Sunday, February 27, 2011

Citat.

"The photos speak of an acceptance of things as they are. The inevitable death of us all and the last photo – that last unposed shot to remind us of our friends, of our loss of the times we had in a past captured only on film in black and white."

/Robert Frank


I en liten takvåning nästan precis mittemellan Châtelet och Bastille lyser flitens lampa inatt och på gatan nedanför vägrar människorna låta söndagen bli till en måndag.

T.

Saturday, February 26, 2011

Istället för Vykort.

Lördag. Jag lovade att skriva hem och berätta hur det går. Det är morgon och solen filtrerar sitt ljus över de svarta skiffertaken och jag har till sist fått fason på arbetet. Stan är precis som jag minns den. Full av liv, vackert hård, inspirerande, och såklart lika dyr som alltid. En café au lait kostar nästan femtio spänn på sina håll, nu dricker jag visserligen vanligt enkelt kaffe, och faktum är att jag har dålig koll på vad man får pynta för kaffedrinkarna i die parlamentarische monarchie Schweden, en femtiolapp är kanske helt lagom. Vad vet jag. Överallt finns här människor och överallt pågår det samtal. Det är vad jag behöver, bara kunna gå runt i min egen värld, ta mina promenader, möta blickar, stanna till på någon bistrot, beställa en kopp och sitta ner och arbeta ett tag. Känna sorlet av människor. Jag skriver och skissar. Lägger mitt pussel. Livet måste in i berättelsen, balansen mellan storyn och känslan, poesin. Där måste jag vara lyhörd och låta mig själv komma in. Ställa frågor.


Det finns en bild i Ralph Nykvists bok I Sverige från 1976. Vad jag minns bokens första bild, en tillsynes enkel och ganska tråkig bild, en vanlig tv i ett klassrum tagen rakt upp och ner. Men det var något med den bilden som fastnade i mig och jag minns Ralphs enkla och något geniala svar när jag flera år senare frågade honom. Han tittade på mig en lång stund lite sådär småslugt som bara han kan och sa på sitt självklara vis —Morgondagens lärare. Nu sitter jag någonstans vid flodens vänstra strand och ställer mina frågor. Vänder och vrider och försöker hitta de små mänskliga företeelserna i de större sammanhangen. Känslan av Sverige idag. Fånga drömmarna och förhoppningarna, villrådigheten som jag upplever som så stark, tiden, fånga själva essensen, subtila bilder av människan i vardagen. Se landet med andra ögon. Mina dagar flyter ihop till nätter och livet här gör mig svag. Stan har något kom känns. Smala trånga gränder och stora trafikerade boulevarder, vackra parker, hus som katedraler, små caféer och levande restauranger, men hur jag än går hamnar jag alltid vid vattnet. Kajerna får mig att känna mig som hemma.

T.

Monday, February 21, 2011

Hanged, Drawn and Quartered.

Vaknade tidigt till ljudet av ett positiv utan apa efter några vackra och förmånligt uppsluppna dagar med solsken och lite regn högt över stan. Funderade en stund på att ta tåget till Calais. Hoppade över frukost och fuskade med två koppar stående vid baren på väg till tvättomaten. Vardagens uppdrag ger sig tillkänna och smutsiga kläder måste bli rena, glas och porslin diskas och tombuteljer slängas, och nu väntar pusslet på att läggas klart och de försvunna bitarna ska hitta hem igen. Allt har kastats omkull och samma berättelse tar sig en helt annan form. Vad ska man göra, låta det flyta och se hur mörkret tar sig in i ljuset eller ljuset in i mörkret, bara stå här nonchalant och titta på när det rasar och reser sig igen och artigt hoppas på att få följa med. Självfallet inte. Jag måste få epilogen att bli till en början och därmed sluta cirkeln och inleda nästa bok. Det är som med maten där saltet förhöjer känslan.


Skymningen börjar komma och jag låter saken bero ett tag och bryner färska grönsaker från handlaren på hörnet och serverar mig själv en omelette spetsad med Chavignol och sköljer ner med kylskåpskall Heineken på flaska. Snörar mina smutsvita Converse och tar mig ner för alla trappor och korsar innergården med kullersten och ut på gatan och kvällen.

T.

Sunday, February 13, 2011

Vanliga Fotografier från Gatan Utanför.

Fick för mig att återvända till lite klassisk sk gatufotografi. Inget märkvärdigt, bara en trivial bild i vårsolens låga värmande strålar, knipsad precis runt hörnet till där jag bor ett tag nu. När jag ändå går omkring här i vimlet kan jag lika bra fotografera. Som jag gör.


Digitalt ikväll: Canon G9 jag köpte inför en Berlinresa en annan vår. Det bor olika berättelse i olika kameror.

T.

Friday, February 11, 2011

Strix - Kulturarbetarnas ATP.

Det är lätt att kritisera skådespelare och andra kultararbetare för att sälja ut sig. Nu senast fick Ann Petrén en känga för sin medverkan i nya Åsa-Nissefilmen, jag har inte sett filmen och kommer troligen inte att göra det heller (av politiska skäl), sågningen är säkert väl befogad, sågningen av filmen, men när man ger sig på skådespelarnas val av arbete bör man tänka till en extra gång. Även skådespelare måste äta. Hur den privatekonomiska situationen ser ut för just Petrén och Lundqvist vet jag inte. Men vad jag förstår är det enkelt när man sitter på en pensionsgrundande heltidstjänst att kritisera andras val och ibland livsnödvändiga val av arbete.

Härom kvällen pratade jag med en sympatisk dirigent och tonsättare i sextioårsåldern, bland annat har man uppfört upp hennes verk på Berwaldhallen, alltså en etablerad yrkesarbetande kvinna, men tankar som numera allt oftare dyker upp är hur hon någonsin ska kunna pensionera sig. Mycket av inkomsterna för kulturarbetare är baserade på stipendier och stipendier är inte pensionsgrundande. Med den vetskapen är det inte konstigt att man försöker skaffa sig en dräglig ålderdom och inte alltid är helt selektiv i sina val. Kanske skulle en kulturekonomisk utbildning på landets redaktioner och institutioner vara väl investerade pengar.

Sen kan Åsa-Nisse bara ha varit en rolig inspelning. Det tror jag.

T.

Wednesday, February 9, 2011

Där Städer Kysser.

Nu bor jag i ett annat rum med en annan utsikt i en annan stad. Utanför fönstret sitter koltrasten i trädet och sjunger sina sånger för mig, på bänkarna under sitter människor med kaffe och cigaretter, och solen tittar fram över taken och värmer nackar bakom vintertjockt hår. Det sägs att våren kommer tidigare här och jag tror på det. Det känns i varje steg. Dagarna har gått och jag har inte fått speciellt mycket gjort. Jag har mest strövat omkring, fotograferat, suttit på barerna, gjort små anteckningar, skrivit, men i morgon tänker jag ta tag i arbetet på allvar. Luther han vakar och iakttar. Det är inte som jag varit slö. Jag har bara inte riktigt kommit mig för att börja arbeta än. Det är viktigt att först försöka få till en vardag. Hitta en krog, ett café jag gillar, och sen ha det som utgångspunkt, en bas, ett slags hem. Acklimatisera som man säger. Brasserie Rivolux med sina stolar i rotting och terass ut mot rue Saint Antoine ligger nära och serverar god omelette och bra kaffe och där kan jag långsamt börja min dag. Ibland, beroende på vinden, går jag ner till gubbarna med boklådorna och sätter mig på kajen ett tag, andra dagar promenerar jag åt andra hållet upp mot kullen och snackar med nordafrikanerna, de förstår mig lite bättre - är man ifrån norr så är man, men oftast sitter jag kvar med min kopp och läser medan frukosten sakta glider över till lunch och beställer råstekt potatis serverad över en bädd av chèvresallad när Vänner för livet av Hagman växer med rubriker som lyrik. Det händer att jag tappar bort mina böcker och måste skriva slutet själv. Jag gör det inte men jag borde.

Litteratur kan vara som musik och bild kan vara som musik om man tar sig tiden att lyssna. Boken jag arbetar med är krävande. Den är tyst och långsam, tillsynes tråkig, ibland så tråkig att jag själv tröttnar, men den som verkligen lyssnar, ser, kommer att få något med sig som kan fastna, som ett leende som poesi att bära med sig som en vän genom livet. Som slagen hjärtat hoppar över. Ungefär så tänker jag mig den rytmen.


Les étoıles s'en balancent och i kväll är jag bjuden på Nordströms vernissage. Den där oljan med två biljardspelande män i kostym gav mig något som tjugoåring. Nu är det andra stjärnor som tindrar. I Filips palats med glaspyramiden en bit bort trängs Rafael med da Vinci, några hundra meter därifrån hänger Matisse och Kertész bland krokiga rör, och i kvarteret där jag sover finns ett hus med Picassos tidiga på långa rader. Det är inte konstigt att stan tar tag och lever lite mer och jag går på samma gator och kan sätta mig vid ett bord i vimlet och känna mig som de som gick här då och de som ska gå här sen och tända en cigarett och kisa mot vårsolen och tänka att det är så jag arbetar idag. Men all konst är inte konst och på Galerie VU´är det inte bara sällsynta fåglar som sjunger inatt.

T.

Thursday, February 3, 2011

Med Kännedom till Kulturministern.

"Bara döda fiskar flyter med strömmen. Inte fan är jag död och inte någon fisk och ingen kan ta min glöd som värmer mig i drömmen."

Det slår mig gång på gång hur trångsynt Sveriges kulturklimat ofta är. Hur hetsen efter publikframgångar och jakten efter att vända dalande besökssiffror resulterar i ett slätstruket och ganska trist program, när det borde handla om raka motsatsen, att våga gå emot strömmen. Som jag ser det är det rädsla. Man vågar helt enkelt inte sticka ut och möta opinionen - när det egentligen är det som är kulturen och konstens huvudsakliga uppgift. Den senaste tiden har jag fått en trovärdig insyn i hur det kan fungera, hur diskussionerna kan gå, och det är inte enbart någon upplyftande känsla jag bär med mig, tvärt om. Ett annat problem är tystnaden från oss som så att säga arbetar ute på fältet. Rädslan över att uppfattas som obekväm sprider sig i takt med att det ekonomiska klimatet hårdnar, istället för debatt anpassar vi oss, gör det som förväntas, visst, det finns några som går sin egen väg, men inte många, och andra tvingas utomlands. Jag har polare som fått rådet av gallerister att de borde söka sig mot Frankrike eller Tyskland där människor förstår deras prylar bättre. Det är fan inte klokt och den okunskapen skrämmer mig. Det är ju som om Erik skulle peta Zlatan för att Johan inte begriper sig på hans spel. Helt otänkbart.

Jag har inga direkta svar. Inga konkreta förändringsförslag. Men jag har en kvalificerad tanke, kanske borde institutionerna till en del tjänster endast anställa på halvtid för att man därmed även måste driva sin egen verksamhet, på så vis tvingas man att vara mer vaken och delaktig i samtiden, ta del av strömningarna, då går inte att sitta på sitt kontor fram till fem och skynda sig hem till sin belånade medelklassvåning och tro att man är med i skeppet (den vakne märkte att jag raljerade en smula - ni andra upplevde mig troligen som oartikulerad - inget personligt). I vilket fall. Den kommun, den stad, som på allvar förstår att det är nya tider, den kommer att bli stark och levande och ligga i framkant, och nu pratar jag inte om något nytt operahus, jag pratar om att ta tillvara den handlingskraft som glödande kultur kan ge. Ett dockhus kräver både fantasi och kreativitet för att börja leva och leva vidare.



Tänk att vi lever i ett land med den totala inkompetens som kvävs för att förbise en av de största levande filmskapare vi har. I Frankrike skulle det blivit upplopp och i Sverige tystnad. Så talande. Hmm ...

T.