Monday, April 30, 2012

Statistik. Överallt Statistik.

Vernissagen är över och det är nästan en helt vanlig måndag idag. Igår vaknade jag med damm i min käft och i förrgår var det vin och vin och vin och vin är inte alltid min dryck. De hade inga Becks i baren på konsthallen och vin fungerar ju trots allt bra det med, rent statiskt bör det väl vara nittionio av hundra som håller med mig där, att vin fungerar nästan precis lika bra, vitt vin ur glas var det som som gällde då. På tal om statistik alltså. Enligt arrangören kom det tydligen över trehundra besökare och det gladde dem mycket djupt och det gläder mig minst lika djupt. Det känns på riktigt när människor ärligt intresserar sig för det jag gör. Nu är bilderna hängda och presenterade och nu är de inte mina längre. Jag kan inte göra mer. Det är upp till dig som betraktar att ta konceptet vidare.

Läs om utställningen HÄR.


















Under invigningen fick jag en fråga om varför fyra av printarna inte är till försäljning. Då, snabbt, klockrent, och med dov stämma som överröstade allt i hallen svarar en av de avporträtterade: "Därför att vi inte är till salu." Bättre svar hade jag själv aldrig kunnat ge. Sprage, som han heter, lyckades summera hela min intention med utställningen med dessa få ord. Så talande men inte helt statistiskt.

T.

Friday, April 27, 2012

Något Förenklat.

Ett dygn har gått och det är ett riktigt cigarrväder. Jag får frågor om incidenten igår och vad jag tycker om polisen och deras agerande. Egentligen tycker jag väl inte så mycket mer nu än tidigare. Problemet som jag ser det är att man ofta ser medborgare som tänker och handlar annorlunda som ett problem istället för en tillgång. Vi bör inte glömma att polisen är en myndighet som lyder direkt under staten och måste agera utifrån politiska direktiv. Om jag tillåter mig själv att raljera och förenkla resonemanget lite blir polisen då inget annat än regeringens knektar. Som jag sa:

Något förenklat. Jag vet hur läget kan vara. Polisen jagar statistik. I klarspråk betyder det att man måste lagföra ett antal människor för exempelvis narkotikabrott för att nå teoretiskt utsatta mål. Detta oavsett om det finns underlag eller ej. Låt oss säga att man bestämt sig för att lagföra hundra medborgare för narkotikabrott i april, men det begås endast åttiosju narkotikabrott under den perioden, då måste man göra allt som står i ens makt för att komma upp i hundra sådana brott och därmed uppfylla statistiken, så illa är det, och det kan naturligtvis generera en desperat och provokativ situation för alla inblandade. Varför ställer sig den enskilda polismannen bakom ett sådant resonemang och arbetsförfarande. Istället bör man väl värna om sina medborgare och inte försöka skapa brott. Jag har svårt att tro att det var det som var ambitionen när man sökte sig till polishögskolan, problematiken måste vändas ut och in, individen har alltid ett personligt ansvar över sina handlingar, och då kommer vi osökt in på det där med att lyda och göra som man blir tillsagd. Det är precis det som min nya utställning på Landskrona Konsthall undersöker och försöker belysa. Illusionen av människans frihet.

T.

Thursday, April 26, 2012

Ogenomtänkt Genom Stan.

Idag tänkte jag skriva om en skön eftermiddag med ogenomtänkta promenader genom stan. Det blev inte så. En bit från Triangeln blev jag omringad av fyra civilklädda narkotikaspanare, min reträttväg effektivt spärrad av en stor kille i hood, medan en sammanbiten man i sportjacka kräver mig på legitimation, de andra två lite mer hemliga ställer sig mer avvaktande och täcker sidorna. Jag vägrar först legitimera mig och ber dem vänligen att upplysa mig om vad saken gäller. Det blir det inte ens tal om. Istället upprepas mantrat om min legitimation och situationen känns mer och mer hotfull och det är då jag ger mig. Vad ska man göra. Vad ska man säga. När de sedan drar med mig bakom några buskar tappar jag all respekt för dessa människor som har laglig rätt att använda sig av våld mot sina egna medborgare. Spanarna var fyra personer och jag ensam och då undrar de varför jag blir nervös och börjar genomföra något fånigt slags penntrick. Naturligtvis är jag oskyldig och får tillåtelse att gå, men jag vill inte gå, jag vill fortfarande veta vad saken gäller, och efter lite tjat får jag veta att de tyckte jag betedde mig konstigt som bara promenerade omkring tillsynes utan mål, de hade tydligen skuggad mig hela vägen från möllan, ärligt talat, fyra personer förföljer mig genom halva stan samtidigt som myndigheten beklagar sig över bristande resurser. Kanske tycker även poliser om att promenera. Imorgon ska det bli sol och då jag ska promenera ännu mera ogenomtänkt hela dagen genom stan.

 T.

Friday, April 20, 2012

Landskrona Konsthall.

Då är jag mer eller mindre färdig och det är dags att gå ut. Alla printar är lämnade till inramning och det finns inget mer jag kan göra idag. Tiden går och jag har suttit nästan isolerad i en mörk bunker någon vecka, utställningsproduktion dygnet runt ungefär, varför håller man på, varför utsätter man sig för detta när alla mer sociala varelser sitter på uteserveringarna i vårsolen, svaret är väl för man måste, vad annars kan jag säga. Det går liksom inte att komma med några enkla svar. Tvivlet jag brukar känna mitt uppe i allt är en realitet och går inte att avfärda. Det tär och gräver sig inåt. Sen, nu, när arbetet är klart, då kommer belöningen i en längtan efter nästa arbete, och så går det runt, om och om igen, hela tiden runt. Är det ett liv. Säkert likafullt ett liv som vilket liv som helst och nu finns det bara en sak att göra. Jag ska ta färjan över sundet och stanna i byen ett tag. Sen får jag se.


Foto: Jenny Lindhe (en av ägarna till Breadfield i Malmö).

På tal om landet över sundet. I påskas deltog jag i samband med breadfields grupputställning på Waterfall Factory. Ett arrangemang tillsammans med danska fotografer. Totalt deltog totalt trettio konstnärer från både Sverige och Danmark. Från vänster hänger bilder av Anna Alexander Olsson. Nils Petter Löfstedt. Och sist mot ljusblå fond mina printar. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att personligen närvara, men vad jag hört, och vad jag senare fått se, såg helheten riktigt bra ut. Jag gillar kontrasterna. Nu är det andra bilder på mer anpassade väggar som ska upp. Landskrona konsthall.

T.

Thursday, April 5, 2012

Två Blogginlägg.

Helt plötsligt blixtrar minnet till och en gammal låt spelas upp i mitt huvud. Det är min polare Vikingson som pratsjunger. Alltid denna aktuellitet när inget förändras. Vill du lyssna själv. Sök på Svenska Akademien på Spotify.

"Vi säljer bomber och granater till totalitära stater. Kemikalier och opiater till småbarn på gator. Man kan backa en diktator, rucka på principer, rentav hjälpa till att tysta dom få som begriper. Men ny lag är bara yta, för en ny lag kan man bryta, domarn kan man pröjsa, hela juryn kan man byta, tjänstemän kan man muta, vittnen kan man skjuta. Du jag vet vad som ska till för att få det sjuka att sluta ...

... vanligt hyfs och sunt förnuft."


Idag bjuder jag på två länkar till blogginlägg som bör läsas idag:

Kulturskribent Jenny Maria Nilsson: Vi, Svenska folket.

Den där fotografen Micke Berg: Om ungdomars situation.

Själv sitter jag och fejar med utställningsproduktion när jag även borde arbeta med ett DVD-omslag. Troligen skiter jag i allt och går ut i solen istället. Dagens fråga är om postens sorteringspersonal missbrukar Bensodiazepiner. Sävlig är numera deras honnörsord.

T.

Tuesday, April 3, 2012

Business to Business.

Utrikesminister Carl Bildts kommentar till saudiarabienaffären:

"Om inte vi gör det gör någon annan det."

Funderar på att börja sälja heroin till tonåringar. Om inte jag gör det gör någon annan det. En slant är ju alltid en slant. Bra så. Gilla.

T.

Monday, April 2, 2012

Straight To Hell (Boy).

Sent åttiotal i London. Jag läste en intervju med Joe Strummer där han tackade Margaret Hilda Thatcher för all inspiration. Han fortsatte vidare att utan henne skulle han aldrig behövt skriva några låtar, allt var hennes förtjänst, och ett stort raljant tack var på sin plats, på samma sätt kan jag känna när jag hör näringsminister Annie Marie Therése Lööf resonera. Har någon av dessa kvinnor någonsin levt. Jag menar varit utanför skolsalar och medelklassradhus och upplevt vad livet kan vara bakom samhällsvetenskapliga teorier och matematiska kalkyler och teoretiska rapporter. Man undrar. Jag undrar. Vad är det med människor som måste luta sig mot akademiska sanningar. Man kan inte förklara livet med matematiska formler. Inte ens konsten kan förklara livet, men den kan i sina bästa stunder stärka känslan av livet, livskänslan, och lyfta andra sidan av gatorna och tillvaron. När jag hör Strummers raspiga röst kan jag inte låta bli att känna igen Sverige nu. Känna igen Malmö. Känna igen Landskrona. Aldrig har den här låten känts mer aktuell för mig. Idag en måndag tidigt tvåtusental.



Tiden hinner alltid ikapp.

T.