Vernissagen är över och det är nästan en helt vanlig måndag idag. Igår vaknade jag med damm i min käft och i förrgår var det vin och vin och vin och vin är inte alltid min dryck. De hade inga Becks i baren på konsthallen och vin fungerar ju trots allt bra det med, rent statiskt bör det väl vara nittionio av hundra som håller med mig där, att vin fungerar nästan precis lika bra, vitt vin ur glas var det som som gällde då. På tal om statistik alltså. Enligt arrangören kom det tydligen över trehundra besökare och det gladde dem mycket djupt och det gläder mig minst lika djupt. Det känns på riktigt när människor ärligt intresserar sig för det jag gör. Nu är bilderna hängda och presenterade och nu är de inte mina längre. Jag kan inte göra mer. Det är upp till dig som betraktar att ta konceptet vidare.
Läs om utställningen
HÄR.
Under invigningen fick jag en fråga om varför fyra av printarna inte är till försäljning. Då, snabbt, klockrent, och med dov stämma som överröstade allt i hallen svarar en av de avporträtterade:
"Därför att vi inte är till salu." Bättre svar hade jag själv aldrig kunnat ge. Sprage, som han heter, lyckades summera hela min intention med utställningen med dessa få ord. Så talande men inte helt statistiskt.
