Du. Hej Igen.

Jag är ledsen att jag inte svarat ditt brev förrän nu, det finns ingenting att skylla på, har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Visserligen har jag tänkt på dig. Det gör jag alltid. Som om det skulle vara någon ursäkt (antagligen inte). Sanningen är väl den att jag är ett jävla ego, precis som du, men arbetet kräver det ibland, eller ganska ofta för att tala klarspråk. Kreativt arbete görs ofta i total ensamhet. Det är nödvändigt och inget konstigt i det. Men kan för utomstående vara svårt att förstå (hantera), lika svårt som det är att förklara, hur kan man förklara att man frivilligt isolerar sig för att gå in i sig själv, det går såklart inte, det låter ju helt sjukt, och det är väl just det det är, sjukt, men nödvändigt. Det konstnärliga arbetet suddar bort gränsen till det privata, och det bygger liksom på det, att låta det borra sig rakt in i livet som en pil spetsad med gift, som kärleken, du vet. Som nu härom veckan, när jag var i Berlin, där jag tillsynes bara vandrar gatorna eller hänger på krogarna, men det är då (så) jag arbetar. Hur förklarar jag det. Kanske behöver jag inte förklara. Kanske är det bara jag som har behov av att förklara, ok, istället får boken och utställningen bli beviset, om det nu skulle handla om bevis, naturligtvis inte. I vilket fall, Berlin, den stan var lika skön och bräcklig som jag känner den, hittade nya ställen, satt på mina gamla krogar och drack mina inövade Becks i mina egna långa nätter. Underligt att en främmande stad kan kännas som ett hem. Underligt att ett hem alltid ligger någon annanstans. Förresten står det klart med lägenheten i Paris. I en liten arbetsbostad på Rue Payenne ska jag sammanställa min nästa bok. Där ska jag sitta och ljuga ihop sanningen om Sverige. Uppdraget: Att skriva samtiden. Precis som i nya filmen B och jag dragit igång, ett försök att fånga stämningarna som råder här i landet, villrådigheten och drömmarna, känslan och visionerna, eller kanske snarare den tilltagande bristen av det. Bara åka från söder till norr i en stulen SAAB och se vart vi hamnar utan mål. Jag vet, så kan man inte göra film, jag vet det, men vi gör det i alla fall, och det är det som är hemligheten. Att göra det i alla fall. Att inte alltid veta. Ibland är det inte resultaten som är resultatet. Du fattar. Ungefär som nu när jag har börjat gå på kommersiell bio (sf), två helger i rad, har kanske inte sett de mest djuplodande filmerna, men jag går inte inte ensam och det är därför jag går, det är någon som håller mig i handen och min vinter har varit som i filmerna du älskar. Jag älskade när snön kom, jag älskar nu när den smälter bort, och jag älskar nu när våren lite vilset börjar nosa sig tillbaka till mig igen. Det är väl egentligen det allt handlar om, att älska, och att låta sig bli älskad.

Sköt om dig och skriv snart igen.

T.

Ps. Du, kom på, en sak till, Rosengårdsutställningen på Malmö Museer har blivit förlängd till mitten av maj, det känns skitkul, och varför den blir det berättar jag en annan gång ... Ds.