Monday, February 26, 2007

Tio Albaner.

Ingen grön gubbe. Korsade vägen utanför Ami, blandrasen gick lite före, en bil höll på att köra på honom. Mitt fel. Såg mig inte om. Bröt mot trafikreglerna. Tar på mig hela skulden. En riktig skurk är vad jag är. Bov och bandit.

Bilen bromsade in, och mannen i passagerarsätet öppnar dörren, han skriker något åt mig. Jag går fram. Tycker inte om när människor skriker åt mig.

- Se till att hålla koll på din hund, skriker han ilsket.
- Vill du bråka, frågar jag.
- Passa dig så jag inte ringer efter tio albaner, väser han.
- Vågar du inte bråka själv, svarar jag.
- Jag är rädd om mina händer, ska jag ringa efter tio albaner, säger han om igen.
- Jag är inte rädd för albaner, tycker om albaner, säger jag.
- Har du inte läst tidningarna, säger han.
- Man ska inte tro allt man läser, svarar jag.

Ser nu hur tjejen som kör bilen tittar bort. Misstänker att hon tycker det hela är pinsamt. Hon vill nog vara någon helt annanstans just nu. Tjejer brukar ha svårt för tuppfäktning.

- Tror din tjej tycker du är pinsam, säger jag till killen. Ser hur hans gröna ögon börjar skifta i svart.

Han hinner inte svara, det kommer en annan bil, en bil som vill fram. Jag flyttar på mig. Då passar de på att köra i väg. Synd. Lite roligt var det allt. Måste erkänna att jag var lite sugen på bråk. Lite. Är inte mer än människa. Full med fel och brister. Ibland en dålig människa. Trafikförseelsen var mitt fel. Absolut. Hävdar inget annat.

Det lutar mot krig i Iran. Igen. Förstår inte hur man kan kriga. Krig är inte bra. Människor blir utan hem, har svårt att få tag på mat, barn blir föräldralösa. Kvinnor drabbas nog hårdast. Har aldrig hört att kvinnor startat något krig. Möjligen kattfajt. Undrar hur världen skulle sett ut med kvinnor vid rodret. Troligen bättre. Det kommer jag aldrig få veta. Tuppfäktning har pågått i alla tider, och kommer att pågå ett par hundra år till, det är jag säker på.

Kung Sune blev alla tiders BoISare (LPs omröstning). Skitkul. Nu får han det officiella erkännandet han är värd. Trots klubbens överkörning under tränarperioden. Sjukt att de kunde behandla en sådan lojal människa på det viset. Sonny. Du är kungen, och kommer att vara det ett par hundra år till, 309 mål är alltid 309 mål. Respekt.

Hur vet man när man är förälskad. Det är kanske när det värker lite sådär halvobehagligt i hjärtat. Eller när tankarna fladdrar hit och dit. Precis när Ami och jag träffades gick vi förbi ett skyltfönster med gamla 70-tals fotografier. Jag pekar på en bild och frågar Ami om hon vet vem det är på bilden. Kung Sune, svarar hon helt utan betänketid. Kärlek.

Till saken hör att Ami är ståkkolmstjej och Bajare. Söderböna (uppväxt granne med Ivar Lo) med grön/vitt hjärta. Tror den gröna delen av hjärtat börjar skifta i svart numera. Har sett att hon har en svart/vit halsduk ibland. Hon är så jävla snygg i den. Hon är alltid snygg.

T.

En snöängel.

Det är sen kväll. Söndag. Kanske natt. Sitter i ett litet mörkt kök med lånad dator. Lånat kök med. Regndropparna gör fönstret softat. Gatljusen bildar vackra små gula mönster genom rutan. Staden sover. Inte jag. Trivs här, i hennes lilla kök, tillsammans med Che och Jarmusch. Båda två tittar på mig från sina ikearamar av furu. Jag ler mot dom båda. Tror vi är vänner. Håller inte med varandra om allt, men i mycket, tror vi förstår varandra. Vet att vi gör det.

Hon sover på andra sidan väggen. Likt en snöängel. En vacker snöängel. Hon ska upp tidigt. Min klocka piper inte förrän tio. Då börjar mitt dagsverk. Ger mig själv tillåtelse att ligga och dra i morgon. Men. Tio ska jag upp. Annars kommer Luther och läxar upp mig. Det är han bra på. Att läxa upp.

Snön som kom, smälter nu bort, långsamt, långsamt. En snöängel som smälter bort blir en vacker blomma till våren. Den blomman ger mig liv. Vill inte plocka den. Bara veta att den finns. Den är vackrast där den står.

T.

Sunday, February 25, 2007

Stundens allvar.

Har skickat de sista bilderna till Mogge. Nu börjar det närma sig. Stundens allvar kryper sig på. Bara lite korrläsning och finslipning kvar. Sedan skickas skiten till tryckeriet, det ligger många hundra mil bort, kommer inte kunna övervaka trycket på plats. Det gör mig lite oroligt och rastlös. Måste våga släppa. Det är bara en bok. Blir det inte bra gör jag bara en till. Men det är nu det gäller.

Det blir bra. Måste tänka så.

Kikar i Jean Hermansons bok "fotografier", den har ett grymt tryck, övertygad om att han övervakade trycket. Har hört det från en säker källa. Formgivaren berättade det över en kopp för någon månad sedan, Christer Strandberg, en duktig formgivare. Där finns fan inte ett typografiskt fel i den boken. Han är av den gamla skolan, den där Christer, och ett stort namn i den grafiska branschen. Mogge formger vår bok, han är av den nya skolan, och snart ett namn, kanske är han redan det, för mig är han det i alla fall. Han har gjort några grymma skivomslag där jag knäppte bilderna. Gillar att arbeta med Mogge. Det är enkelt, inget klabb, samtidigt som han står på sig för sina ideer. Ett proffs helt enkelt.

Exempel. Vi pratade om omslaget. Ett svart omslag. Han hade lagt en bild på baksidan, bilden var ganska mörk, svart i hörnen, det fanns en risk att den skulle flyta ut i svärtan på omslaget.

-Vi kan ju lägga en grå ram runt bilden, sa jag, som ett försök att lösa problemet.
-Det blir det inte tal om, jag löser detta på annat sätt, sa Mogge på ren instinkt.

Sen var det inte mer med det. Han har rätt. Grafiska ramar runt bilder blir ingen glad av. Det ska vara enkelt. Det underlättar. Jag har ibland arbetat med omständiga människor (läs konstnärer). Det undviker jag numera. Det gör ingen glad. Inte mig i alla fall. Lätt att bli instängd i förträffligheten. Som bakom galler.

Skrev tidigare om E och om hans vistelse på Ystadsanstalten. Kom nu att tänka på en annan gammal vän, S, som satt där för vapenvägran. Han berättade en rolig historia om det, på första morgonbussen hem från Malmö, vi skulle ha sett Stefan Sundström, men det var inställt. Istället blev det bus fram till tidig morgon och svårt att sova sen. Som vanligt då.

Staten hade placerat S, en kille på 19 år, med tuppkam, klädd i nitjacka, på Ystadsanstalten. En anstalt för värdetransportrånare och andra hårda killar. Bra jobbat staten. Bra jobbat.

De hade ett korplag i fotboll. Min gamla vän skulle vara med som center. Det blev straff till anstaltlaget, S skulle lägga den. Han brände. Naturligtvis.

-Vad sa de andra när du brände, frågade jag.
-De sa inte så mycket. Men kortspelarna på tredje blev ju inte så glada, svarade S, något förläget.

Fotboll är på liv och död. Minns Andres Escobars självmål. Eller Southgates straffmiss mot Tyskland 1996. Lyssnar på The Business låt med samma namn som den olycklige straffläggaren. Det får mig att förstå stundens allvar. Det är egentligen bara att lägga en straff till senare. Som sitter. Men det är nu det gäller.

T.

Friday, February 23, 2007

Snö. Snö i drivor.

Nu har snön kommit till Skåne på riktigt. Snö överallt. Rikligt med snö. Snö i drivor. Snö kan vara najs. Ibland.

I mitten på nittiotalet bodde jag i norrland. I norrland finns det snö. Snö i drivor. Kallt. Det var grymt kallt den vintern, ner mot minus trettio vissa dagar, en skånepåg är inte van vid sådan kyla. Jag vande mig. Och lärde mig att man måste ha nubb under kängorna och att man kan spela fotboll i snö med. Lite jobbigare bara. Men det går.

Fick ett roligt mejl i går. En kille hade sett en av mina bilder, i senaste FOTO, pressbilden till Nordbor. Det var killens farmor på bilden. En kvinna med pilotbrillor och cigarr i munnen. Han skrev att jag fångat farmodern på pricken, precis så som han mindes henne, hon har gått bort nu. Han ville köpa en kopia. Givetvis får han en kopia gratis. Roligt var åxå att han visste var bilden var tagen, trots att han inte var närvarande då, på ett café mellan Triangeln och Gustav i Malmö. Jag hade stannat till där för en kopp, var på väg till Stadion för att se BoIs krossa MFF. Det blev tvärt om. Plus en samling tvivelaktiga domslut mot randigt. Det minns jag. Minns inte exakt vilket år det var. Tror det var 2004. Vet inte säkert. Vi säger att det var 2004.

Längtar efter avspark. Bara superettan. Men i alla fall.

Min mobil verkar koppla in telefonsvaren i stället för att tuta upptaget när jag pratar i den. Inte bra. Får försöka lösa det, har svårt för sådan teknik, det finns allt för många funktioner på min Ericsson 290i. Blir lätt för vimsigt. Teknik roar mig föga. Inte det minsta. Vet inget tråkigare än teknik. Det skulle vara att deklarera då. Det är skit samma. Teknik och deklarera. Går på ett ut. Lika trist. Det är tid för det nu. Momsredovisning.

Ring 222. Du har ett meddelande. Ett meddelande från Håkan, producenten, han arbetar nu med Cirkus Cirkör, och vill att jag ska knäppa press och affischbilderna. Det gör jag gärna. Jag gillar både Håkan och Cirkus Cirkör. Ska träffa dom på måndag. Kul.

SMS. Ett märkligt sätt att kommunicera. Fick ett av Andreas. Han hade köpt Zonen. En av de starkaste fotoböckerna genom alla tider (naturligtvis vid sidan av The Americans). Esaias Baitel. Glöm aldrig det namnet. Jag hade tipsat Andreas om boken vid ett tillfälle, lovat att han kunde få låna min, nu har han hittat den själv på rea, nedsatt pris, 90 spänn. Begagnad såklart. För mig att jag gav 600 spänn för min. Begagnad såklart. Man ska ha sinne för affärer. Har tidigare tvivlat på att Andreas har det. Tvivlar inte längre. Tvivlar på mitt sinne.

Mycket kuligt nu. Det är så jag vill ha det. Lagom med jobb. Kuliga jobb. Tid över till mig själv. Till Ami. Till Billy. Till Sonja. Till farsan. Till brossan. Till Måe. Till inget. Till sex. Till livet. Tid till tegelstenarna.

Läste ett bra citat. "Kontaktkopior skall vara lika privata som en tandborste och bevakas lika svartsjukt som en älskarinna. Att visa dem är som att dra ner byxorna offentligt. " Det var fotografen Elliott Erwitt som sa det. Nu förstår jag varför jag aldrig låter mina kunder ta del av mina kontaktkartor. Har länge undrat.

Träffade min gamla polare E för ett tag sedan. På parkeringen utanför min kvart. Länge sedan jag träffade honom. Något år sedan tror jag, vi har busat ihop tidigare, han bor numera i ståkkolm. Jobbar på bygge. Eller jobbade. Nu har han precis muckat från Ystadsanstalten. Frågade honom hur det var där.

- Lugnt. Man hinner läsa de tegelstenar som mn inte hinner på utsidan, svarade han med ett brett flin.
-Knarkar du, frågade han mig sen.
-Nä, naturligtvis inte, svarade jag.
-Det gör jag, sa han. Har precis varit och handlat lite snö, ska bara köpa läsk till mormor, sen kör jag igång några dagar. Det ska bli najs. Ha det gött. Hej.

Snö. I Skåne har det alltid funnits snö i drivor.

T.

Thursday, February 22, 2007

Replik ang klotter.

Eftersom tidskriften FOTO inte publicerar min replik. Väljer jag att återigen publicera den här på min blogg.

För en tid sedan var jag domare i tidskriften FOTO;s tävling "månadens läsarbilder". Kul uppdrag. I senaste numret (1/2007) var det två insändare som menade att jag använde tidningen som ett forum för att uppmana till brott. Jag hade kommenterat en bild föreställande klotter, där jag menade att klotter är ett inlägg i samhällsdebatten. Se mer ingående nedan.

Delar av Rickard Sandbergs insändare löd:

[...] För mig känns det oacceptabelt att han får uppmana till brott i tidningen, jag värnar om vår rätt till åsikter och tryckfrihet. Men jag värnar också om våra demokratiskt stiftade lagar som faktiskt förbjuder klotter. [...]

Min replik lyder:

"Redan stenåldersmänniskorna dokumenterade sin samtid. Utifrän deras hällmålningar har vi kunnat utläsa vår historia. Genom att belysa vår samtid skapas historia.

Först vill jag klargöra att om du ska bemöta mina åsikter. Citera mig rätt. Jag skrev "Klotter är alltid kul. Ett bidrag till samhällsdebatten. Det är svårt att göra sig hörd på exempelvis DN:s ledarsida. Därför är klottret viktigt. Klottra mer". Alltså ledarsida. Inte insändarsida, som du påstår. Vilket är en väsentlig skillnad. Ett inlägg på en insändarsida ger inget eko. Insändarsidor finns enbart för att medborgarna, dvs vi, ska tro att vi kan göra vår röst hörd. Ingen bryr sig om vad som skrivs på en insändarsida. Medan texter på ledarsidor skrivs av människor med makt. Eller rättare sagt, människor som tar sig makt. Och media hakar på. Detta kan i sin tur leda till politiska beslut och reformer. Lobbing. Dessa eventuella politiska beslut vaggas vi in i att tror är tagna på demokratisk väg. Den demokrati som även beslutat om att klotter är förbjudet. Sådan demokrati och sådana lagar ställer jag inte upp på. Befinner du dig i en maktposition, exempel ekonomisk makt, politiskt makt eller medial makt. Då kan du få igenom politiska beslut. Beslut som gynnar dig och dina personliga syften.

Hur många tonåringar från Tensta skriver på ledarsidorna? Hur många butiksbiträden kan ventilera sina åsikter på ledarsidorna? Hur många fångar släpps in på ledarsidorna? Vem är det egentligen som skriver på ledarsidorna...

En lag om att det är förbjudet med klotter är enbart till för att tysta oliktänkare och systemkritiska röster. En sådan lag är om något ett brott. Ett brott mot yttrandefriheten. Ett brott mot mänskliga rättigheter. I Sverige kan man straffas för klotter. Alltså kan man begå politiska brott i folkhemmet Sverige. Om det är detta du vill försvara. Så visst uppmanar jag till brott. Absolut.

Eftersom detta är en fototidskrift bör debatten möjligen glida in på fotografi. Även om jag anser att foto och samhällsreflektion går hand i hand. Det är så man bör använda kameran. Allt annat är enligt min mening slöseri med tid, pengar och engagemang. En macrobild på en blomma leder ingen vart. Skapar ingen attack. Är helt meningslös. Möjligen är den fin. Men det räcker inte. Blomman är oftast vackrare i naturen. Om inte annat så mår man själv bättre av att vistas i naturen och se, lukta och känna blomman. På riktigt. Plus att man får lite frisk luft. Bara en sådan sak.

Jag är ordförande för bildgruppen Agitera. Våren 2005 genomförde vi en s k olaglig fotoutställning. En plankutställning. Helt medvetet sökte vi aldrig om tillstånd från berörda myndigheter. Därför att gatorna tillhör oss. Medborgarna. Dig och mig. Bilderna hängde samtidigt på Drottninggatan i Stockholm, och på Stora Södergatan i Malmö. Med syfte om att väcka debatt om ägandet av det offentliga rummet. Samt om att försöka skapa en diskution om utställningsmöjligheterna i en tid då bidragen till kulturinstitutionerna minskas eller helt slopas. Bemötandet lät inte vänta på sig. Flertalet dagstidningar skrev om utställningen i överlag positiva ordalag. Insändare skickades in. Även de i positiva ordalag. Jag vill understryka att det vi inom Agitera faktiskt gjorde. Var att begå ett brott. Olaga affischering lyder den juridiska termen. Ibland kan brott leda till något positivt för människor. Ibland måste man begå brott för att få stånd förändringar. Historiens mest banbrytande förändringar och reformer har alltid kommit underifrån. Från folket. Genom överträdelse av rådande lagar. Brott.

Bästa Hälsningar

Thomas H Johnsson, frilansfotograf.

Ps. Vill dock ge dig en eloge för att du reagerar mot någonting som du anser är fel. Bra. Det är inte helt vanligt i dag. Att människor reagerar vill säga. Sen vill jag frånta tidskriften FOTO allt ansvar över det obehag jag tillfogat dig. Ansvaret är helt och hållet mitt. Jag skulle aldrig tolerera att redaktionen gick in och censurerade i min text. Censur hör hemma i diktaturstater. Stater som gör intrång på yttrandefriheten."

Monday, February 19, 2007

The Negatives.

Lyssnar på The Buisiness. Om och om igen. En blandcd jag fått av Jyrki. Finne och sångare i The Negatives, tidigare basist i Existenz. Gammal punk.

Jag och Pibe planerar boksläppet. Vill att det ska bli en riktig fest. Inget kulturtrams här inte. Lite hederlig fest och landskronapunk, blandat med sköna visor, uppläsning och bildvisning utan slut.

Allt detta på Seglarpaveljongen. Krogen under vattenturnet. Alla välkomna. Återkommer med exakt datum. Men vi väntar till det blir lite varmare. Troligtvis blir den den 5 maj. Kanske. Kanske inte.

Vi funderar på band. Vår gamla vän L.T Fisk har tackat ja. Han är bra. Svegis och The Negatives är tillfrågad. Likaså polarna i Quit Your Dayjob. Vi får se vem det blir. Båda banden verkar vara uppbokade vid den tidpunkten. Får se. Det lutar nog mest åt The Negatives. Tror det blir dom.

Träffade bandet på deras tysklandsturné i slutet på nittiotalet.

Mina vänner skulle spela på Kraftwerk i Chemnitz. Ett rockställe i öst. Jag befann mig inte långt därifrån och hade meddelat min ankomst i förväg. Men blev försenad ett par timmar, då den tyska trafikpolisen ansåg att papperna till bilen inte var i sin ordning. När jag äntligen kom fram var det redan kväll och stället var knökfullt. Musiken dånade ur högtalarna. Röken låg tät i den trånga lokalen. Överallt trängdes svartklädda människor med nitar och spretiga frisyrer. Doften av läder blandat med öl och svett var påtaglig.

Jag beställde en Astra och såg mig omkring efter något som skulle kunna likna ett backstagerum. Genom musikens larm skar sig en skånsk stämma "ja vägrar spela om dom inte fixar fram nya bira, jävla amatörer". Jag vände mig om och där stod Dennis och Jyrki, något irriterade. Vi satt oss i baren med ryggen mot scenen. På så sätt kunde jag ha uppsikt över en mörk skönhet som fångat min uppmärksamhet några minuter tidigare. "Det är något lokalt metalband som ska spela förband till oss, och dom tror att backstage e nån jävla fritidsgård. Bandet och deras polare har fan nästan ockuperat backstage och druckit upp alla öl. Spelningen blir katastrof... Svegis bara örlar omkring och e skitfull, Jyrki har tappat rösten och ingen vet var vi ska bo i natt. Helt jävla otroligt! " sa Dennis uppgivet. Jyrki nickade stumt.

Jyrkis röst kurerades snabbt och lätt med med irländsk maltwisky. Han fick upp en bricka på scen med en shot för var låt. Att ställa in var omöjligt. Sådant sprider sig som en löpeld bland arrangörer och bokare. Sedan är det kört.

Vi fick övernatta i en ockuperad kåk ett par minuters bilfärd från spelstället. "Ni kan sova hos oss" sa Line, en punktjej från Köpenhamn.

Hon tog min hand och ledde oss till en igenspikad port på husets baksida. "Vänta här så kommer jag snart." sa hon och försvann bakom ett stort plank. Några minuter senare öppnades dörren och Line stack ut huvudet. "Kom! Man kan bara öppna från insidan, vi vet aldrig när polisen kommer". sa hon och reglade porten bakom oss. Jag frågade aldrig hur hon själv kom in.

Där inne satt folk i små klungor och samtalade lågmält. Line stack till mig en öl, pekade på en ledig plats och tog av sig sin svarta motorcykeljacka och bredde ut den på golvet. Vi fick plats på den båda två, och jag fick ett varmt leende när jag la min gröna arméjacka över våra ben.

Natten började bli morgon och jag vaknade av solens första strålar med huvudet i Lines knä. Tog ett par snabba knäpp. Smög ensam ut i morgonen med mål mot Berlin.

T.

Sunday, February 18, 2007

...drinking and drive it's so much fun.

Märker att jag börjar bli mer och mer håglös. Har ett sug. Ett sug som som bara växer sig starkare och starkare. Dag för dag. Ett sug som vägrar lämna mig. Har svårt att koncentrera mig. Sitter tillbakalutad och lyssnar. Lyssnar på gammal punk och stirrar ut genom fönstret som en pillerthrillad dåre. De vitmålade tapeterna kryper närmre och närmre.

Det är oöverskådlig tid kvar. Över sextio dagar att hålla inne mina känslor. Massor av dagar hänvisad till andras snea rapportering. Litar inte på det. Vill se med egna ögon. Känna. Uppleva. Gråta och jubla.

Det är inget jag kan göra. Kan inte påverka deras beslut. Bara vänta ut tiden. Blir sjuk av det.

T.

Saturday, February 17, 2007

Kärleken.

Din silverfärgade Volvo med automatlåda stannade mjukt in utanför min port. Jag satt i passagerarsätet med mina svarta Converse behagligt placerade på instrumentpanelen, och Magnus Johansson sjöng: "...hon röker för mycket, hon sover knappt alls. Hennes naglar är så smutsiga, hon sjunger alltid falskt. Hon talar alltid först och tänker alltid sen. Själv har jag tänkt hela dan, jag har tänkt på en liten tjej..."Jag knäppte av radion och vände mig sakta mot dig, våra blickar möttes för en kort stund. Du gav mig en blåblyg blick under lugg. Du var fin. Och jag, fast besluten att fortsätta spela den coola killen sa: "Det finns en parkering vid kyrkan, bakom huset, du kan ställa bilen där."

Uppe i min kvart växte spänningen. Vi stod i köket och visste att allt var klart, men drog ut på det lite till. Situationen var trots allt ganska komplicerad. Kanske förbjuden. Jag öppnade kylen och frågade: "Öl eller vin?" Du svarade snabbt: "Vin, men då måste jag sova här...bilen du vet."

Min lägenhet var liten, där sovrummet ska vara, finns ett mörkrum och det andra rummet upptas mest av sängen. Jag satt mig på den, och du tog plats i min gamla loppisfotölj mittemot, smakade på vinet och började prata... "Du kan väl lägga dig här," sa jag och gjorde en inbjudande rörelse med handen..."sängen är stor nog till oss båda".

Dina kyssar var heta och krävande. Din tunga virvlade runt mot min, samtidigt som du arbetade febrilt med spännet i mina jeans. Mina händer letade sig innanför dina trosor.

...kärleken i mitt liv...

T.

Thursday, February 15, 2007

Diana.

Skymningen hade lagt sig över Bitola, en stad i södra Makedonien. Jag och några andra fotografer från Sverige satt runt ett litet cafébord nära marknaden och diskuterade dokumentärfotografins oskrivna lagar. "Du går omkring i flera år och letar efter bilder som passar dina syfte. Det är slöseri med tid." sa killen framför mig tog och en klunk av sin öl. "Det kanske är vägen till bilden som intresserar mig mest. Annars kan jag lika bra arbeta med reklam. Och det är väl om något, slöseri med tid, och framförallt med pengar och talang! Men det är klart att man kan iscensätta bilder och ändå kalla dem för dokumentära. I alla fall sanna." svarade jag och kallade på servitrisen.

Med engelska blandat med tyska och teckenspråk bad jag henne ställa sig mot stenväggen mittemot cafeet. Hon tände en cigarett och ställde sig i det hårda ljuset från gatlyktan. "Lyft upp foten mot väggen, såja skitbra! Fan vá snygg du är. Pluta med munnen och fram med dina fina bröst. Titta in i kameran, bra." Hon poserade villigt medan jag regisserade. Jag gav henne en kram, tackade för hjälpen och gick och satt mig vid bordet igen. "Så här enkelt kan du få en bild, eller skapa en bild kanske jag borde kalla det. Jag ville ha en bild på hora och då skapar jag en hora, men hur trovärdigt blir det?" skrattade jag och kände mig ganska nöjd med min föreläsning.

Servitrisen kom ut med två drinkar och bad att få slå sig ner vid vårt bord. Det hade ingen av oss något emot, snarare tvärt om. Hon presenterade sig som Diana och lyfte sitt glas till skål. Och vi skålade med henne i gott makedonskt öl.

Ganska snart gled samtalet in på pengar. "Show me your money..." sa hon och undrade vad vi ville göra. "Show me your money..."

Natten var becksvart när vi lämnade det lilla cafébordet.

T.

Tuesday, February 13, 2007

Pappa och jag.

Lyssnar på Black Sabbaths Paranoid. Den är fortfarande grym. Vissa saker förändras aldrig. Vad är det som gör att en del saker står sig genom alla år. Det är bara mediet som ändras. Skivan ligger i G3:an. Får inte plats med mina högtalare i enrummaren. Det går bra från datorn med. Låter gör det i alla fall, riktigt bra faktiskt, bättre än min gamla Philips kassettbandspelare.

Fick idag ett befriande mejl från Landstingets Kulturenhet i Jönköping. Ställde ut där i höstas. Nu har de bestämt sig. Dom vill köpa två av bilderna. Hoppades att dom skulle köpa fler, men det räddar min månad. Nu ska jag köpa både cigaretter och snus, hyra en DVD film, lägga mig i Amis soffa, och bara ligga kvar hela dagen. Det räcker för mig. Kanske plåtar jag lite i videobutiken, mest för att hålla igång, kanske plåtar jag av tv;n. Jag ska ta några knäpp av Ami, det har jag bestämt mig för, var allt för länge sedan nu. Det ska jag göra, från soffan, i liggande position.

Bildförsäljningen handlar inte om några större slantar. Men jag klarar mig denna månad och kan ge mig tid till att bara läsa en hel dag.

Läser just nu Max Lundgrens debut, hunden som äntligen visslade, Max är från Landskrona, det visste jag inte innan. I yngre år läste jag hans idrottsskildringar med stor behållning. IFK Trumslagaren. Åshöjdens BK. IFK Trumslagaren tyckte jag nog bäst om. Han gjorde samhällsreflektioner av idrott. Kanske formade han mig lite. Han fick mig nog att vakna politiskt i alla fall. Nu när jag tänker efter och tänker tillbaka. Det fanns en annan författare som jag läste mycket då. Stig Malmberg. Undrar vad som hände med honom.

Det var pappa som tog med mig till biblioteket. En gång i veckan var vi där. Bara pappa och jag. Far och son. Han på vuxenavdelningen och jag själv på barn och ungdom. Mycket Tintin blev det för min del. Oftast på kassett. Pappa lånade mest krigsskildringar från andra världskriget. Fysiskt tunga böcker. Det fanns en automat för varma drycker där, på biblioteket. Pulvret kunde man ta utan att lägga i pengar. Det gjorde jag. Smög in på toaletten för att hämta vatten. Ibland åt jag pulvret som det var. Choklad tog slut först. Nypon kom tvåa. Blåbär trea. Kaffepulvret tog aldrig slut. Tror aldrig pappa reflekterade över dryckesautomaten, mina nersmetade händer, mitt chokladgrin. Eller så sa han inget bara. Då i en grön SAAB 96, pappa och jag på väg hem igen, till vår tvåa på löpargatan.

Jag hade ingen egen vinylspelare. Det fanns en i vardagsrummet. Den använde jag bara när jag var ensam hemma. Kassettbandspelare hade jag. En Philips. Den kunde man spela in på. Det fanns mikrofon och inbyggd radio. TDK stod det på de tomma kassetterna.

Min första kassett (Black Sabbath-Paranoid) inhandlades på skivavdelningen på Tempo. Det som senare skulle bli Åhlens. Som senare skulle bli Hemköp. Sen brann det. Och nu huserar Citygross i de nybyggda lokalerna.

TDK står det på de tomma DVD skivorna precis vid kassan på Citygross.

T.

Monday, February 12, 2007

Tjugoniotusenkronor.

Fick en faktura idag på 29 000 kronor. Har köpt ett blixtpaket.

Hur fan ska jag lösa detta.

Det löser sig. Vägrar tro något annat.

T.

Sunday, February 11, 2007

Tid för Köpenhamn.

Jag älskar Landskrona. Ibland blir här för trångt, för lugnt, för livligt, för tråkigt. Borde åka till Köpenhamn då. Det tar inte mer än lite över en timme med tåg. Båt går ju inte längre. Tåg funkar bra det med. Vet inte varför jag inte åker dit oftare. Borde göra det. Skyller på dåligt med tid. Vet att det är för enkelt.

Jag har mycket att stå i. Måste ta mig tid till ingenting. Råkade tjuvlyssna på B och V för en tid sedan, utanför backstages på Tivoli i Helsingborg, dom hade spelat, och jag hade visat bilder. Det var natt. B:s röst: -Ska man ringa Thomas bör man ha ett ärende. Honom ringer man inte bara för att ta en fika.

Vet inte om det är ett sådant rykte jag vill ha. Tror inte det. Gillar faktiskt att fika. Är en social varelse med behov av ensamhet.

Ett tag var jag i Köpenhamn minst en gång i veckan. I alla fall under de varma delarna av året.

Jag och H hade lånat en båt och låg i Christianshavn, precis vid Christiania, innan upprensningsreformerna. Där bodde vi. I centrala Köpenhamn. Det var sommar. Vi var de salta killarna och höll fest sju dagar i veckan. Sov om dagarna och levde om nätterna. Har en del negativ från den tiden. Längre fram ska jag göra något av det.

Följande är ordagrant återgivet och utspelar sig på en klubb där ett glas vin kostar 700 danska och då ingår det mer än vin. Vi hänger i baren med var sin Hof, i den ingår bara Hof, men kostar 80 danska. H är som vanligt mer än måttligt berusad men ganska avspänd. En tjej som inte var jungfru spänner upp sin varma barm mot honom och frågar om han kan bjuda på ett glas vin. H tittar upp mot henne med dimmiga ögon, funderar en stund, och säger:

-Du kan väl bjuda mig. Du tjänar nog mer än vad jag gör.

Då var det dags att gå. Kvällen slutade senare ganska drastiskt.

Minns en annan händelse, i liknande kvarter, med samma huvudrollsinnehavare, men i Paris. En lång historia, får bli en annan gång, kanske till våren.

Vi gjorde även jobb under den tiden. Minns ett där tråden var en heldag med familjen i Köpenhamn för totalt 500 kronor. Som en utflyktsguide i reportageform. Vi gick runt bland sevärdheter och gratismuseer. H skrev och jag knäppte. I reportaget skulle det framgå var man kunde äta lunch. Vi hittade en liten delikatessgata där vi köpte vin, ost och bröd. Satt oss vid Söerna. Solen sken. Par hånglade. Fåglarna sjöng. Livet var underbart. Plötsligt säger H;

-Vet du vad vi gör nu?
-Nä, svarar jag och tar en klunk vin.
-Vi jobbar, säger H och flinar.

Vi hanterade inte några större slantar på den tiden. Men vi klarade oss. Alltid löste det sig. Vi hade det bra och minns inte någon gång att vi gick hungriga. Var livet för trångt, för lugnt, för livligt, för tråkigt, då åkte vi till Köpenhamn. Det fanns tid till det. Det bör alltid finnas tid för Köpenhamn.

T.

Friday, February 9, 2007

Fotboll och politik.

Två mål i röven mot Egypten. Träningsmatch visst, men inget eget spel, inga inlägg. Lagerbäck ska åka ner till Italien och snacka med Zlatan. Klart han ska. Det är hans plikt som förbundskapten. De bästa ska vara med i landslaget. Såklart.

Rade Prica. Vad menas.

Det är nya tider nu. Vi i Sverige måste lära oss att det finns stjärnor. Det är dom som bestämmer. Det är dom som kan avgöra en match. Det är därför dom är stjärnor. Och det vet dom oftast om. Men det är dyrt att vara stjärna. Levererar man inte, ska man bort direkt, inget dalt. Ingen pardon. In med nästa.

Ska träffa Pibe idag. I hans kolonistuga vid fem. Pibe tycker att han är stjärna. Jag tycker att jag är stjärna. Vi levererar. Vi hade också vår bojkott, när vi blivit orättvist behandlade, förbundskaptenen ringde och ville reda ut. Det är så det ska fungera. En förbundskapten måste vilja ha med sig de bästa. Köra det bästa av materialet. Det är det som är deras uppdrag. Det är därför dom får betalt.

En vinst mot Nordirland är ett måste. Det är ett måste att Zlatan spelar då.

Nu står det klart. Tidskriften FOTO vågar inte publicera min replik till de två insändare som kommenterat min bildtext "klottra mer". Det har varit många turer i ärendet. Först hävdade redaktören att repliken var för lång för att kunna publiceras. Nu har ärendet tagits över av självaste chefredaktören och tillika ansvarige utgivare. Jan Almlöf. Han hävdar nu att det handlar om att repliken glider från ämnet. Att det inte handlar om foto längre. När slutade foto handla om samhällsreflektion. Det skulle kanske vara när Fotohögskolan i Göteborg startades och Tuja tillsattes som rektor. Kanske var det då.

Eller som Robert Frank (den största av dom alla) såg på saken, vid sitt besök på skolan. -För mycket konst och för lite verklighet.

Debatt. Varför denna rädsla för debatt. För mig handlar foto om att debattera. Försöka visa samtiden ur ett annat perspektiv. Belysa en annan sida. Försöka få till stånd förändringar. Det är därför jag fotograferar.

Ibland lyckas jag. Ibland inte. Någon gång leder det till förändringar. Om ett sådant exempel kan du läsa i FOTO nummer 1/2006. Där min fotografi fungerar som debattinlägg.

Det är inget nytt fenomen. Att använda bilden till debatt. Det är gammalt och beprövat.

Under depressionen i början på 1930-talet tog USA:s jordbruksdepartement fotografer (bla Walker Evans och Dorothea Lange) till hjälp, för att visa den amerikanska stadsbefolkningen vilka svårigheter 33 miljoner jordbrukare levde under. Resultatet blev att Franklin D. Roosevelt fick genom ett kontroversiellt understödsprogram.

Redan i slutet av 1800-talet använde Jacob Riis sin kamera till att få till stånd sociala reformer. Ett tidigt exempel på bildaktivism. Kanske det första. Kanske det bästa.

Jag vill absolut inte jämföra mig med dessa hjältar. Bara upplysa om att bilden och fotografiet är ypperligt som underlag till debattinlägg. Man bör kunna sin fotohistoria. Har svårt att förstå hans inställning. Om att foto inte har något med samhällsreflektion eller debatt att göra. Möjligen har tidskriften FOTO valt att profilera sig mot en annan fotografisk inriktning. Så är det nog. Fotografi som stryker medhårs.

Allt man gör är ett ställningstagande. Det kan bli politiskt. 1980 deklarerade Öresundsvarvet om nerläggning. I matchen mellan IFK Göteborg och BoIS på Ullevi vecklade Landskronaspelarna ut en banderoll med uppmaningen "rädda varven". Det är den enda gången i historien som bortalaget fått stående ovationer av hemmapubliken. Allt är politik. Vare sig du vet om det eller inte.

Man får gärna tycka att jag är naiv och pubertal. Det skiter jag i. Jag är jag.

Zlatans bojkott är politik. Det handlar bara om att förstå det.

T.

Wednesday, February 7, 2007

Kärlek och vänskap.

Jag knäpper fortfarande på film. Oftast. Mina bilder fastnar på negativ och ibland på dia. Tycker om känslan av korn. I en digital bild finns inga korn. Det blir brus. Men det finns många fördelar med det digitala, miljön, ekonomi, tid, men det blir inte riktigt bra. Eller rättare sagt, det blir för bra. Sterilt. Kanske som att vara sambo.

Kodak ökade sin försäljning av 16 mm film förra året. Nu deklarerar Fuji att de ska ta upp tillverkningen igen av Fuji Velvia 50. Fler än jag som finner kärleken i analog film. Som i ett särboförhållande.

Var i Malmö igår. Hyr skanningstid där. Sprang på Niklas, en kompis och tillika en duktig fotograf. Vi träffades första gången för en herrans massa år sedan, när jag gick filmskolan, och han gick fotoskolan. Vi hade lokaler sidan om varandra. Jag var mycket där, i fotoskolans lokaler, han var inte lika ofta hos oss. Vet inte om jag kan minnas någon gång han var där. Tror inte det.

Niklas bryggde sitt vin själv. Jag lät mig gärna smaka. Smaken kanske inte alltid var den bästa. Billigt var det i alla fall. Oftast gratis. Och fulla blev vi.

Vi bodde nära vattnet. Nästan grannar, Niklas och jag, han hyrde ett hus och jag och Fredrik hyrde ett annat. Minns en fest i huset. En liten tid innan olyckan. Vi hade hittat skarpladdad jaktamunition på vinden. Klart att vi skulle slänga in skiten i kakelugnen. En fest är ju alltid en fest.

Pang.

Efter olyckan fick jag och Fredrik flytta in i en nerlagd Konsumbutik. Vi fick stora ytor, och om jag inte minns fel, billigare hyra med. Där trivdes vi. Fredrik och jag. Han bor i ståkkolm nu. Saknar honom. Han har en grymt torr humor som jag gillar. Sist jag hörde så jobbar han med frågorna till TV4;s ordjakten. Det usla programmet som går på eftermiddagarna. Slöseri med kompetens kan jag tycka. Att Fredrik ska pyssla med sådant alltså.

Fredrik och Niklas blev kompisar med. Men mest kompis blev Fredrik med Evelina. Dom är sambo nu. Tror jag. Evelina är chefredaktör numera (förutom att hon är Evelina). Det vet jag bestämt. Hon ska skriva texten till utställningsboken om projekt Nordbor.

Niklas är nu gift och har två barn. Husägare i Barsebäckshamn. Som blåbärskungen ungefär. Vi pratade om det. Om relationer och kärlek. Han hade hört att jag blivit särbo. Och gillade idén. Kanske lite svårare att genomföra när man har familj. Han hade föreslagit att bygga ett extra hus på tomten. Det föll inte i god (vigd) jord. Man måste prata. Man måste förstå.

Det var först Amis idé att vi skulle bli särbo. Jag var nog tveksam då. Tänkte praktiskt. Att flytta är ett tungt arbete. Hade dåligt med tid, ork och engagemang. Sedan tänkte jag mer. Tänkte djupare. Började förstå. Blev med på det. Att det var en bra idé. För det var det.

Man kan vara förälskad särbo.

T.

Monday, February 5, 2007

Ett Anständigt Liv.

Ett Anständigt Liv. Såg den i helgen, för tredje gången, utspritt på cirka tio års tid. Det är den andra filmen i den s k modstriologin om Stoffe och Kenta. Där Dom Kallar Oss Mods utgör den första delen och Det Sociala Arvet utgör den tredje och sista filmen.

Scenen där Stoffe sjunger till sin son Janne är uselt fotat. Sången är minst lika dåligt utförd. Men. Vilken känsla där är i det. Länge sedan jag blev så berörd av något. Medan sången ljuder ser vi Stoffe gå med Janne och hans fru Lena på Skansen. Tidigare i filmen har vi fått reda på att Stoffe kommer att dö i en överdos heroin.

Stoffe, Janne och Lena på söndagsutflykt bland andra familjer på Skansen. Medan Stoffe sjunger med skrovlig röst. - Lilla Janne hur kommer det att gå. Framtiden orkar jag inte ens tänka på...

Vilken känsla. Vilken närvaro. Detta är film. Detta är på riktigt. Här överträffar dokumentärfilmen spelfilmen alla kategorier. Detta har hänt på riktigt. Detta är sant.

Fy fan.

Ofta när man pratar bild. Pratar film. Pratar författarskap eller någon annan kreativ uttrycksform. Snackar man teknik. Jag upplever det så i alla fall. Man glömmer det viktigaste. Känslan. Om känslan finns där, kan tekniken vara hur usel som helst.

Det handlar om att beröra. Tror inte på välexponerade negativ. Tror inte rätt böjningsformer berör någon. Tror inte på den rätta tonskalan. Däremot tror jag på autencitet. Det tror jag berör.

Konst. Det är fantastiskt med konst. Var och knäppte på en vernissage i lördags. Bilder som ska hamna i katalogen sedan. Det var insläpp klockan tre. Invigningstalen började fyra. En timme till mingel. Till saken hör att utställningen byggde på skuggspel (med stora lampor). Det var en solig dag i lördags. Skuggspelen hade svårt att synas. Till saken; Under mingeltimmen iaktog jag ett medelålders par, traditionellt klädda i svart poltröja på honom, och långa brokiga halsdukar på henne, de stod länge och beundrade lampan. Framifrån. Från sidan. Lite försiktigt bakom. Jag har fotografiska bevis. Konst. Det är fantastiskt med konst.

Ha Ett Anständigt Liv.

T.

Friday, February 2, 2007

Spåret leder till Gulag.

Ami drog med mig på ett riktigt kommunistmöte ikväll. Jag var hela tiden övertygad om att de var vänsterpartiet som höll möte. Så var det inte. När vi närmade oss Folketshus (sossepalatset) sa hon -det är riktiga kommunister vi ska träffa. Fick en klump i magen och såg framför mig stalinkopior med röda fanor stå och agitera. Bestämde mig för att ta mod till mig och trots allt följa med in. Lite rädd var jag nog. Kommunister skickar ju folk till Gulag till höger och vänter. Mest höger. Det har man ju hört.

Väl inne tog det en stund innan vi hittade rätt. Det var visst dubbelbokning av salar. Stövlade först in i något som jag tror var en danskurs för barn från fjärran land. Lät så i allafall. Vi fick hjälp att hitta rätt. Rai den gamle punkaren satt sedan på plats i den för övrigt ganska glest befolkade salen. Heidi var där med. Rais flickvän. De var söta tillsammans. Minns en bild från tiden av ockupationen av Österport. Kommunledningen hade bjudit ner ockupanterna till ett möte på stadshuset. Politikerna satt på en scenliknande upphöjning i salen. Ockupanterna fick sätta sig på stolar nedanför. Inte Rai. Den då tolv-trettonårige pojken med stor tuppkam och nitjacka vägrade. Han envisades bestämt på att även han skulle sitta på scenen. Så blev det. Det är en fin bild av en liten människa med stark vilja. Hur det gick med ockupationen kan ni säkert leta fram i något arkiv någonstans.

Rai sitter numera i Barn och Ungdomsnämnden i Landskrona (BUN). Undrar vad han sitter på.

Mötet handlade om den senaste debatten kring avstängda elever på GA-skolan. Om stämningen i stan efter SD valframgångar. Inte mycket blev väl egentligen sagt. Kände mig trots det lite starkare efteråt. Skönt att några människor vill göra något. Några. För många var vi inte. Lite märkligt faktiskt. Lätt att gnälla. Svårare att missa Oldsbergs "på spåret" en fredagskväll. Kanske finns det en rädsla att spåret leder till Gulag.

Kul att träffa Rai. Han är snäll nu för tiden. Tänkte fråga om vi skulle ta en öl tillsammans efteråt. Glömde fråga.

Sedan käkade jag och Ami mexmat. Hoppas hon tyckte det var en god middag. Det var hon som valde i allafall.

T.