Fotboll och politik.

Två mål i röven mot Egypten. Träningsmatch visst, men inget eget spel, inga inlägg. Lagerbäck ska åka ner till Italien och snacka med Zlatan. Klart han ska. Det är hans plikt som förbundskapten. De bästa ska vara med i landslaget. Såklart.

Rade Prica. Vad menas.

Det är nya tider nu. Vi i Sverige måste lära oss att det finns stjärnor. Det är dom som bestämmer. Det är dom som kan avgöra en match. Det är därför dom är stjärnor. Och det vet dom oftast om. Men det är dyrt att vara stjärna. Levererar man inte, ska man bort direkt, inget dalt. Ingen pardon. In med nästa.

Ska träffa Pibe idag. I hans kolonistuga vid fem. Pibe tycker att han är stjärna. Jag tycker att jag är stjärna. Vi levererar. Vi hade också vår bojkott, när vi blivit orättvist behandlade, förbundskaptenen ringde och ville reda ut. Det är så det ska fungera. En förbundskapten måste vilja ha med sig de bästa. Köra det bästa av materialet. Det är det som är deras uppdrag. Det är därför dom får betalt.

En vinst mot Nordirland är ett måste. Det är ett måste att Zlatan spelar då.

Nu står det klart. Tidskriften FOTO vågar inte publicera min replik till de två insändare som kommenterat min bildtext "klottra mer". Det har varit många turer i ärendet. Först hävdade redaktören att repliken var för lång för att kunna publiceras. Nu har ärendet tagits över av självaste chefredaktören och tillika ansvarige utgivare. Jan Almlöf. Han hävdar nu att det handlar om att repliken glider från ämnet. Att det inte handlar om foto längre. När slutade foto handla om samhällsreflektion. Det skulle kanske vara när Fotohögskolan i Göteborg startades och Tuja tillsattes som rektor. Kanske var det då.

Eller som Robert Frank (den största av dom alla) såg på saken, vid sitt besök på skolan. -För mycket konst och för lite verklighet.

Debatt. Varför denna rädsla för debatt. För mig handlar foto om att debattera. Försöka visa samtiden ur ett annat perspektiv. Belysa en annan sida. Försöka få till stånd förändringar. Det är därför jag fotograferar.

Ibland lyckas jag. Ibland inte. Någon gång leder det till förändringar. Om ett sådant exempel kan du läsa i FOTO nummer 1/2006. Där min fotografi fungerar som debattinlägg.

Det är inget nytt fenomen. Att använda bilden till debatt. Det är gammalt och beprövat.

Under depressionen i början på 1930-talet tog USA:s jordbruksdepartement fotografer (bla Walker Evans och Dorothea Lange) till hjälp, för att visa den amerikanska stadsbefolkningen vilka svårigheter 33 miljoner jordbrukare levde under. Resultatet blev att Franklin D. Roosevelt fick genom ett kontroversiellt understödsprogram.

Redan i slutet av 1800-talet använde Jacob Riis sin kamera till att få till stånd sociala reformer. Ett tidigt exempel på bildaktivism. Kanske det första. Kanske det bästa.

Jag vill absolut inte jämföra mig med dessa hjältar. Bara upplysa om att bilden och fotografiet är ypperligt som underlag till debattinlägg. Man bör kunna sin fotohistoria. Har svårt att förstå hans inställning. Om att foto inte har något med samhällsreflektion eller debatt att göra. Möjligen har tidskriften FOTO valt att profilera sig mot en annan fotografisk inriktning. Så är det nog. Fotografi som stryker medhårs.

Allt man gör är ett ställningstagande. Det kan bli politiskt. 1980 deklarerade Öresundsvarvet om nerläggning. I matchen mellan IFK Göteborg och BoIS på Ullevi vecklade Landskronaspelarna ut en banderoll med uppmaningen "rädda varven". Det är den enda gången i historien som bortalaget fått stående ovationer av hemmapubliken. Allt är politik. Vare sig du vet om det eller inte.

Man får gärna tycka att jag är naiv och pubertal. Det skiter jag i. Jag är jag.

Zlatans bojkott är politik. Det handlar bara om att förstå det.

T.