Strix - Kulturarbetarnas ATP.

Det är lätt att kritisera skådespelare och andra kultararbetare för att sälja ut sig. Nu senast fick Ann Petrén en känga för sin medverkan i nya Åsa-Nissefilmen, jag har inte sett filmen och kommer troligen inte att göra det heller (av politiska skäl), sågningen är säkert väl befogad, sågningen av filmen, men när man ger sig på skådespelarnas val av arbete bör man tänka till en extra gång. Även skådespelare måste äta. Hur den privatekonomiska situationen ser ut för just Petrén och Lundqvist vet jag inte. Men vad jag förstår är det enkelt när man sitter på en pensionsgrundande heltidstjänst att kritisera andras val och ibland livsnödvändiga val av arbete.

Härom kvällen pratade jag med en sympatisk dirigent och tonsättare i sextioårsåldern, bland annat har man uppfört upp hennes verk på Berwaldhallen, alltså en etablerad yrkesarbetande kvinna, men tankar som numera allt oftare dyker upp är hur hon någonsin ska kunna pensionera sig. Mycket av inkomsterna för kulturarbetare är baserade på stipendier och stipendier är inte pensionsgrundande. Med den vetskapen är det inte konstigt att man försöker skaffa sig en dräglig ålderdom och inte alltid är helt selektiv i sina val. Kanske skulle en kulturekonomisk utbildning på landets redaktioner och institutioner vara väl investerade pengar.

Sen kan Åsa-Nisse bara ha varit en rolig inspelning. Det tror jag.

T.