Pojken, hunden och flickan.

Det var en gång en liten pojke som bodde i en liten lägenhet i det högsta huset i den minsta av alla städer. Han bodde högst upp i det högsta huset. Den lilla pojken. Om man visste, då kunde man se havet från pojkens köksfönster, men man fick titta noga. Det var svårt att se. Det var pojkens hemlighet.

Pojken älskade sitt hav. För havet var mäktigt. Det kunde ingen tämja. Pojken ville vara som havet. Varje dag gick han där, han och den lilla hunden, hunden som alltid gick vid pojkens sida. De hade varandra. Pojken älskade sin hund. Hunden älskade pojken. Medan hunden lekte vid havet, brukade pojken fundera, ibland lekte han och hunden. Oftast hundlekar, kastade pinne, eller boll om de hittade någon. Hunden var riktigt duktig på att hitta bollar. Hunden var duktig på det mesta, det hade pojken hört av människorna i den lilla staden, människor som kom fram och ville klappa hunden. De fick de göra, för då blev pojken stolt, när de berömde hans duktiga hund.

Dagarna gick. Varje dag gick pojken och hunden vid havet. De lekte. Funderade. Ibland stannade de och pratade med gubbarna som brukade sitta vid bänkarna där. Pojken tyckte om gubbarna. Han kände sig hemma hos dom. De var alltid glada, och berömde hunden, de lekte med hunden ibland. Ibland när pojken var trött och ville vila en stund på bänken.

En dag när pojken och hunden som vanligt skulle gå till havet. Då kom det fram en flicka. Flickan var inte från den lilla staden, det såg pojken direkt, hunden ville inte leka med flickan. Men det märkte inte pojken, han såg bara flickan, hon hade långt råttfärgat hår. Hon var det vackraste han någonsin hade sett, men hon pratade konstigt tyckte pojken, han förstod inte allt hon sa. Hon pratade som människorna på tv. Flickan pratade mycket. Helt plötsligt gick de vid havet tillsammans, pojken hade inte märkt det, men han tyckte om det, han tyckte om när hon pratade, när hon gick vid hans sida. Han tyckte om flickan, och funderade om flickan tyckte om honom, hunden började tycka om flickan med. De blev vänner. Flickan och hunden. Precis som pojken och hunden. De blev vänner alla tre.

Den dagen gick de längre än de brukade. Den lilla pojken ville inte att promenaden skulle ta slut. För då trodde han att flickan skulle åka hem igen. Han vågade aldrig sluta gå.

Varje dag gick de, den lilla pojken, hunden och flickan. De gick när det regnade. De gick när solen sken. En gång gick de till och med på natten, flickan ville visa den lilla pojken några speciella stjärnor. De stod vid vattnet och tittade upp mot den mörka himlen. Stjärnorna gnistrade. Flickan tog pojken i handen och log mot honom. Hunden undrade varför de var ute mitt i natten, men han förstod att det var något speciellt, och han ville inte störa.

Det var det dom gjorde, pojken, hunden och flickan. De gick. Det var vackert att bara gå. Det blev sommar. Då gick dom i en annan stad. Den lilla pojken, hunden och flickan. Det blev vinter. Då gick de i snöstormen och lekte att dom var på sydpolen som upptäcksresande. Den lilla pojken, hunden och flickan var helt igensnöade. De skrattade åt varandra och drack varm choklad sedan i ett litet hus i en gränd.

Det blev vår igen. Sedan blev det vår en gång till. Flera gånger blev det vår. Den lilla pojken, hunden och flickan fortsatte att gå.

De gick. Och de gick. Varje dag gick de. De tyckte om att gå tillsammans. Det räckte för dom. Ibland gick de igenom skog. Ibland i städer. De slutade aldrig att gå. Någon gång kom de fram till ett vägskäl, där tvekade de lite, sedan bestämde de sig att gå åt samma håll. När de var trötta sov de på hotell. Eller i någon stuga vid vägen. Där hjälpte de till med veden, bakade och vilade upp sig. Sedan fortsatte de att gå. Pojken, hunden och flickan vågade aldrig sluta att gå. De visste inte var de skulle hamna. De bara gick. För de tyckte om att gå. Pojken hunden och flickan.

En dag när de som vanligt gick. Då kom pojken, hunden och flickan fram till en stor korsning. Den ena vägen var rak och fin. Den andra var krokig och osäker. De stannade. Tvekade länge. Undrade. Pojken, hunden och flickan hade aldrig varit vid en sådan här stor korsning tidigare. De blev rädda och vilsna. Flickan ville gå på den raka vägen, där man kunde ana framtiden, komma fram till målet, stanna och bygga ett hus. Pojken och hunden hade aldrig funderat på målet. De hade ju bara gått. Det räckte för dom. Pojken och hunden ville fortsätta på den krokiga vägen. Fortsätta att bara gå. De ville inte stanna. Inte än.

Flickan bestämde sig, svängde ner mot den raka vägen, och började gå mot målet för att bygga sitt hus. Pojken och hunden stod ett tag och tittade efter flickan. Sedan vände de sig mot den krokiga stigen, tog några steg, gick, och hoppades att stigen skulle leda till havet. Till deras älskade hav.

Pojken, hunden och flickan gjorde sina vägval. Nu är sagan slut, och hur det kommer att gå för pojken, hunden och flickan får vi aldrig veta. Leder pojken och hundens stig mot havet. Kommer flickan att få bygga sitt hus.

Vissa frågor får man aldrig veta svaret på.

T.