Tuesday, August 31, 2010

Färger. Färger. Överallt Färger.

Läser om människor som hotar med att rösta på sd om man inte stoppar ett moskébygge. Undrar varför det är viktigt att stoppa. Att skrika nej. Var jag än tar mig genom landet springer jag på kyrkor, överallt finns det kyrkor, och då borde det väl vara bra med en liten moské här och där, om inte annat för att väga upp. Sen kan jag tycka att moskéer ofta är väldigt fina i sin vita puts. Precis som många kyrkor i bränt vitt kalk.

När jag var barn (yngre). På sjuttiotalet. Då var det ryssen som skrämde, det var inte frågan om, utan mer när ryssen skulle invadera vårt fina astridlindgrenland. En tid med mjölk och fiskpinnar och atombomber varje dag. Björn och Ingmar var kungar, och Stickans popkör drog över världen i guld, en tid när Olof sålde granater till Pakistan. Det var bättre då. Nä jag tror inte. Man har nog bara en tendens att minnas i rosa.

Jag är äldre (i passet). På tvåtusentalet. Nu är det muslimerna som skrämmer. Det är inte frågan om, det är mer en fråga om när det smäller, när talibanerna kommer och förstör vårt idolproducerade blondinbellaland. Mitt i en tid med sushi och latte och terrorister var och varannan dag. Robin och Zlatan är kungar, och Berts popsnören drar in guld i schlager, en tid när Fredriks lakejer skjuter ihjäl varandra i Afghanistan. Det är sämre nu. Nä jag tror inte det. Man har nog bara en tendens att se sin samtid i svart.


Rosa är säkert vackrare än svart men rött är alltid varmare än blått.

(det är skillnaden)

T.

Saturday, August 28, 2010

Veckans Citat.

"Människorna går omkring och låtsar att dom är lyckliga. Tiggarna går omkring och låtsar att dom är ledsna."

/Paulo Coelho


T.

Wednesday, August 25, 2010

Sunday, August 8, 2010

Love on The Left Bank.

Paris. Augusti. 8.10.

Hoppas du har det bra.
Har du flyttat klart för ett tag. Har du äntligen hittat ditt hem och kommit till ro. Porträttet jag gav dig, hänger det på din vägg, det där du tittar fram med gröna ögon i svart vitt bakom nyklippt lugg. Dagar har gått och kanske har du ny frisyr. Mitt är längre och jag sitter här med en kopp och röker, vet att jag inte borde, men det är väl därför jag gör det, det är så mycket man inte borde. Det är så mycket man borde. Du borde komma ner nu - ta pendeln från Antony in mot stan, byt till metro på Les Halles (Chatalet), den gula linjen mot Chateau de Vincennes och hoppa av vid St-Paul. Gå upp för trappan, inte rulltrappan, den vanliga, korsa Rue St-Antoine och ta till vänster i den lilla gränden, ser du krogen med röda baldakiner. Bistrot Manquant. Där längst in i baren sitter jag och väntar på dig. Utanför fönstret ser jag ben skynda förbi, undrar vart dom är på väg, undrar varför dom skyndar, jag rör mig inte, jag vill bara vara här. Beställer en kaffe till. Det börjar skymma och jag sätter mig vid rottingborden ute på gatan, tänder en cigarett och lyssnar på sorlet från baren, jag kan sitta här i timmar och lita på ord jag knappt förstår. Kom hit ska jag berätta hur det går.

Vaknar av stök nere från gården. Grannarna mitt över ordnar med frukost. Doften av kaffe och nygräddat tränger in genom gardinerna, går upp och kikar ut, kullerstenarna är våta än, det regnade i natt och asfalten blänkte när jag gick hemåt och såg saker jag aldrig sett förut. Den stora tunga blå dörren slår. Det är så många här som kommer och går. Huset är gammalt men lever. Det är svalt på kvällarna och vinden fläktar i gryningen. Sängen är smal men räcker långt när kroppar är nära, köket är litet och ligger tätt intill, jag tar fram bröd, getost, honung, och går ner till dom som sitter kvar. Portvakten är redan igång. Igår sopade han trappan och idag plockar han med sina kryddväxter.

Det går långsamt men börjar gro och jag får mycket gjort. Jag har fått struktur på dagarna. Tar mina förmiddags och kvällspromenader. Arbetar. Tror jag börjar hitta formen, rytmen, och härom dan gick jag förbi Le Select, där jag satt och drack dyr dansk öl när allt skulle vara som i böckerna jag älskar. Nu ler jag lite och går förbi. Det finns en park några kvarter bort där kan jag ströva omkring och sakna en hund. När jag korsar Montparnasse och Saint Germain skulle en hund följa mina spår, men jag går inte och nynnar på lit de parade, jag vet att du sjunger för mig tusen mil härifrån. Det finns platser jag aldrig har varit och nätterna är varma när jag trampar gamla gator med öppen skjorta. Minns du när vi pulsa genom snön och bakade scones i ditt kök. Det är längesen men känns som igår.

Det mesta i Marais är gammalt. Nästan äldre än när Anna fick Ludvigs efternamn. Från mitt rum ser jag tak av svart skiffer, språng av ljusare tegel, små innergårdar med klättrande växter, takterasser och stora mansardfönster. Stan är större men det tar mig bara några minuter att komma över till flodens vänstra strand. Åt andra hållet upp mot kullen är det fortfarande hårda tider för drömmare (-vous n'avez pas des os en verre. Vous pouvez vous cogner à la vie. Si vous laissez passer cette chance, alors avec le temps, c'est votre cœur qui va devenir aussi sec et cassant que mon squelette. Alors, allez y, nom d'un chien). Men Doisneaus karusell står kvar i både regn och snö. Än står den där och snurrar och bidar sin tid. Nu går solen ner och allt får ett annat ljus. Jag står på en trappa och blickar ut över gator som ska bli våra i natt. Kom hit så tar vi över stan. Vi ses på Bistrot Manquant.

T.

Ps. Köp med dig snus. Du vet vad. Ds.

Monday, August 2, 2010

Inga Dagar.

Vaknar i en soffa. Tar den blå väskan från roxtuna med prylar jag tror mig behöva och på tåget. Ett par blå jeans (inte blåjeans), fem kalsonger och lika många par strumpor, massor av grov portion, några lonsdale t-tröjor, en svart munkis med tre ränder, tri-x och en trave panpocket. Mina nästan vita converse drar jag på mig och contaxen stoppar jag som vanligt i fickan. Sen iväg från köpenhamn.

Paris. Ny bok att sammanställa, ljuga ihop sanningen om sverige (lilla landet) i en stad som älskar och bedrar, sitta och orera på caféerna, som någon sa, sa någon gång då. Viktigt att vara ensam nu. Koncentrera. Arbeta, möta blickar, samtala, och ibland strunta i att arbeta. Låta mina dagar vara mina. Tillåta mig att intressera mig för mig själv och känna när hjärtat slår och blir större. Je vous offre ce qui est nécessaire.

"ge min själ till händerna som ger och inte rycker - sälla mig åt hjältarna som gör och inte tycker"

Jag väljer drömmar. Ni som saknar får ta kamera&bild till tröst, augustinumret, jenny maria nilsson, hon som härom året skrev så bra om the americans och robert frank, hon har gjort ett porträtt av mig och min fotografi. Tro inte att jag släpper och lämnar helt åt ert öde. Har jag en gång lagt mina vingar om ligger dom alltid kvar, den tjugonde till den tjugosjunde har jag fixat bildspel till festivalen i malmö, åtta fotografer under åtta dagar. Till er som har allt men längtar. Ni som väljer sånt som man kan se.


En vänlig kvinna har grejat mig en liten arbetslägenhet någonstans vid place des vosges - torget där anna gifte sig för längesen och jag går samma gator som hon gick då. Stannar ett tag och låter augusti bli till september. När löven gulnar till guld och rimfrosten lurar ska jag låna någons stuga och färdigställa, jag gillar skogarna på hösten, jag älskar hösten när människor tar på sig och tar av sig igen. När blickarna längtar lite mer.

T.