Lyssnar på Dylans nya, -Together Through Life, en finstämd skiva om en mans funderingar och tillbakablickar, men jag märker att jag hela tiden återvänder till -Blood On The Tracks. Precis som att jag ständigt återvänder till det lilla huset vid ängen, den plats jag känt som ett hem, som gett mig ett slags lugn. Ungefär som i -This Dream Of You.
Mina egna bilder ger mig fortfarande mycket, kanske inte alltid för att de skulle vara bättre än andras, utan mer just för att de är mina, bara mina på mitt eget vis. Arbetet ger mig ett lugn i själen. Det kan säkert låta pretentiöst och kvasi, men det är så det är, och det är svårt att förklara med ord på en blogg.
Arbetar med en ny bok tillsammans med polaren författaren. Till jul ska den vara klar. Det har vi bestämt. Och då blir det så. Aldrig tidigare har mitt arbete varit så känslomässigt krävande, men det blir så när det är nära på riktigt, det är tungt och befriande om vartannat, men jag måste göra det för att bli klar här på något vis. Det är djupt vatten och tunn is samtidigt. Personligt som nästan är privat. Nästan.
Det är väl bra att det känns. Som min vän sa när vi satt på bänkarna under träden i Friedrichshain. Det har han nog rätt i, och det är inte så att jag lider, det är helt enkelt bara så det är.
T.
