltför tidig morgon i ett dunkelt hotellrum i Havanna.

Läser David Nicholls feelgood och stundtals feelbadroman One Day. Den ena huvudkaraktären, Dexter, en klassisk brittisk ungsnobb, har svårt att hitta rätt i tillvaron innan kabeltevemediet griper tag i honom. Jag kan inte låta bli att citera några meningar:

"Tanken att bli proffsfotograf hade han övergivit utan vidare. Han visste att han var en hyfsad amatör, skulle förmodligen alltid vara det, men för att bli en stjärna - en Cartier Bresson, en Capa eller en Brant - skulle det krävas hårt arbete, refuseringar och envishet, och han var inte säker på att hårt arbete intresserade honom. Teve däremot. Teve ville ha honom genast."


Om konsten kommer jag troligen att skriva i en tidskrift längre fram.

T.

Sunday, January 22, 2012

Vad.

Det är inte snö som faller här i januari. Jag förundras istället över all uppståndelse kring Håkans avgång. Utan vidare kommentarer låter jag William S. Burroughs konkretisera läget mer anmärkningsvärt.

"Det är konstnärerna som förändrar samhället. Inte politikerna."


Bilden kördes som ett uppslag i HD´s kulturdel efter förra valet.

T.