Tänkte faktiskt att jag borde skriva nu när läget har stabiliserats och jag är tillbaka igen. Det är ljusare och lite mörkare här och det är inte snön. Rummet var slitet men rymligt. På gatan utanför skällde en ledsen hund och tuppen gol alltid för tidigt och Che tröttnade och smet till Bolivia. Pang. En del nätter drömde jag svarta drömmar om att skjuta hunden och skära halsen av tuppen, men jag är en vänlig och fredlig människa och lät bli, istället vände jag mig om och tänkte andra tankar, lite större och mer komplexa funderingar. Är det inte underligt att man kallar rom och cola för Cuba Libre. Kanske är det läge för en revolution. Det var sådana frågeställningar som rörde sig i min skalle en alltför tidig morgon i ett dunkelt hotellrum i Havanna.
Läser David Nicholls feelgood och stundtals feelbadroman One Day. Den ena huvudkaraktären, Dexter, en klassisk brittisk ungsnobb, har svårt att hitta rätt i tillvaron innan kabeltevemediet griper tag i honom. Jag kan inte låta bli att citera några meningar:
"Tanken att bli proffsfotograf hade han övergivit utan vidare. Han visste att han var en hyfsad amatör, skulle förmodligen alltid vara det, men för att bli en stjärna - en Cartier Bresson, en Capa eller en Brant - skulle det krävas hårt arbete, refuseringar och envishet, och han var inte säker på att hårt arbete intresserade honom. Teve däremot. Teve ville ha honom genast."
Om konsten kommer jag troligen att skriva i en tidskrift längre fram.
T.
