Längtar till våren.

Det var i mitten av juni och solen stekhet. Läget var oroligt inne på Christiania i Köpenhamn. Danska folketinget hade deklarerat att fristaden skulle jämnas med marken och om de boende inte frivilligt gav sig iväg skulle polisen som de sa, sätta hårt mot hårt. Christianiterna mobiliserade sig, och vi var några stycken som åkte över sundet för att ge våra danska systrar och bröder vårt stöd. Någon vecka gick och ingenting hände. Det var falskt alarm och jag började bli rastlös, trött på kollektiv och kallvatten. Mina vänner drog vidare till Roskildefestivalen och jag styrkt av "Solen har sin gång" hoppade på tåget till Paris. Under hela vintern hade jag arbetat hårt och hade lite slantar undanstoppade. Och Paris, det var väl där allt hände, i alla fall om jag skulle tro Hemingway, verklighetens Clark Kent.

Tidigt nästa morgon väcktes jag av konduktören för byte i Köln. Jag var trött och sliten. Trots årstiden var morgonen kylig. Jag förbannade mig själv för att jag inte skaffat mig en jacka innan jag åkte. Och det var för tidigt för att nägon loppis skulle ha hunnit öppna. Jag fick leta upp ett morgontidigt frukosthak. Tre timmar på perrongen kändes både långtråkigt och i kyligaste laget. Gare de Nord, Paris, stationen du hamnar om du rest med tåg från norr, var full av folk. Storstadspulsen gjorde mig vilsen och jag kände mig ensam och liten i denna främmande stad med främmande människor.

Med kameran över axeln och den blå väskan i handen, letade jag mig ner mot Metron. Detta underjordiska nät av räls som transporterat parisarna sen i början av nittonhundratalet. Place de la Republique lät bra, jag steg av med hopp om att hitta ett hotell som passade min plånbok. Uteserveringarna längs Boulevard st Martin och runt Place de la Republique var redan fulla av människor, fullt sysselsatta av livliga samtal, varmt omslutna av den röda kvällssolen som snart var på väg ner bakom taken.

Hotell Prins Eugen var inrymt i ett gammalt slitet hus på hörnet mellan Rue de la Chateau och Boulevard Strasbourg ett stenkast från Place de la Republique. En asiatisk kvinna i femtioårs åldern satt och tittade på TV bakom disken. Efter många försök på knagglig franska att förklara mitt ärende gav hon mig nycklarna till ett enkelrum på fjärde våningen, utan hiss, men med betalning i förskott. Ett rum med säng, ett litet skrivbord och granne med Sofia, som inte var jungfru.

Terassen på cafeet vid Abbesses Metrouppgång uppe vid Montmartre var fullsatt. Jag satt mig med ryggen mot den långa bardisken av något mörkt och säkert dyrt träslag. Här kunde jag ha uppsikt över människor som både kom från Metron och Ra Antoine, den smala gränd som leder ner mot Place de la Pigalle, Paris nöjeskvarter. Som inte alls är något nöjeskvarter, utan ett porrträsk som styrs av stålar, med förnedring som huvudatraktion.

Skymningen hade börjat och hovmästaren kom in med en talrik löksoppa med ost och en halv karaff vin, det billigaste på krittavlan. Bröd fick jag äta så mycket jag ville. Vinet var surt men berusande. Och jag började, med hjälp av vinet, känna mig tillfreds i min nya stad.

Det var vinter och jag bodde på ett litet hotell på Rue st Denis, snett bakom Gare de Nord. I ett dubbelrum. Ett kallt dubbelrum. Delat med en landsman. Billigare så. Sparpengarna var för längesedan slut. Längtade hem. Låg på sängen med ytterkläderna på. Med täcket virat runt kroppen. Tittade på månen. Dagen innan nyårsafton. Längtade efter våren. Ljuset och värmen.

Längtar efter våren.

T.