Älskar du livet så älskar det dig.
Bildspelen på tågen gick bra. Nu när digitala innovationer gjort det möjligt att enkelt visa bilder i oväntade miljöer vore det underligt om inte konsten skulle kunna vara en del av tiden - komplettera nytänk med gamla traditioner. Kanske tar jag det vidare och hittar på något liknande i vinter eller vår. Vi får se. Jag har en del idéer som väntar på att genomföras.
Filmen vi arbetar med börjar ta form och ligger på klippbordet. Det är mycket budskap som måste fram och det riskerar att bli akademisk prosa, det är farligt, där måste vi vara varliga och våga tro på poesi och styrkan i det emotionella språket. Känslor biter alltid hårdast och hänger sig fast så mycket längre.
"Bo kunde göra filmer om klasskamp som också hade en poesi och en lyster. Ett liv. Särskilt "Ådalen 31". Det är en vacker upplevelse som blandar in det första samlaget och ett möte med impressionistiska konstnärer, men ändå slutar berättelsen med att fem dör."
Mårten Blomkvists biografi om Bo Widerberg finns ute i bokhandeln idag. Det är lätt att tro att det är en av raden biografier om vår största filmskapare, nej nej, det är den första någonsin. Att Bo gick bort den första maj (1997) känns inte helt som en slump. I min värld blir det som att till slut kunna falla på plats.
Ord och bilder tätt ihop. Mitt och Jonas första egentliga samarbete, boken -En Blues från Landskrona, börjar med dedikeringen -Till Bo. Det var det finaste vi kunde göra då och jag tycker fortfarande att det var vackert. Nu arbetar vi tillsammans igen. Ord och bild igen men ingenting som har med bluesböckerna att göra - det här blir något helt annat. Patrik Svensson skrev i Sydsvenskan "... om alla småstäder haft författare som Bergh och fotografer som Johnsson hade de nog mått bättre." Ungefär så är ingången till vårt nya samarbete. Vi lyfter blicken och hyllar livet självt genom en personlig vandring genom historien och in i framtiden. Det handlar inte om politik. Absolut inte om partipolik. Konsten ställer sig över all politik.
Jag trodde länge det var politik när jag för en massa år sedan gjorde utställningen om den nedläggningshotade Fröjdenborgs dagcentral. Bilderna blev ett inlägg i debatten och tidskriften FOTO körde det som reportage, SVT hängde på och jag slant på tungan och råkade säga kuk i teve, och dagcentralen fick efter alla turer vara kvar. Inte för att jag tror att bilderna var direkt avgörande men de förde den lilla människans talan. Nu när jag tittar på materialet igen är det tydligt att jag skulle fotograferat annorlunda idag men ändå kanske inte helt olikt. Det är fortfarande den lilla människan i centrum och ser man på bilden ovan har den väldigt lite med politik att göra.
T.
