Ståkkolm.

Känner att jag måste röra på mig ett tag. Funderar på att packa min lilla kolt och dra mig genom landet upp mot Ståkkolm. Det är väl läge nu när det visas så många fina utställningar i kungliga huvudstaden, man måste ju ställa upp då, det tycker jag absolut, och nu bör vinterns is ha smält bort från de stora gatorna där.


Jag har alltid tyckt om Ståkkolm, tyckt om att gå i backarna och bara stanna vid ett litet anonymt fik för en kaffe med mjölk, och sen gå vidare igen. Numera är jag mer kluven till det. Men det handlar egentligen mer om privata anledningar än om Ståkkolm. För stan är fin om våren, men vackrast på hösten, kanske europas vackraste då.

Där finns människor jag inte träffat på länge, människor jag tycker om, människor jag betraktar som mina vänner och som jag har roligt tillsammans med. Prata, skratta, och tramsa med. Människor jag hör ihop med. Människor jag känt under lång tid. Människor jag kan sakna mer och mer. Människor jag träffar alltför sällan.

T.