Det var helt enkelt bara att packa lådorna och skicka iväg bilderna igen. Har jag lovat är det bara att köra och sen är det inte mer med det. Jag är inte den som drar mig ur bara för att mina tankar finns någon annanstans.
Den sista tiden har jag haft alltför mycket åt olika håll och Lasse Åberg formulerar den kreativa förvirringen så jävla bra. En liten fabel som en tröst.
En gnistrande kall vinterdag kommer en man cyklande längs en väg, då får han se en liten sparv som sitter och fryser vid vägkanten. Eftersom det är en godhjärtad man så tar han varligt den lilla sparven i sina händer för att värma den. Då får han syn på en rykande färsk hästspillning lite längre fram på vägen och eftersom det är en bildad man vet han att sparvar käkar hästlort (som den naturintresserade läsaren säkert vet är det vi i dagligt tal kallar gråspav egentligen en pilfink. Sparvarna decimerades raskt när kusarna försvann). I alla fall, mannen bäddar varligt ner sparven i den varma hästspillningen och cyklar nöjt därifrån med vetskapen om att han varit en god och kärleksfull människa. Vår lilla sparv trivs och börjar picka lite i käket och mår så bra att så han häver upp ett förtjust litet kvitter. I detsamma kommer en hungrig räv fram ur skogsbrynet, hör kvittret, smyger fram och vips ... så har han slukat vår lilla sparv.
Vad har nu detta med kreativitetskris att göra?
Jo av denna lilla fabel kan vi lära oss tre grundläggande sanningar;
1. Den som får ner dig i skiten behöver nödvändigtvis inte vara elak.
2. Den som drar upp dig ur skiten är inte alltid snäll.
3. Om du är i skiten så sjung inte.
Annars kan jag citera författaren Witold Gombrobrowicz. Den seriösa litteraturens uppgift är inte att göra livet lättare - utan att göra det svårare. Där börjar vi närma oss något.
T.
