Thursday, October 6, 2011

Velvian.

Som det kan gå. Här är en liten berättelse om ett oväntat samarbete. För några år sedan läste jag en artikel om en viss A Bergström och hans experimenterande med utgången film, i samma veva höll jag på att röja i bunkern, och skulle precis kasta alla gamla rullar i sopen när jag kom på bättre tankar och skickade skiten till den där A Bergström. Det blev en låda med nästan tre kilo film och A Bergström blev glad. En eftermiddag i förra veckan fick jag ett mail om ett samarbete, A Bergström hade precis framkallat en av mina gamla Velvia, han hade varit ute och knipsat i höstljuset, och det hade jag med, för många år sedan nu. Velvian blev dubbelexponerad och A Bergström och jag hade inlett samarbete utan att någon av oss visste om det. Livet kan ibland vara mer spännande än man först kan tro.



Idag lyssnar jag på Olle och apan och färdigställer ett uppdrag i färg.

T.

Tuesday, October 4, 2011

Lilla Sparven.

Ibland blir man överraskad av sin egen förvirring. Min vita utställning kom precis tillbaka och står här i bunkern i sina lådor och bara väntar på att hängas, det är ganska dumt att utställningar bara står och samlar damm, jag packade upp min macbook och skulle precis börja arbeta när mobilen ringde. En gallerist från Söderhamn i andra luren meddelade rakt och utan någon som helst form av bomull; -Du har en utställning inbokad här på lördag. Har du glömt det ...

Det var helt enkelt bara att packa lådorna och skicka iväg bilderna igen. Har jag lovat är det bara att köra och sen är det inte mer med det. Jag är inte den som drar mig ur bara för att mina tankar finns någon annanstans.

Den sista tiden har jag haft alltför mycket åt olika håll och Lasse Åberg formulerar den kreativa förvirringen så jävla bra. En liten fabel som en tröst.

En gnistrande kall vinterdag kommer en man cyklande längs en väg, då får han se en liten sparv som sitter och fryser vid vägkanten. Eftersom det är en godhjärtad man så tar han varligt den lilla sparven i sina händer för att värma den. Då får han syn på en rykande färsk hästspillning lite längre fram på vägen och eftersom det är en bildad man vet han att sparvar käkar hästlort (som den naturintresserade läsaren säkert vet är det vi i dagligt tal kallar gråspav egentligen en pilfink. Sparvarna decimerades raskt när kusarna försvann). I alla fall, mannen bäddar varligt ner sparven i den varma hästspillningen och cyklar nöjt därifrån med vetskapen om att han varit en god och kärleksfull människa. Vår lilla sparv trivs och börjar picka lite i käket och mår så bra att så han häver upp ett förtjust litet kvitter. I detsamma kommer en hungrig räv fram ur skogsbrynet, hör kvittret, smyger fram och vips ... så har han slukat vår lilla sparv.

Vad har nu detta med kreativitetskris att göra?

Jo av denna lilla fabel kan vi lära oss tre grundläggande sanningar;

1. Den som får ner dig i skiten behöver nödvändigtvis inte vara elak.

2. Den som drar upp dig ur skiten är inte alltid snäll.

3. Om du är i skiten så sjung inte.



Annars kan jag citera författaren Witold Gombrobrowicz. Den seriösa litteraturens uppgift är inte att göra livet lättare - utan att göra det svårare. Där börjar vi närma oss något.

T.