Då är jag mer eller mindre färdig och det är dags att gå ut. Alla printar är lämnade till inramning och det finns inget mer jag kan göra idag. Tiden går och jag har suttit nästan isolerad i en mörk bunker någon vecka, utställningsproduktion dygnet runt ungefär, varför håller man på, varför utsätter man sig för detta när alla mer sociala varelser sitter på uteserveringarna i vårsolen, svaret är väl för man måste, vad annars kan jag säga. Det går liksom inte att komma med några enkla svar. Tvivlet jag brukar känna mitt uppe i allt är en realitet och går inte att avfärda. Det tär och gräver sig inåt. Sen, nu, när arbetet är klart, då kommer belöningen i en längtan efter nästa arbete, och så går det runt, om och om igen, hela tiden runt. Är det ett liv. Säkert likafullt ett liv som vilket liv som helst och nu finns det bara en sak att göra. Jag ska ta färjan över sundet och stanna i byen ett tag. Sen får jag se.
Foto: Jenny Lindhe (en av ägarna till Breadfield i Malmö).
På tal om landet över sundet. I påskas deltog jag i samband med breadfields grupputställning på Waterfall Factory. Ett arrangemang tillsammans med danska fotografer. Totalt deltog totalt trettio konstnärer från både Sverige och Danmark. Från vänster hänger bilder av Anna Alexander Olsson. Nils Petter Löfstedt. Och sist mot ljusblå fond mina printar. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att personligen närvara, men vad jag hört, och vad jag senare fått se, såg helheten riktigt bra ut. Jag gillar kontrasterna. Nu är det andra bilder på mer anpassade väggar som ska upp. Landskrona konsthall.
T.
