Friday, May 29, 2009

Veckans Citat.

"Det är egentligen mina misstag jag värderar högst."

/Thomas H Johnsson


T.

Wednesday, May 27, 2009

Trixet.

Har precis inlett ett samarbete med ett inramningsföretag, tänkte att de skulle sälja lite printar åt mig, låter i mina öron som en mycket god idé, men vi får se. Som fri fotograf går det inte att sitta och vänta på att slantarna ska trilla in. Du ska ju inte bara vara fotograf, du är företagare med, och måste som alla andra gå med vinst. Trixet är att hitta inkomster som stör det så kallade konstnärskapet så lite som möjligt.

I morgon åker jag till ståkkolm på ett porträttjobb, egentligen rent vansinnigt att skicka upp en skåning till ståkkolm för en bild, men bra för mig. Och jag reser med trevligt sällskap och tänkte passa på att se utställningen på Moderna. Kombinera nytta med nöje som man brukar säga. Trixet.

T.

Tuesday, May 26, 2009

Varför. Därför.

Varför skriver man, varför skapar man, man och man, varför JAG gör det borde jag nog skriva. Kan bara tala för mig själv. Det är bra att ställa sig dom frågorna ibland, gärna ganska ofta, om och om igen.

Det är den där rastlösheten som måste stillas. Kalla det gärna terapi. Att sätta ord eller bild på något jag känner, kanske för att lätta, kanske för att...ja vad fan vet jag. Sen om någon kan ta till sig det jag gör blir det som en bonus, att det leder vidare någonstans, att det inte enbart handlar om mitt ego. Då känns det väldigt fint.

Ett utdrag från ett mail jag fick härom dan;

"...den sätter ord till ngt jag kan relatera till på ett nytt sätt, inte rakt på men tillräckligt för att jag ser tråden."

T.

Sunday, May 24, 2009

Hålet. Gropen. Rummet.

Igår hände det prylar. Det var lite längre söderut. Det var en slags inflyttningsfest. Det var fina människor. Det var ett hål. Ett hål som blev ett rum. Det var musik. Det var vackert på många olika plan. Och en del var nästan förbjudet...nästan.

Se bildspel:

http://w2.sydsvenskan.se/bildspel/piren/

Se även artikeln i Sydsvenskan:

http://sydsvenskan.se/malmo/article433250/Rummet-i-piren.html

T.

Friday, May 22, 2009

Hästflickan.

Hon bara stod där, hon var trött och hennes skjorta smutsig, hon bara stod där med grimman i handen och tittade lite sorgset ut över den tomma hagen.

Det var många som sa att hon var den bästa hästflickan som fanns att tillgå, att hon kunde hästar, det var så man sa i bygden. Aldrig tidigare hade hon sett en så vacker vild mustang, hon hade sett honom på långt håll ute på de öppna vidderna, och hon hade fångat in honom själv.

Under lång tid hade hon kämpat för att få honom lugn. Ibland hade han gett efter en stund, men när hon närma sig vände han igen, det var bara när hon stod med rygget mot som han försiktigt kom fram. Hon hade försökt allt. Till och med flyttat ner till honom. Sovit vid hans sida. Gett honom den bästa maten. Älskat bara honom.

En morgon vände plötsligt allt, han stod vid hennes sida och lät sig sadlas, hans stora vackra ögon tittade på henne medan han bara lät det ske. Hon kände att all kamp nu var över, att hon vunnit till slut, men hon hade ingen ork kvar. Hon orkade inte sitta upp i sadeln, hon vände om, öppnade grinden och lät honom springa ut till sin frihet igen. Han vred lite förvånat på huvudet innan han satt fart. Länge stod hon och såg efter honom, såg när han försvann i horisonten, och hon visste att hon skulle sakna honom hela livet.

T.

Wednesday, May 20, 2009

Till Alla Ni Som...

...eller bara som ett inlägg inför det stundande eu-valet.



T.

Ps. Kramen i slutet. Mmm, vackert, och på riktigt.

Tuesday, May 19, 2009

Veckans Citat.

"Jag har aldrig fattat det där med det privata. Vi är ju alla skapta ungefär likadana, samma drömmar, samma behov och drivkrafter."

/Plura Jonsson


...och ankan som blev en svan (trots allt) har kommit tillbaka.

T.

Monday, May 18, 2009

Linje Nitton.

Kikade på petersendokumentären, det är märkligt, jag såg den för en två tre år sedan, och ställde mig då ganska frågande. Nu ser jag en annan film. Det handlar nog mer om mig än om filmen, under det senaste halvåret har det hänt en del med mig, kanske skulle jag säga att jag mognat, men ändå inte, jag är såklart samma Thomas men på ett annat vis. Det är bara det att jag ser mig själv och min omvärld med andra ögon. Koncentrerar mig på saker som betyder något. Tillåter mig att reflektera. Jag har mod att tacka nej till projekt som saknar glöd, jag har styrka att avbryta samarbeten jag tappat tron på, jag är bättre på att vårda min egen tid.


I lördags var det en slags landskronadag och jag deltog med ett gäng av mina bilder. Kallar stan ställer jag upp. Själv åkte jag till Köpenhamn, inte från Landskrona, utan till Köpenhamn. Det har blivit en del Köpenhamn den sista tiden. Tidigare i veckan vandrade jag gatorna där, som en främling bland främlingar, tog mig ut till Christianshavn, gick för mig själv i parken vid Österport, där är vackert nu. I morse när vi satt på tåget hem och såg solen gå upp bakom alla träden kände jag livet knacka på. Jag och min gamle polare H hade varit bland skuggorna, det var dans och grön tuborg på flaska men inget tingeling, det var dag som blev natt som blev dag igen. Det var längesen jag skratta och tramsa som då, oskuldsfull som ett nyfött barn, och nu när jag soppa min film såg jag att jag fotograferat alltihop.

T.

Wednesday, May 13, 2009

Som En Fjäril.

Han stod i det lilla huset och såg när skymningen drog in över ängen. En fjäril satt vacker på kanten till fönstrets smutsiga glas. Han visste att den måste ut, han visste att han måste släppa ut den för att den skulle komma tillbaka nästa vår, han visste att en fjäril som är fri alltid flyger till honom igen.

Han såg en älgko med sin fjolårskalv i skuggorna precis där ängen slutar och skogen tar sin början. Han bara stod där i lånad tröja och blå kostymbyxor han köpt på en loppis några mil därifrån. Det var fortfarande varmt i luften trots att hösten var på väg. Han hade promenerat i skogen, han hade plockat svamp och gått i sina egna tankar hela dagen, han tänkte att så här ville han bo.


Han tog fjärilen försiktigt i sina händer så den fick vind under vingarna. Han såg hur den flög ut och satt sig på en blomma som om den väntade på honom. Han viskade tyst för sig själv, var inte rädd, det är tid för dig att ge dig iväg, ta nu din frihet, jag ger dig den, den du längtat efter så. Men kom tillbaka när det blir vår, när allt börjar om igen, kom tillbaka till mig då lilla vän.

T.

Tuesday, May 12, 2009

Utmärkelse.

Från beredningsgruppen för Nudokdiplomet 2009:

"Nudokdiplomet för 2009 tilldelas fotografen Thomas H Johnsson i Landskrona för att i reportage, utställningar, och böcker fångat situationer som ligger bortom nyhetsjournalistiken och där vi människor i gemen kan känna igen oss och det Sverige vi lever i.

Nudokdiplomet instiftades 1991 med avsikt att diplomet skall delas ut till fotografer i Sverige som med sina bilder har skapat tidsdokument över människans villkor. Dokumentationen skall – skrev stiftarna – ha god teknisk kvalitet och visa på fotografens förtrogenhet med sitt ämne och med respekt för de människor hon eller han berättar om.

Sedan 1995 förvaltas diplomet av Nordiska museet i Stockholm."

Sådant känns kul och smickrande på samma gång.

T.

Monday, May 11, 2009

Ståkkolm.

Känner att jag måste röra på mig ett tag. Funderar på att packa min lilla kolt och dra mig genom landet upp mot Ståkkolm. Det är väl läge nu när det visas så många fina utställningar i kungliga huvudstaden, man måste ju ställa upp då, det tycker jag absolut, och nu bör vinterns is ha smält bort från de stora gatorna där.


Jag har alltid tyckt om Ståkkolm, tyckt om att gå i backarna och bara stanna vid ett litet anonymt fik för en kaffe med mjölk, och sen gå vidare igen. Numera är jag mer kluven till det. Men det handlar egentligen mer om privata anledningar än om Ståkkolm. För stan är fin om våren, men vackrast på hösten, kanske europas vackraste då.

Där finns människor jag inte träffat på länge, människor jag tycker om, människor jag betraktar som mina vänner och som jag har roligt tillsammans med. Prata, skratta, och tramsa med. Människor jag hör ihop med. Människor jag känt under lång tid. Människor jag kan sakna mer och mer. Människor jag träffar alltför sällan.

T.

Saturday, May 9, 2009

Nu Vet Jag.

Det verkar bli mycket porträtt i år, senare tillsammans med Agitera, och nu en utställning med Maria, kvällstidningskrönikören. I torsdags traskade vi omkring i Rosengård i över sju timmar, resultatet blev tjugosju porträtt och en hälsporre. Precis som med Springsteen när han stampade takten och när Lundell fick det några dar senare. Nu haltar jag omkring i fint sällskap. Brucan, Uffe, och Tompa.

Jag arbetar oftast ensam, och trivs med det, det är ju fotografens lott. Men i torsdags hade jag riktigt roligt på två, och man skulle nog kunna kalla det för ett samarbete, två människor som strävar åt samma mål...

Trots alla varningar är det bästa att jag nu kan säga att vi mötte många fina människor. Att vi inte blev rånade. Att alla vi träffade tog emot oss med en öppen famn. Att människor bara är människor var vi än bor eller kommer ifrån. Precis som jag alltid trott, men nu vet jag, att det sen blev ett par fina porträtt är bara som en bonus.

T.

Friday, May 8, 2009

Tuesday, May 5, 2009

Klar.

Då är jag hemma igen, eller vad man nu kan kalla det, min längtan har alltid varit någon annanstans. Tidigare kunde andras bilder ta iväg mig, men det fungerar inte längre, numera är det mest musik och litteratur som fyller det tomrummet.

Lyssnar på Dylans nya, -Together Through Life, en finstämd skiva om en mans funderingar och tillbakablickar, men jag märker att jag hela tiden återvänder till -Blood On The Tracks. Precis som att jag ständigt återvänder till det lilla huset vid ängen, den plats jag känt som ett hem, som gett mig ett slags lugn. Ungefär som i -This Dream Of You.

Mina egna bilder ger mig fortfarande mycket, kanske inte alltid för att de skulle vara bättre än andras, utan mer just för att de är mina, bara mina på mitt eget vis. Arbetet ger mig ett lugn i själen. Det kan säkert låta pretentiöst och kvasi, men det är så det är, och det är svårt att förklara med ord på en blogg.

Arbetar med en ny bok tillsammans med polaren författaren. Till jul ska den vara klar. Det har vi bestämt. Och då blir det så. Aldrig tidigare har mitt arbete varit så känslomässigt krävande, men det blir så när det är nära på riktigt, det är tungt och befriande om vartannat, men jag måste göra det för att bli klar här på något vis. Det är djupt vatten och tunn is samtidigt. Personligt som nästan är privat. Nästan.


Det är väl bra att det känns. Som min vän sa när vi satt på bänkarna under träden i Friedrichshain. Det har han nog rätt i, och det är inte så att jag lider, det är helt enkelt bara så det är.

T.