När jag var barn (yngre). På sjuttiotalet. Då var det ryssen som skrämde, det var inte frågan om, utan mer när ryssen skulle invadera vårt fina astridlindgrenland. En tid med mjölk och fiskpinnar och atombomber varje dag. Björn och Ingmar var kungar, och Stickans popkör drog över världen i guld, en tid när Olof sålde granater till Pakistan. Det var bättre då. Nä jag tror inte. Man har nog bara en tendens att minnas i rosa.
Jag är äldre (i passet). På tvåtusentalet. Nu är det muslimerna som skrämmer. Det är inte frågan om, det är mer en fråga om när det smäller, när talibanerna kommer och förstör vårt idolproducerade blondinbellaland. Mitt i en tid med sushi och latte och terrorister var och varannan dag. Robin och Zlatan är kungar, och Berts popsnören drar in guld i schlager, en tid när Fredriks lakejer skjuter ihjäl varandra i Afghanistan. Det är sämre nu. Nä jag tror inte det. Man har nog bara en tendens att se sin samtid i svart.

Rosa är säkert vackrare än svart men rött är alltid varmare än blått.
(det är skillnaden)
T.