Tuesday, August 30, 2011

Idag.

Solen väntar och vi går mot september och jag summerar:

Älskar du livet så älskar det dig.

Bildspelen på tågen gick bra. Nu när digitala innovationer gjort det möjligt att enkelt visa bilder i oväntade miljöer vore det underligt om inte konsten skulle kunna vara en del av tiden - komplettera nytänk med gamla traditioner. Kanske tar jag det vidare och hittar på något liknande i vinter eller vår. Vi får se. Jag har en del idéer som väntar på att genomföras.

Filmen vi arbetar med börjar ta form och ligger på klippbordet. Det är mycket budskap som måste fram och det riskerar att bli akademisk prosa, det är farligt, där måste vi vara varliga och våga tro på poesi och styrkan i det emotionella språket. Känslor biter alltid hårdast och hänger sig fast så mycket längre.

"Bo kunde göra filmer om klasskamp som också hade en poesi och en lyster. Ett liv. Särskilt "Ådalen 31". Det är en vacker upplevelse som blandar in det första samlaget och ett möte med impressionistiska konstnärer, men ändå slutar berättelsen med att fem dör."

Mårten Blomkvists biografi om Bo Widerberg finns ute i bokhandeln idag. Det är lätt att tro att det är en av raden biografier om vår största filmskapare, nej nej, det är den första någonsin. Att Bo gick bort den första maj (1997) känns inte helt som en slump. I min värld blir det som att till slut kunna falla på plats.

Ord och bilder tätt ihop. Mitt och Jonas första egentliga samarbete, boken -En Blues från Landskrona, börjar med dedikeringen -Till Bo. Det var det finaste vi kunde göra då och jag tycker fortfarande att det var vackert. Nu arbetar vi tillsammans igen. Ord och bild igen men ingenting som har med bluesböckerna att göra - det här blir något helt annat. Patrik Svensson skrev i Sydsvenskan "... om alla småstäder haft författare som Bergh och fotografer som Johnsson hade de nog mått bättre." Ungefär så är ingången till vårt nya samarbete. Vi lyfter blicken och hyllar livet självt genom en personlig vandring genom historien och in i framtiden. Det handlar inte om politik. Absolut inte om partipolik. Konsten ställer sig över all politik.


Jag trodde länge det var politik när jag för en massa år sedan gjorde utställningen om den nedläggningshotade Fröjdenborgs dagcentral. Bilderna blev ett inlägg i debatten och tidskriften FOTO körde det som reportage, SVT hängde på och jag slant på tungan och råkade säga kuk i teve, och dagcentralen fick efter alla turer vara kvar. Inte för att jag tror att bilderna var direkt avgörande men de förde den lilla människans talan. Nu när jag tittar på materialet igen är det tydligt att jag skulle fotograferat annorlunda idag men ändå kanske inte helt olikt. Det är fortfarande den lilla människan i centrum och ser man på bilden ovan har den väldigt lite med politik att göra.

T.

Sunday, August 28, 2011

Kolla Kolla.

Det debatteras om Cannabis i Schweden. Jag är inte för, jag är inte emot, jag bryr mig inte nämnvärt. Det är mest det där med förbud i största allmänhet jag har svårt att ställa mig bakom. Om nu Cannabis för medicinskt bruk kan få cancerpatienter att må lite bättre i väntan på att dö är det väl inget direkt att tveka om. Annars blir det lätt som att undanhålla smärtstillande vid en bilolycka. Förbudsivern har en tendens att bli religion och alla fastslagna dogmer måste kunna läggas åt sidan för människans bästa.

Det slår mig hur många cannabisanvändare gör den gröna växten till en gud. Hur man verkar tillbe en planta, ärligt talat, lite pinsamt är det väl med vuxna människor som går omkring med växtblad i grafik på tröjan eller i fusksilver runt halsen, ungefär som marknadströjor med texten; öl byggde denna vackra kropp. Att göra låtar om röken ska vi inte ens prata om - lika hög poesi som när Eddie Meduza sjöng om mera brännvin, men utan Meduzas träffsäkra humor. Självklart får man göra vilka låtar man vill, det är inte jag den som ska avgöra, det är mer det att det låter en smula pubertalt i mina öron, och visst, jag ska villigt erkänna att jag tyckte att omslaget till Peter Tosh skiva -Legalize It var grymt, men jag var sexton. Numera är det helt andra uttryck som får igång mig. Helt andra frågeställningar som känns mycket mer angelägna.

Som jag ser det skulle debatten må bra av att lyftas högre. En enda fråga kan formulera saken: Vad är det i vår samhällsstruktur som gör att människor känner ett behov av att berusa (döva) sig? Om det så är av cannabinoider eller av alkohol är helt oväsentligt. Missförstå mig inte. Jag har personligen inget emot berusning i sak - det är bara det att det är där jag anser debatten bör läggas. Kanske kan vi då för en gång skull nå lite djupare.

T.

Saturday, August 27, 2011

Essensen.

Att inte krångla till det. Igår var jag hemma hos en kille som fotograferar sina vänner i en förort till Ståkkolm - ett gäng yngre människor som tillsynes redan från början är körda av samhället. Tanken är att det senare ska bli en bok och utställning och han ville ha feedback och mina synpunkter på sitt material. Det är livet som är trovärdigheten, att leva med de människor man fotograferar, man fotograferar sig själv, det går inte att nå kärnan som exempelvis anställd på någon tidning och komma några dagar (timmar) och fotografera. Möjligen kan man få till klichéer som fungerar bra på ett par uppslag. Men du kan aldrig nå djupet och komma innanför på riktigt.

Visserligen utesluter inte det ena det andra. Allt jag försöker säga att det finns några fotografer som förstår värdet i långa djuplodande arbeten. Fotografer som ser värdet i att fotografera sin närmiljö, sina vänner, och resultatet kan bli starka tidsdokument som kan hjälpa oss att förstå och få en inblick i andra världar. Många fotografer krånglar till det och försöker hitta ämnen som ligger långt bort. Ibland till och med långt bort från sig själva och ibland långt bort rent geografiskt. Med detta säger jag inte vad man bör fotografera och vad man inte bör fotografera. Allt jag säger är att inte krångla till det. Se och känn. Berättelsen finns ofta precis där.

När jag gjorde Bluesboken. Den svarta. Det var inget annat än bilder på människor jag mötte och levde med (på ett eller annat vis) under en tioårsperiod. Jag hade ingen tanke på att det skulle bli en bok, jag bara fotograferade människor i min närhet, att det senare blev en bok känns så här i efterhand självklart, en slags dagbok som en redovisning av en tid av mitt liv som också berättar så mycket mer om livet och tiden då. Någon skrev och satt fingret på bokens själva essens -Bilderna berättar inte bara om en person framför kameran, utan även om en person bakom kameran. Exakt den meningen formulerar vad det kan handla om. Det är subjektiviteten som är styrkan. Balansen mellan personligt och privat som i sina bästa stunder kan bli till ett allmängiltigt tillstånd.

T.

Wednesday, August 17, 2011

Ett Citat.

Robert Mapplethorpe skriver i ett brev till Patti Smith och försöker förklara. Sätta ord på hur han älskar ingen och alla, hur han hatar sex, älskar sex, hur allt är en lögn, både livet och sanningen självt. Men inte när han skapar. Det är då allt kommer samman.

"Jag står naken när jag tecknar. Gud håller min hand och vi sjunger tillsammans."

/Robert Mapplethorpe


På fredag börjar bildspelen köras på Pågatågen. Titta upp då.

T.

Wednesday, August 10, 2011

En Sekund i Sverige Någonstans.

"Som älven om våren tiden forsar fram. Små, stora ögonblick blandas med varann. Sällan, mycket sällan, blir livet som ni tänkt. Och aldrig kan du ana när din sorg mot lyckan vänts."

Jag arbetar på min bok om landet där jag lever. Lite här och lite där och lite då och lite nu. Det är svårt, tiden finns inte alltid här, svårt att få till när brödet måste in på köksbordet varje dag, ett bord jag inte ens har. Jag klagar inte. Mina uppdrag är tillfredsställande och jag lever oftast ett stimulerande liv. Det är bara det att boken borde varit färdig nu till hösten. Idag står det klart att det inte blir så, en ny deadline måste sättas upp, det är ingen bra känsla, allt måste flyttas fram minst ett år. Det är så mycket jag vill berätta. Det är så mycket som måste berättas. För mig är det en ren lyx att kunna sitta ner och arbeta fokuserat en längre tid, som i våras i Paris, i den lilla vindsvåningen i Marais fick jag mycket gjort och ett skelett växte långsamt fram. Något att ta på och arbeta vidare utifrån. Tillbaka i Sverige var det föredrag, en uppdragsutställning, filminspelning, en välgörenhetsutställning, några större mer kreativa uppdrag, ett par magasinjobb och ett bildspel till pendeltågen som upptog min uppmärksamhet och boken fick ligga på hyllan ett tag. Min enkla plan blir således att i höst försöka låna en stuga någonstans. Var och av vem vet jag inte än. Mina krav är små, ett litet enslig hus, men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt, när man sitter under stjärnorna kan höra festens skratt, som Gerhard formulerade det i början av åttiotalet. Precis så.

Det finns människor som säger att det måste få ta sin tid. Helt riktigt, tiden är ofta den begränsande faktorn, men det jag behöver är att kunna avsätta tid. I slutändan handlar det som med allting annat - om pengar. Det behövs en slant på fickan för att kunna gömma sig en stund och bara arbeta fokuserat med böcker och utställningar. Jag vet att min situation inte är unik och att vi är många som försöker balansera. Ibland funderar jag på alternativa inkomstkällor, kanske inte alltid helt moraliska, eller för den skull lagliga, tänker på ikearånet som finansierade en (ö)känd film. Nä. Allt jag försöker säga är att ett stipendium skulle ge mig den arbetsro jag såväl behöver och därmed vända på steken och låta boken få ta all min uppmärksamhet. Så måste det få bli.

"Det här är ingen popsång, nej ingen popsång alls. Det här är en sekund i Sverige, det är allt. Det här är ingen popsång, ändå ger jag hals. Det här en sekund i Sverige någonstans."

T.

Friday, August 5, 2011

Workshop i Motala.

Jag höll en workshop i Motala. Tidigt i våras tror jag att var. Vad jag minns var jag precis tillbaka ifrån Paris och solen sken vacker över det lilla huset vid vattnet nedanför Heidenstam gamla kåk. Nu är det tid i Motala igen, sista helgen i september, fredagen den 23:e till söndagen den 25:e för att vara exakt. Workshopen har varit fullsatt länge men jag fick precis höra av arrangören att det blivit avhopp. Bland annat på grund av oväntat faderskap. Och jag har ingen direkt lust att ställa in för den sakens skull. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig.

Läs mer om förra workshopen här

Och här

Kort sagt och utan knyssel: Vill du gå en inspirerande workshop i subjektiv dokumentärfoto anmäl dig omgående till arrangören Mikael Stålsäter på e-post: mikaelstalsater@hotmail.com


(Foto: Mikael Stålsäter)

Bilden är från en nattlig bildgenomgång i det lilla huset vid vattnet.

T.

Tuesday, August 2, 2011

Det Är Jag Värd.

Det är sommar i augusti. Solen skiner och värmer och människor badar och skrattar. Min sommar kommer i hösten, hösten har alltid varit min tid, när färgerna blir varmare och längtan starkare. Nu i september börjar en annan slags vår.

Mitt bildspel till tågen är klart och levererat. En variant till tågen och en längre variant till storbildsmonitorerna på festivalen. Det är helt klart spännande att visa bild på oväntade ställen, ta ut konsten och låta den möta en ny publik, men man måste vara varlig och försiktig så det inte blir tivoli av det. En del fotoarrangemang har en tendens att bli just det. Tivoli. Läser om Rosenkvists porträttbilder och hennes debatterade arvode. Opersonliga bilder blir alltid dyrare, de tär på själen och är direkt dödande, därför kostar de också mer. Inget märkligt alls. Rosenkvist är värd varenda penny. Själv har jag numera turen att arbeta åt människor som både begriper sig på bild och tillåter mig att leka och utmana min fantasi. Dessutom har de vett att betala utan prut. Det gläder mig djupt.

Solen går ner bakom husen och jag tar mig ut en sväng. Tänker sätta mig vid ett bord någonstans och låta mig bli serverad lite fint käk och kanske en eller två Becks på flaska. Det är jag värd i en ljummen sommarkväll i augusti.

T.