Hästflickan.

Hon bara stod där, hon var trött och hennes skjorta smutsig, hon bara stod där med grimman i handen och tittade lite sorgset ut över den tomma hagen.

Det var många som sa att hon var den bästa hästflickan som fanns att tillgå, att hon kunde hästar, det var så man sa i bygden. Aldrig tidigare hade hon sett en så vacker vild mustang, hon hade sett honom på långt håll ute på de öppna vidderna, och hon hade fångat in honom själv.

Under lång tid hade hon kämpat för att få honom lugn. Ibland hade han gett efter en stund, men när hon närma sig vände han igen, det var bara när hon stod med rygget mot som han försiktigt kom fram. Hon hade försökt allt. Till och med flyttat ner till honom. Sovit vid hans sida. Gett honom den bästa maten. Älskat bara honom.

En morgon vände plötsligt allt, han stod vid hennes sida och lät sig sadlas, hans stora vackra ögon tittade på henne medan han bara lät det ske. Hon kände att all kamp nu var över, att hon vunnit till slut, men hon hade ingen ork kvar. Hon orkade inte sitta upp i sadeln, hon vände om, öppnade grinden och lät honom springa ut till sin frihet igen. Han vred lite förvånat på huvudet innan han satt fart. Länge stod hon och såg efter honom, såg när han försvann i horisonten, och hon visste att hon skulle sakna honom hela livet.

T.