Underligt att något så vackert och unikt kommer att försvinna, och den känslan överger mig inte, det är med en viss sorg jag bär med mig det. Var ska alla människor som tror på något annat ta vägen. Människor som inte passar in i det anpassade - som inte vill anpassas. Kan inte låta bli att undra över var vi är på väg nu.
Jag har fått ta del av en yngre fotografs arbete, bilder som en hård jävla protest mot hela samhällsstrukturen, men med ett känsligt och poetiskt anslag, som en diktsamling om en liten flicka som inte vill leva här. Som bara vill vara fri och flyga som en fågel. Kanske bara flyga över taken och landa där hon vill och kan.
Ibland träffar jag människor som jag kan känna igen mig i. Ibland hittar jag platser som kan kännas som ett hem. Det är då jag förstår att allt är värt att kämpa för, att ingenting är försent, och att livet är vackert och värt att levas ännu lite livligare och lugnare. Som att hålla någon i handen och våga hålla kvar.
Christiania då när hundarna var många fler än vi.
T.
