Något Förenklat.

Ett dygn har gått och det är ett riktigt cigarrväder. Jag får frågor om incidenten igår och vad jag tycker om polisen och deras agerande. Egentligen tycker jag väl inte så mycket mer nu än tidigare. Problemet som jag ser det är att man ofta ser medborgare som tänker och handlar annorlunda som ett problem istället för en tillgång. Vi bör inte glömma att polisen är en myndighet som lyder direkt under staten och måste agera utifrån politiska direktiv. Om jag tillåter mig själv att raljera och förenkla resonemanget lite blir polisen då inget annat än regeringens knektar. Som jag sa:

Något förenklat. Jag vet hur läget kan vara. Polisen jagar statistik. I klarspråk betyder det att man måste lagföra ett antal människor för exempelvis narkotikabrott för att nå teoretiskt utsatta mål. Detta oavsett om det finns underlag eller ej. Låt oss säga att man bestämt sig för att lagföra hundra medborgare för narkotikabrott i april, men det begås endast åttiosju narkotikabrott under den perioden, då måste man göra allt som står i ens makt för att komma upp i hundra sådana brott och därmed uppfylla statistiken, så illa är det, och det kan naturligtvis generera en desperat och provokativ situation för alla inblandade. Varför ställer sig den enskilda polismannen bakom ett sådant resonemang och arbetsförfarande. Istället bör man väl värna om sina medborgare och inte försöka skapa brott. Jag har svårt att tro att det var det som var ambitionen när man sökte sig till polishögskolan, problematiken måste vändas ut och in, individen har alltid ett personligt ansvar över sina handlingar, och då kommer vi osökt in på det där med att lyda och göra som man blir tillsagd. Det är precis det som min nya utställning på Landskrona Konsthall undersöker och försöker belysa. Illusionen av människans frihet.

T.