Straight To Hell (Boy).

Sent åttiotal i London. Jag läste en intervju med Joe Strummer där han tackade Margaret Hilda Thatcher för all inspiration. Han fortsatte vidare att utan henne skulle han aldrig behövt skriva några låtar, allt var hennes förtjänst, och ett stort raljant tack var på sin plats, på samma sätt kan jag känna när jag hör näringsminister Annie Marie Therése Lööf resonera. Har någon av dessa kvinnor någonsin levt. Jag menar varit utanför skolsalar och medelklassradhus och upplevt vad livet kan vara bakom samhällsvetenskapliga teorier och matematiska kalkyler och teoretiska rapporter. Man undrar. Jag undrar. Vad är det med människor som måste luta sig mot akademiska sanningar. Man kan inte förklara livet med matematiska formler. Inte ens konsten kan förklara livet, men den kan i sina bästa stunder stärka känslan av livet, livskänslan, och lyfta andra sidan av gatorna och tillvaron. När jag hör Strummers raspiga röst kan jag inte låta bli att känna igen Sverige nu. Känna igen Malmö. Känna igen Landskrona. Aldrig har den här låten känts mer aktuell för mig. Idag en måndag tidigt tvåtusental.



Tiden hinner alltid ikapp.

T.