Istället för Vykort.

Lördag. Jag lovade att skriva hem och berätta hur det går. Det är morgon och solen filtrerar sitt ljus över de svarta skiffertaken och jag har till sist fått fason på arbetet. Stan är precis som jag minns den. Full av liv, vackert hård, inspirerande, och såklart lika dyr som alltid. En café au lait kostar nästan femtio spänn på sina håll, nu dricker jag visserligen vanligt enkelt kaffe, och faktum är att jag har dålig koll på vad man får pynta för kaffedrinkarna i die parlamentarische monarchie Schweden, en femtiolapp är kanske helt lagom. Vad vet jag. Överallt finns här människor och överallt pågår det samtal. Det är vad jag behöver, bara kunna gå runt i min egen värld, ta mina promenader, möta blickar, stanna till på någon bistrot, beställa en kopp och sitta ner och arbeta ett tag. Känna sorlet av människor. Jag skriver och skissar. Lägger mitt pussel. Livet måste in i berättelsen, balansen mellan storyn och känslan, poesin. Där måste jag vara lyhörd och låta mig själv komma in. Ställa frågor.


Det finns en bild i Ralph Nykvists bok I Sverige från 1976. Vad jag minns bokens första bild, en tillsynes enkel och ganska tråkig bild, en vanlig tv i ett klassrum tagen rakt upp och ner. Men det var något med den bilden som fastnade i mig och jag minns Ralphs enkla och något geniala svar när jag flera år senare frågade honom. Han tittade på mig en lång stund lite sådär småslugt som bara han kan och sa på sitt självklara vis —Morgondagens lärare. Nu sitter jag någonstans vid flodens vänstra strand och ställer mina frågor. Vänder och vrider och försöker hitta de små mänskliga företeelserna i de större sammanhangen. Känslan av Sverige idag. Fånga drömmarna och förhoppningarna, villrådigheten som jag upplever som så stark, tiden, fånga själva essensen, subtila bilder av människan i vardagen. Se landet med andra ögon. Mina dagar flyter ihop till nätter och livet här gör mig svag. Stan har något kom känns. Smala trånga gränder och stora trafikerade boulevarder, vackra parker, hus som katedraler, små caféer och levande restauranger, men hur jag än går hamnar jag alltid vid vattnet. Kajerna får mig att känna mig som hemma.

T.