Wednesday, February 22, 2012

Fördjupning.

Det är en molnig och grå onsdag i februari. Jag läser Kristian Lundbergs text i Svenska Dagbladets kulturdel, nu några veckor efter att den publicerats, jag har varit iväg och försöker ta igen en del av flödet som flyter med och omkring. Är det en slump att Svenskan kör en text av Lundberg om Malmö och stadens alltmer tydliga segregering. Är det en slump att Sydsvenskan inte kör det. Jag vet inte, men jag undrar och spekulerar, varför är det enbart Lundberg som verkar förstå sambanden mellan våldet och ökade klyftor, jo visst, det finns några till, men Lundberg är ganska ensam om sina personliga och mer trovärdiga analyser. Det är erfarenheten som skiljer. Läs Yarden om du vill försöka förstå.

Ibland sluts cirkeln och saker knyts ihop. För över tio år sedan arbetade jag med bildmaterialet till Carl Fredrik Reuterswärd och Sten Samuelsons retrospektiva utställning om deras samarbete genom åren. I går träffade jag en konsthallschef någonstans i Sverige i samband med ett litet porträttuppdrag, han berättade att de planerade en reuterswärdutställning med utgångspunkt från Non Violence, revolvern med knut på pipan som står utanför Förenta Nationernas högkvarter i New York, skulpturen Reuterswärd färdigställde som en omedelbar reaktion av mordet på vännen John Lennon. Konsthallschefen menade att det är viktigt att konsten speglas i samtiden och hans idé var att knyta ihop utställningen som en reflektion av de senaste årens dödsskjutningingar. Belysa en samhällsproblematik ur ett personligt konstnärligt perspektiv grundat på erfarenhet.

Jag lutar mig tillbaka och lägger upp fötterna på skrivbordet och fantiserar iväg. Tänk om fler utställningsansvariga och fler dagspressredaktioner hade arbetat med den inställningen, shit, jag skulle läst alla dagstidningar och sprungit på alla utställningar, om och om igen, vilken fördjupning media och kulturen skulle kunnat ge. Istället blir det en pocketdeckare om ett mord i ett hamninlopp med en förhoppning om att ljuset kommer tillbaka imorgon.

T.

Thursday, February 16, 2012

Ingen Neråtsång.

Tänkte faktiskt att jag borde skriva nu när läget har stabiliserats och jag är tillbaka igen. Det är ljusare och lite mörkare här och det är inte snön. Rummet var slitet men rymligt. På gatan utanför skällde en ledsen hund och tuppen gol alltid för tidigt och Che tröttnade och smet till Bolivia. Pang. En del nätter drömde jag svarta drömmar om att skjuta hunden och skära halsen av tuppen, men jag är en vänlig och fredlig människa och lät bli, istället vände jag mig om och tänkte andra tankar, lite större och mer komplexa funderingar. Är det inte underligt att man kallar rom och cola för Cuba Libre. Kanske är det läge för en revolution. Det var sådana frågeställningar som rörde sig i min skalle en alltför tidig morgon i ett dunkelt hotellrum i Havanna.

Läser David Nicholls feelgood och stundtals feelbadroman One Day. Den ena huvudkaraktären, Dexter, en klassisk brittisk ungsnobb, har svårt att hitta rätt i tillvaron innan kabeltevemediet griper tag i honom. Jag kan inte låta bli att citera några meningar:

"Tanken att bli proffsfotograf hade han övergivit utan vidare. Han visste att han var en hyfsad amatör, skulle förmodligen alltid vara det, men för att bli en stjärna - en Cartier Bresson, en Capa eller en Brant - skulle det krävas hårt arbete, refuseringar och envishet, och han var inte säker på att hårt arbete intresserade honom. Teve däremot. Teve ville ha honom genast."


Om konsten kommer jag troligen att skriva i en tidskrift längre fram.

T.