Saturday, March 27, 2010

Att Våga Hålla Kvar.

Vi satt inne på Christiania och såg vårsolen gå ner över vattnet.

Underligt att något så vackert och unikt kommer att försvinna, och den känslan överger mig inte, det är med en viss sorg jag bär med mig det. Var ska alla människor som tror på något annat ta vägen. Människor som inte passar in i det anpassade - som inte vill anpassas. Kan inte låta bli att undra över var vi är på väg nu.

Jag har fått ta del av en yngre fotografs arbete, bilder som en hård jävla protest mot hela samhällsstrukturen, men med ett känsligt och poetiskt anslag, som en diktsamling om en liten flicka som inte vill leva här. Som bara vill vara fri och flyga som en fågel. Kanske bara flyga över taken och landa där hon vill och kan.

Ibland träffar jag människor som jag kan känna igen mig i. Ibland hittar jag platser som kan kännas som ett hem. Det är då jag förstår att allt är värt att kämpa för, att ingenting är försent, och att livet är vackert och värt att levas ännu lite livligare och lugnare. Som att hålla någon i handen och våga hålla kvar.


Christiania då när hundarna var många fler än vi.

T.

Monday, March 22, 2010

Små Meningar Av Ord.

Jag fick en fråga om citat, vad det är med citat, och varför citat, ungefär så. För mig handlar det om små meningar som innehåller mycket. Små tänkvärda meningar som kan få mig att vilja ta för mig av livet ännu lite mer. Formuleringar som kan hjälpa mig lite längs vägen. Några rader ord jag kan lära av. Ord jag kan omvandla och göra om till mina. Få dom att passa mig och mitt eget liv (arbete). Kanske kommer orden från någon som levt länge och talar av erfarenhet, kanske kan det bara vara något som ramlar ur munnen på någon i förbifarten, det spelar ingen roll, och det spelar ingen roll hur det är sagt, det viktiga är hur jag uppfattar det. Eller du.

T.

Veckans Citat.

"Att bestämma över sin egen tid är den största friheten. Det är den enda riktiga friheten. En frihet alla kan uppnå om dom är beredda att välja bort standard, stress och karriär."

/Micke Berg


T.

Tuesday, March 9, 2010

Börjat Gro.

Har halsont och kan knappt snacka idag. Därför skriver jag.

Fick tag på senaste numret av -Journalisten, dom kör ett uppslag om min och Marias -Rosengårdsutställning, och det gläder mig hur snyggt det är redigerat, sådant är man inte bortskämd med. Lika viktigt som det är att inte acceptera dåligt formarbete är det att ge positiv feedback när något är bra. Kanske till och med viktigare.

Ett spelfilmsmanus har börjat gro i min skalle. Till det äter jag makaroner med ekoägg och dricker en kopp mjölk - ekologisk det med - precis som ketchupen.

Nu kan man säkert tro att jag är duktig. Det är jag inte, inte alls faktiskt, snarare tvärt om. Är bara inte speciellt intresserad av gift. I går, på självaste kvinnodagen, knipsade jag söta tjejer i bikini, det låter porrigare än det var. Det vara bara duktiga tjejer i bikini.

Mitt arbete -lilla landet ska köras som bildspel till hösten på bokmässan i Göteborg. Agiteras projekt -Just Like You ska också visas då. Jag kommer alltså att delta med bilder i två sammanhang under mässan och Birgitta Stenberg ska skriva förord till det ena.

Nu ska jag låna ett badkar av arkitekten och i söndags såg jag att små blommor börjat sola sina gula knoppar någonstans vid Pildammsparken. Idag är det kallt men imorgon pratar jag som vanligt igen. Det kommer badkaret att fixa åt mig.

T.

Friday, March 5, 2010

Reklam - Eller Eloge På Mitt Vis.

Nu sätter jag mig snart på tåget som en luffare, tågluffare, nä inte direkt så, men passar först på att göra lite reklam. En annan luffare spelar på Klubb Baktakt ikväll. Han kallar sig själv General Knas. Jag, precis som hans far, kallar honom Ivan. Egentligen borde jag ställa upp och gå dit, det är kul att det händer något och jag tror det kan bli en bra kväll, men ibland finns det viktigare saker i livet än att ställa upp. Det är därför jag bidrar på detta vis och vill ge all eloge till folket bakom klubben. Dörrarna öppnar tjugoett. Kör hårt hela natten och lycka till.


Bilden. Ivan på någon krog i Ståkkolm. Troligen på Kungsholmen, och troligen på en Indisk, vad jag minns bjöd han mig på mangolassi. Det kan visserligen ha varit någon annan gång. Men vi säger att det var så och krånglar inte till det mer än nödvändigt.

T.

Thursday, March 4, 2010

Pigdebatten ... Ingen Aning.

Funderar lite på den där pigdebatten, eller hushållsnära tjänster som en del väljer att kalla det, själv kallar jag det ... ingen aning. Någon säger att det skapar sk arbetstillfällen. Andra menar att det är bra för stressade människor som inte hinner sopa sina golv själv.

Många människor tror sig behöva en massa prylar. Dyra prylar. Många människor gör karriär för att göra karriär, för att vara något mer än människa, spegla sig i en titel. Allt det kräver tid. Att man säljer sin tid och blir en god konsument. Säljer du för mycket av sin tid tror jag att du glömmer att vara människa, glömmer vem du är, och kanske känner du då att du inte har tid att sopa dina egna golv.

Vad gör man då?
Ärligt talat. Vad ska jag säga ...

... ähh, tagga ner och ta en fika, kör ut i skogen med din vän och knulla lite, det är också kul. Kan vara en idé att prova i alla fall.

T.

Monday, March 1, 2010

Du. Hej Igen.

Jag är ledsen att jag inte svarat ditt brev förrän nu, det finns ingenting att skylla på, har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Visserligen har jag tänkt på dig. Det gör jag alltid. Som om det skulle vara någon ursäkt (antagligen inte). Sanningen är väl den att jag är ett jävla ego, precis som du, men arbetet kräver det ibland, eller ganska ofta för att tala klarspråk. Kreativt arbete görs ofta i total ensamhet. Det är nödvändigt och inget konstigt i det. Men kan för utomstående vara svårt att förstå (hantera), lika svårt som det är att förklara, hur kan man förklara att man frivilligt isolerar sig för att gå in i sig själv, det går såklart inte, det låter ju helt sjukt, och det är väl just det det är, sjukt, men nödvändigt. Det konstnärliga arbetet suddar bort gränsen till det privata, och det bygger liksom på det, att låta det borra sig rakt in i livet som en pil spetsad med gift, som kärleken, du vet. Som nu härom veckan, när jag var i Berlin, där jag tillsynes bara vandrar gatorna eller hänger på krogarna, men det är då (så) jag arbetar. Hur förklarar jag det. Kanske behöver jag inte förklara. Kanske är det bara jag som har behov av att förklara, ok, istället får boken och utställningen bli beviset, om det nu skulle handla om bevis, naturligtvis inte. I vilket fall, Berlin, den stan var lika skön och bräcklig som jag känner den, hittade nya ställen, satt på mina gamla krogar och drack mina inövade Becks i mina egna långa nätter. Underligt att en främmande stad kan kännas som ett hem. Underligt att ett hem alltid ligger någon annanstans. Förresten står det klart med lägenheten i Paris. I en liten arbetsbostad på Rue Payenne ska jag sammanställa min nästa bok. Där ska jag sitta och ljuga ihop sanningen om Sverige. Uppdraget: Att skriva samtiden. Precis som i nya filmen B och jag dragit igång, ett försök att fånga stämningarna som råder här i landet, villrådigheten och drömmarna, känslan och visionerna, eller kanske snarare den tilltagande bristen av det. Bara åka från söder till norr i en stulen SAAB och se vart vi hamnar utan mål. Jag vet, så kan man inte göra film, jag vet det, men vi gör det i alla fall, och det är det som är hemligheten. Att göra det i alla fall. Att inte alltid veta. Ibland är det inte resultaten som är resultatet. Du fattar. Ungefär som nu när jag har börjat gå på kommersiell bio (sf), två helger i rad, har kanske inte sett de mest djuplodande filmerna, men jag går inte inte ensam och det är därför jag går, det är någon som håller mig i handen och min vinter har varit som i filmerna du älskar. Jag älskade när snön kom, jag älskar nu när den smälter bort, och jag älskar nu när våren lite vilset börjar nosa sig tillbaka till mig igen. Det är väl egentligen det allt handlar om, att älska, och att låta sig bli älskad.

Sköt om dig och skriv snart igen.

T.

Ps. Du, kom på, en sak till, Rosengårdsutställningen på Malmö Museer har blivit förlängd till mitten av maj, det känns skitkul, och varför den blir det berättar jag en annan gång ... Ds.

Fy.

Hur man än gör blir det inte rätt. Livet är inte alltid lätt.



För att vara hund. Alltså.

T.