Vaknade tidigt till ljudet av ett positiv utan apa efter några vackra och förmånligt uppsluppna dagar med solsken och lite regn högt över stan. Funderade en stund på att ta tåget till Calais. Hoppade över frukost och fuskade med två koppar stående vid baren på väg till tvättomaten. Vardagens uppdrag ger sig tillkänna och smutsiga kläder måste bli rena, glas och porslin diskas och tombuteljer slängas, och nu väntar pusslet på att läggas klart och de försvunna bitarna ska hitta hem igen. Allt har kastats omkull och samma berättelse tar sig en helt annan form. Vad ska man göra, låta det flyta och se hur mörkret tar sig in i ljuset eller ljuset in i mörkret, bara stå här nonchalant och titta på när det rasar och reser sig igen och artigt hoppas på att få följa med. Självfallet inte. Jag måste få epilogen att bli till en början och därmed sluta cirkeln och inleda nästa bok. Det är som med maten där saltet förhöjer känslan.
Skymningen börjar komma och jag låter saken bero ett tag och bryner färska grönsaker från handlaren på hörnet och serverar mig själv en omelette spetsad med Chavignol och sköljer ner med kylskåpskall Heineken på flaska. Snörar mina smutsvita Converse och tar mig ner för alla trappor och korsar innergården med kullersten och ut på gatan och kvällen.
T.
