Monday, March 26, 2007

Olaga vapeninnehav.

Vart är vårt kära grannland på väg. Först märkliga högervindar, sedan rivningen av Ungdomshuset och nu detta.

Två tjejer i tonåren står åtalade för olaga vapeninnehav. De greps på Nytorv. Klädda i patronbälten. Jag har själv haft patronbälte, och försäkrar, de är endast till för utsmyckning. Det är tomhylsor. Helt ofarligt -fröken åklagare. Jag tyckte att jag var riktigt snygg i det.

Jag själv är inte delaktig i följande historia.

I mitten på åttiotalet var S, J, R och en helsingsborgspunkare (som jag glömt namnet på, vi kallar honom H) på väg hem från Ungdomshuset. Det måste erkännas de förde ett satans liv på s-tåget mellan Köpenhamn och Helsingör. Naturligtvis stod den danska polisen och väntade på dom när tåget kom fram till Helsingör. De var klädda som punkare brukar. Polisen började dividera om att deras nitar bör klassas som vapen. Och tar med dom till station.

Mina polare hävdar hela tiden att de har nitarna som smycken, och skulle aldrig bära vapen, att de är emot vapen. Polisen beslutar om visitation. Helt plötsligt sliter de upp en stor Bowiekniv på över 30 cm från H.

Bang lät det när celldörren slog igen.

- Jag köpte den av en punkare i Köpenhamn, säger H förläget. Skulle bara ta hem den och hade helt glömt bort att jag hade den innanför jackan. Sorry.

Innan dess kröp en konstapel runt på golvet och letade efter S kontaktlins. När den bara hade glidit upp under ögonlocket. Men S höll god min. Det är inte var dag man ser en konstapel som kryper runt på golvet.

T.

Sunday, March 25, 2007

Flickan som lekte med elden.

Trycksaken jag kämpat med de senaste veckorna är levererad. Allt gick bra. Förutom en näbbig originalare på tryckeriet. Hon fick veta vad jag tyckte. Var så säkra. Väntar nu på plottret och provtrycket. Ut i våren, på pågatåget, filmmöte hos Bengt, tre olika viljor, lite hett blev det, det ingår i processen. Vidare till möte på Format, snabbt, enkelt, skiten ska hängas de 9:e. Fredagen slut. Somnade hemma hos Ami. Utpumpad.

En skön helg. Fick en bok i försenad alla-hjärtans-dag-present. Hade för mig att det bara är killen som ska ge present. Jag fick en i alla fall. Ami är ju syndikalist/socialist, kanske därför, eller så tycker hon bara om mig. Kanske är det så. Flickan som lekte med elden. Boken heter så alltså. Fortsättningen på -Män som hatar kvinnor.

Jag läser boken nu. Gillar den. Sen är det momsredovisning. Kan hålla mig för skratt.

T.

Thursday, March 22, 2007

Inte här nu.

Sitter ensam i mörkret och gör det sista med den där förbannade trycksaken. Precis kom det en känsla över mig. Jag vill inte vara här. Jag vill vara i Berlin med Ami. Nu. Inte ställa klockan på sju och hasta iväg. Vill sitta under träden i Kastanienallé och dricka gott tyskt öl. Samtala med Ami. Vara tyst. Titta på människor. Så enkelt kan det vara. Och så enkelt ska det bli. Var så säkra.

T.

Monday, March 19, 2007

Arbeta.

Jag brukar skriva, säga, ibland gnälla. Att jag arbetar för mycket. Klaga på hetsen. Det är märkligt det där. Jag känner ju frid när jag arbetar. Nästan glädje. Det är när jag inte arbetar som oron kryper sig på.

Oron. Rastlösheten.

T.

Friday, March 16, 2007

...som en hora.

Träffade D. Kul att se att det går bra för honom. Har mycket knäck. Han har arbetat stenhårt för det. För att komma igång. Det ska vi inte glömma. Kul att höra vilken energi killen har. Mer sådant. Borde ta en bira och något käk med honom, prata, nu när han är i skåne, hinner inte. Har en trycksak som ska iväg på onsdag. Skiten är inte ens halvfärdig. Helgarbete. Pallar egentligen inte. Pengar. Hora är vad jag är. En människa som säljer sig för pengar. Har blivit för mycket sådant på sista tiden. För mycket fnaskande. Måste koncentrera mig på egna bilder och projekt. Nu. Måste.

D bor i ståkkolm numera. Vi bestämde att jag bör slagga hos honom när jag gör jobb där uppe. Gärna för mig, gillar inte hotell, gillar mer D. Ska snart upp dit och filma. Då ska vi käka rå fisk, prata, dricka öl. D och T. Vi.

Snackade med F från Galleri Format. Ska snart ställa ut där. I april har jag för mig. Eldsjälarna på Format är värda all eloge jag kan ge. De arbetar helt ideelt. Gör det bra, har en proffsig attityd. Har ställt ut på många ställen genom åren, även på riktigt etablerade ställen, men har sällan upplevt ett sådant engagemang som från Format. Det gör mig glad, lättat, slipper rodda allt själv för en gång skull. Skönt.

Jonas har vernissage i dag, en utställning på sitt dokumentära arbete om skatekulturen. Stör mig att jag inte hinner vara där. Tror han skulle blivit glad. Jag skulle varit glad om jag var där i alla fall. Får trösta mig med att jag sett bilderna tidigare.

Nu återgår jag till ettor och nollor. Mest nollor.

T.

Ps. Läser just nu -den vedervärdige mannen från säffle. Originalutgåvan såklart. 48 pix på tradera.com. Och det blev två paket räknudlar till middag, sedan festade jag på en Marlboro, chokladöverdragna lyxbilar och några grov portion.

Sunday, March 11, 2007

Skiten ska upp.

Hade ett långt samtal med en ung fotograf. Hon har knäppt på en fritidsgård i Rosengård. Malmö. Bilder med ett tydligt ställningstagande, bilder som berättar något viktigt, bilder med engagemang. Kort sagt. -Fotografi. Då menar jag inte bilder (läs avbildningar) som vi dagligen blir översköljda av. Jag menar bilder som berör, bilder som får kidsen på fritidsgården att se sig själv, ärliga bilder. Bilder som beslutsfattarna måste se. Nu. Nyanserade bilder.

Jag har fått äran att ta del av hennes kontaktkartor. Där finns något. Något bra. Något jag menar är fotografi. Bild. Sådana bilder, som är sådär jävla ovanliga idag, idag när alla ska blanda in konst i skiten. När det egentligen bara handlar om att få oss att se vår samtid ur ett annat perspektiv. Att putsa rutan. Det gör hennes bilder. Skärper blicken.

Vi pratade om hur hon ska gå vidare. Var skiten ska visas. Det är viktigt att bilderna ses, ses av människor som tar beslut, som kan få en inblick i den verklighet som råder. I foajen till kommunhuset ska de naturligtvis hänga. Stora, svarta fiberprintar på rad, utan slut. Ingen ska kunna värja sig. Ingen ska kunna förneka. Rakt upp i ansiktet, utan pardon, utan samvetskval. Pang på bara. Smack.

-Så här lever nästa generation i Sverige 2007. Varför är det så. Ställ dig mot väggen och svara. Svara nu. Du har tagit besluten.

Detta är bildens kraft. Hoppas hon orkar bara. Det är mycket jobb kvar. Ett hårt jobb. Det är bara hon själv som kan göra det. Ingen kan lösa det åt henne. Tror hon orkar.

Administrativt
Mörkrumsslit
Telefonsamtal
Tiggarbrev
Sömnlösa nätter
Montering
Marknadsföring

Sen när skiten är uppe. För skiten ska upp. Då ska hon ordna en föreläsning på fritidsgården. Prata om fotografi, om sitt arbete, om bildens kraft. Få kidsen att vända sin ilska till något kreativt. En workshop. Få dom att plåta sig själv, sin vardag, sin tid. Ge dom engångskameror, knäppa någon vecka, återkomma. Samlas igen, ha en bildgenomgång, göra en utställning. En utställning inifrån.

Det kommer att bli skitbra. Hoppas hon orkar. Det kan vara tungt. Behöver inte vara det.

Det kan vara enkelt. Är enkelt. Så enkelt är det.

T.

Saturday, March 10, 2007

Vässat kniven.

Tog en kopp med R idag. Det hade vi pratat om länge. Kanske en månads tid, vet inte hur vi känner varandra, vet bara att det var ett givande möte idag. Vi har nog aldrig riktigt pratat med varandra tidigare. Inte som idag i alla fall. Möjligen vanligt fest och dösnack, idag pratade vi om visioner, om politik, om Sverige, om världen. Två timmar satt vi på röven och lät truten gå. Jag var genuint intresserad av vad han pratade om. På riktigt. Vad han hade för syn på saker. Vad han ville. R han ville framåt. Inte karriärmässigt, utan själsligt, ville förändra, hitta lösningar.

Det var längesedan jag kunde sitta still i två timmar och bara lyssna. Inte tänka på annat. Prata. Samtala. Ja, samtala, det var det vi gjorde. Samtalade.

Kände mig en aning upplyft efteråt. Vässade kniven lite. Tror vi ser saker ganska lika. Men valt olika vägar. Bra att våra vägar korsas, för tillsammans blir vi livsfarliga, se upp, bida er tid. Ni vet själv vem ni är.

T.

ps. Billy kanske ska bli pappa.

Wednesday, March 7, 2007

Arbetsmoral.

Vaknade i morse med en brännande huvudvärk. Vaknade en timme innan klockan. Klockan sju. Jag brukar aldrig ha huvudvärk. Brukar aldrig vakna före klockan, det har kanske hänt fem gånger i livet, kanske sex.

Arbetar mycket framför skärmen. Mycket digitalt bildredigeringsarbete just nu. Ettor och nollor i ett ständigt flöde. Utan slut.

Har arbetat med bild i många år. Tidigare stod jag i mörkrum. På den analoga tiden. Längtar tillbaka dit. Till hantverket. När det fick ta sin tid. När jag var fotograf och inte datatekniker. När jag var ute på fältet och knäppte.

Huvudvärken släpper inte. Skulle undervisat idag. Det går inte, måste stanna hemma, det gillar jag inte. Att lämna återbud till åtaganden. Det är väl min socialdemokratiska arbetarmoral som gör sig påmind. Att inte ställa in.

Jag ställer in. Måste. Ger det en ny chans i morgon. Det går ju bra det med. Faktiskt. Har ju aldrig varit socialdemokrat (gillade dock palme).

T.

Tuesday, March 6, 2007

Pojken, hunden och flickan.

Det var en gång en liten pojke som bodde i en liten lägenhet i det högsta huset i den minsta av alla städer. Han bodde högst upp i det högsta huset. Den lilla pojken. Om man visste, då kunde man se havet från pojkens köksfönster, men man fick titta noga. Det var svårt att se. Det var pojkens hemlighet.

Pojken älskade sitt hav. För havet var mäktigt. Det kunde ingen tämja. Pojken ville vara som havet. Varje dag gick han där, han och den lilla hunden, hunden som alltid gick vid pojkens sida. De hade varandra. Pojken älskade sin hund. Hunden älskade pojken. Medan hunden lekte vid havet, brukade pojken fundera, ibland lekte han och hunden. Oftast hundlekar, kastade pinne, eller boll om de hittade någon. Hunden var riktigt duktig på att hitta bollar. Hunden var duktig på det mesta, det hade pojken hört av människorna i den lilla staden, människor som kom fram och ville klappa hunden. De fick de göra, för då blev pojken stolt, när de berömde hans duktiga hund.

Dagarna gick. Varje dag gick pojken och hunden vid havet. De lekte. Funderade. Ibland stannade de och pratade med gubbarna som brukade sitta vid bänkarna där. Pojken tyckte om gubbarna. Han kände sig hemma hos dom. De var alltid glada, och berömde hunden, de lekte med hunden ibland. Ibland när pojken var trött och ville vila en stund på bänken.

En dag när pojken och hunden som vanligt skulle gå till havet. Då kom det fram en flicka. Flickan var inte från den lilla staden, det såg pojken direkt, hunden ville inte leka med flickan. Men det märkte inte pojken, han såg bara flickan, hon hade långt råttfärgat hår. Hon var det vackraste han någonsin hade sett, men hon pratade konstigt tyckte pojken, han förstod inte allt hon sa. Hon pratade som människorna på tv. Flickan pratade mycket. Helt plötsligt gick de vid havet tillsammans, pojken hade inte märkt det, men han tyckte om det, han tyckte om när hon pratade, när hon gick vid hans sida. Han tyckte om flickan, och funderade om flickan tyckte om honom, hunden började tycka om flickan med. De blev vänner. Flickan och hunden. Precis som pojken och hunden. De blev vänner alla tre.

Den dagen gick de längre än de brukade. Den lilla pojken ville inte att promenaden skulle ta slut. För då trodde han att flickan skulle åka hem igen. Han vågade aldrig sluta gå.

Varje dag gick de, den lilla pojken, hunden och flickan. De gick när det regnade. De gick när solen sken. En gång gick de till och med på natten, flickan ville visa den lilla pojken några speciella stjärnor. De stod vid vattnet och tittade upp mot den mörka himlen. Stjärnorna gnistrade. Flickan tog pojken i handen och log mot honom. Hunden undrade varför de var ute mitt i natten, men han förstod att det var något speciellt, och han ville inte störa.

Det var det dom gjorde, pojken, hunden och flickan. De gick. Det var vackert att bara gå. Det blev sommar. Då gick dom i en annan stad. Den lilla pojken, hunden och flickan. Det blev vinter. Då gick de i snöstormen och lekte att dom var på sydpolen som upptäcksresande. Den lilla pojken, hunden och flickan var helt igensnöade. De skrattade åt varandra och drack varm choklad sedan i ett litet hus i en gränd.

Det blev vår igen. Sedan blev det vår en gång till. Flera gånger blev det vår. Den lilla pojken, hunden och flickan fortsatte att gå.

De gick. Och de gick. Varje dag gick de. De tyckte om att gå tillsammans. Det räckte för dom. Ibland gick de igenom skog. Ibland i städer. De slutade aldrig att gå. Någon gång kom de fram till ett vägskäl, där tvekade de lite, sedan bestämde de sig att gå åt samma håll. När de var trötta sov de på hotell. Eller i någon stuga vid vägen. Där hjälpte de till med veden, bakade och vilade upp sig. Sedan fortsatte de att gå. Pojken, hunden och flickan vågade aldrig sluta att gå. De visste inte var de skulle hamna. De bara gick. För de tyckte om att gå. Pojken hunden och flickan.

En dag när de som vanligt gick. Då kom pojken, hunden och flickan fram till en stor korsning. Den ena vägen var rak och fin. Den andra var krokig och osäker. De stannade. Tvekade länge. Undrade. Pojken, hunden och flickan hade aldrig varit vid en sådan här stor korsning tidigare. De blev rädda och vilsna. Flickan ville gå på den raka vägen, där man kunde ana framtiden, komma fram till målet, stanna och bygga ett hus. Pojken och hunden hade aldrig funderat på målet. De hade ju bara gått. Det räckte för dom. Pojken och hunden ville fortsätta på den krokiga vägen. Fortsätta att bara gå. De ville inte stanna. Inte än.

Flickan bestämde sig, svängde ner mot den raka vägen, och började gå mot målet för att bygga sitt hus. Pojken och hunden stod ett tag och tittade efter flickan. Sedan vände de sig mot den krokiga stigen, tog några steg, gick, och hoppades att stigen skulle leda till havet. Till deras älskade hav.

Pojken, hunden och flickan gjorde sina vägval. Nu är sagan slut, och hur det kommer att gå för pojken, hunden och flickan får vi aldrig veta. Leder pojken och hundens stig mot havet. Kommer flickan att få bygga sitt hus.

Vissa frågor får man aldrig veta svaret på.

T.

Monday, March 5, 2007

Rötter.

Ibland måste man gå vidare. Vidare mot nya upptäckter. Annars blir risken för stor att man lever kvar i minnen. Minnen måste man ha. De bor kvar i en, som små vackra blommor, eller som små humlor man bränner sig på. De kan man låta flyga iväg och somna in på hösten. Humlorna. Några blommor står kvar året runt. De som har djupa rötter. Rötter som förgrenar sig långt ner i jorden. I den stadiga grunden. Urgrunden. Trotsar väder och vind.

Det är inte många som når dit ner. Några gör det. De som har växt sig fast. De som låter sig ta tid på sig. De som gjort det. De finns där för alltid. Det är inget som kan rubba dem. De är få. Men de finns där. Man behöver inte fråga. Aldrig. Man vet.

T.

Sunday, March 4, 2007

Längtar till våren.

Det var i mitten av juni och solen stekhet. Läget var oroligt inne på Christiania i Köpenhamn. Danska folketinget hade deklarerat att fristaden skulle jämnas med marken och om de boende inte frivilligt gav sig iväg skulle polisen som de sa, sätta hårt mot hårt. Christianiterna mobiliserade sig, och vi var några stycken som åkte över sundet för att ge våra danska systrar och bröder vårt stöd. Någon vecka gick och ingenting hände. Det var falskt alarm och jag började bli rastlös, trött på kollektiv och kallvatten. Mina vänner drog vidare till Roskildefestivalen och jag styrkt av "Solen har sin gång" hoppade på tåget till Paris. Under hela vintern hade jag arbetat hårt och hade lite slantar undanstoppade. Och Paris, det var väl där allt hände, i alla fall om jag skulle tro Hemingway, verklighetens Clark Kent.

Tidigt nästa morgon väcktes jag av konduktören för byte i Köln. Jag var trött och sliten. Trots årstiden var morgonen kylig. Jag förbannade mig själv för att jag inte skaffat mig en jacka innan jag åkte. Och det var för tidigt för att nägon loppis skulle ha hunnit öppna. Jag fick leta upp ett morgontidigt frukosthak. Tre timmar på perrongen kändes både långtråkigt och i kyligaste laget. Gare de Nord, Paris, stationen du hamnar om du rest med tåg från norr, var full av folk. Storstadspulsen gjorde mig vilsen och jag kände mig ensam och liten i denna främmande stad med främmande människor.

Med kameran över axeln och den blå väskan i handen, letade jag mig ner mot Metron. Detta underjordiska nät av räls som transporterat parisarna sen i början av nittonhundratalet. Place de la Republique lät bra, jag steg av med hopp om att hitta ett hotell som passade min plånbok. Uteserveringarna längs Boulevard st Martin och runt Place de la Republique var redan fulla av människor, fullt sysselsatta av livliga samtal, varmt omslutna av den röda kvällssolen som snart var på väg ner bakom taken.

Hotell Prins Eugen var inrymt i ett gammalt slitet hus på hörnet mellan Rue de la Chateau och Boulevard Strasbourg ett stenkast från Place de la Republique. En asiatisk kvinna i femtioårs åldern satt och tittade på TV bakom disken. Efter många försök på knagglig franska att förklara mitt ärende gav hon mig nycklarna till ett enkelrum på fjärde våningen, utan hiss, men med betalning i förskott. Ett rum med säng, ett litet skrivbord och granne med Sofia, som inte var jungfru.

Terassen på cafeet vid Abbesses Metrouppgång uppe vid Montmartre var fullsatt. Jag satt mig med ryggen mot den långa bardisken av något mörkt och säkert dyrt träslag. Här kunde jag ha uppsikt över människor som både kom från Metron och Ra Antoine, den smala gränd som leder ner mot Place de la Pigalle, Paris nöjeskvarter. Som inte alls är något nöjeskvarter, utan ett porrträsk som styrs av stålar, med förnedring som huvudatraktion.

Skymningen hade börjat och hovmästaren kom in med en talrik löksoppa med ost och en halv karaff vin, det billigaste på krittavlan. Bröd fick jag äta så mycket jag ville. Vinet var surt men berusande. Och jag började, med hjälp av vinet, känna mig tillfreds i min nya stad.

Det var vinter och jag bodde på ett litet hotell på Rue st Denis, snett bakom Gare de Nord. I ett dubbelrum. Ett kallt dubbelrum. Delat med en landsman. Billigare så. Sparpengarna var för längesedan slut. Längtade hem. Låg på sängen med ytterkläderna på. Med täcket virat runt kroppen. Tittade på månen. Dagen innan nyårsafton. Längtade efter våren. Ljuset och värmen.

Längtar efter våren.

T.

Saturday, March 3, 2007

Det Socialdemokratiska Arvet.

Till Arbetarnas Barn.

Samtalade med B2. Samtalade. Inte pratade. Samtalade.

Jag tycker mycket om den killen. Ser honom som en vän. Han har varit lite krasslig ett tag. Som en förkylning på väg. Som inte bryter ut. Bara så där ont i hela kroppen. Hela tiden. Trött. Doktorn menade på att det var en depression, utmattningsdepression, kroppen som säger ifrån. Stress. Vad grundar sig denna stress i. Det socialdemokratiska arvet.

Pratade med A2. Både han och jag älskar prata bild. Och bör göra det. Vi pratar väl max en gång i månaden. Oftast på telefon. Då bör vi prata bild. Vi pratar istället om vilken hets det är branschen. Att hjulet snurrar fortare och fortare. Ingen vågar säga ifrån. Stanna upp. Reflektera. Kunden kan ju vända sig till någon annan. Då står man där utan jobb. Tror man.

Arbetar man som frilans, finns det en liten oro som gnager hela tiden, den måste man försöka lära sig leva med. Inte lätt. Men det går. Är övertygad om det. Jag kan det inte, men jag försöker, ibland går det bättre. Ibland sämre.

Vet en tjej som känner stress inför vad hon ska bli. Över vad hon ska göra av livet. Över att det är tid för barn. Dax för det i den åldern. Vad skapar all denna stress. Det Socialdemokratiska Arvet.

Tror alla känner så. Har funderingar över livet. Men att stressa av det, det kan inte vara bra, även om jag gör det själv ibland. Det Socialdemokratiska Arvet. Tror det är hög tid att hoppa av.

Tror alla har en viss oro. Vi lever i en individualistisk tidsscen, som blir mer och mer extrem, där individen är viktigast, kollektivet får gå åt sidan. Drömmen om folkhemsbygget rasade. Tiden är visionslös. Det finns inget att tro på längre. Möjligtvis Paris Hilton och Big Brother. Det är vår tids Folkhemsbygge, kanske lika ihåligt, men mer ytligt.

Det krigas i Köpenhamn. Ungdomens Hus, där finns en vision, drömmen och kampen om något annat. Något mer hållbart. Jag står på terroristernas sida, de kallas så, ungdomarna som säger ifrån. Polisen har satt in antiterroriststyrkan. Typ militär mot den egna befolkningen. Får mig att minnas Ådalen 31 (som för övrigt Bo gjorde en bra film om). Kriget handlar inte om huset i sak. Det handlar om en annan vision. Den visionen är farlig för systemet. Ifrågasätter vi samhällsstrukturen kraftigt. Då rubbas hela den s k balansen. Det socialdemokratiska arvet. Att gå till arbetet och sköta sig. Stå tyst i ledet. Tillbaka till ruta noll. Skrämmande för vissa. Drömmen för andra. Det är svårt. Behöver inte vara det. Stanna upp. Reflektera. Vi alla bör nog göra det. Oftare. Allt som har en början har ett slut.

Man behöver inte vara mot de negativa krafterna. Man kan vara för de positiva krafterna.

Jag är inte bättre själv. Långt därifrån.

T.