Linje Nitton.

Kikade på petersendokumentären, det är märkligt, jag såg den för en två tre år sedan, och ställde mig då ganska frågande. Nu ser jag en annan film. Det handlar nog mer om mig än om filmen, under det senaste halvåret har det hänt en del med mig, kanske skulle jag säga att jag mognat, men ändå inte, jag är såklart samma Thomas men på ett annat vis. Det är bara det att jag ser mig själv och min omvärld med andra ögon. Koncentrerar mig på saker som betyder något. Tillåter mig att reflektera. Jag har mod att tacka nej till projekt som saknar glöd, jag har styrka att avbryta samarbeten jag tappat tron på, jag är bättre på att vårda min egen tid.


I lördags var det en slags landskronadag och jag deltog med ett gäng av mina bilder. Kallar stan ställer jag upp. Själv åkte jag till Köpenhamn, inte från Landskrona, utan till Köpenhamn. Det har blivit en del Köpenhamn den sista tiden. Tidigare i veckan vandrade jag gatorna där, som en främling bland främlingar, tog mig ut till Christianshavn, gick för mig själv i parken vid Österport, där är vackert nu. I morse när vi satt på tåget hem och såg solen gå upp bakom alla träden kände jag livet knacka på. Jag och min gamle polare H hade varit bland skuggorna, det var dans och grön tuborg på flaska men inget tingeling, det var dag som blev natt som blev dag igen. Det var längesen jag skratta och tramsa som då, oskuldsfull som ett nyfött barn, och nu när jag soppa min film såg jag att jag fotograferat alltihop.

T.