Med Kännedom till Kulturministern.

"Bara döda fiskar flyter med strömmen. Inte fan är jag död och inte någon fisk och ingen kan ta min glöd som värmer mig i drömmen."

Det slår mig gång på gång hur trångsynt Sveriges kulturklimat ofta är. Hur hetsen efter publikframgångar och jakten efter att vända dalande besökssiffror resulterar i ett slätstruket och ganska trist program, när det borde handla om raka motsatsen, att våga gå emot strömmen. Som jag ser det är det rädsla. Man vågar helt enkelt inte sticka ut och möta opinionen - när det egentligen är det som är kulturen och konstens huvudsakliga uppgift. Den senaste tiden har jag fått en trovärdig insyn i hur det kan fungera, hur diskussionerna kan gå, och det är inte enbart någon upplyftande känsla jag bär med mig, tvärt om. Ett annat problem är tystnaden från oss som så att säga arbetar ute på fältet. Rädslan över att uppfattas som obekväm sprider sig i takt med att det ekonomiska klimatet hårdnar, istället för debatt anpassar vi oss, gör det som förväntas, visst, det finns några som går sin egen väg, men inte många, och andra tvingas utomlands. Jag har polare som fått rådet av gallerister att de borde söka sig mot Frankrike eller Tyskland där människor förstår deras prylar bättre. Det är fan inte klokt och den okunskapen skrämmer mig. Det är ju som om Erik skulle peta Zlatan för att Johan inte begriper sig på hans spel. Helt otänkbart.

Jag har inga direkta svar. Inga konkreta förändringsförslag. Men jag har en kvalificerad tanke, kanske borde institutionerna till en del tjänster endast anställa på halvtid för att man därmed även måste driva sin egen verksamhet, på så vis tvingas man att vara mer vaken och delaktig i samtiden, ta del av strömningarna, då går inte att sitta på sitt kontor fram till fem och skynda sig hem till sin belånade medelklassvåning och tro att man är med i skeppet (den vakne märkte att jag raljerade en smula - ni andra upplevde mig troligen som oartikulerad - inget personligt). I vilket fall. Den kommun, den stad, som på allvar förstår att det är nya tider, den kommer att bli stark och levande och ligga i framkant, och nu pratar jag inte om något nytt operahus, jag pratar om att ta tillvara den handlingskraft som glödande kultur kan ge. Ett dockhus kräver både fantasi och kreativitet för att börja leva och leva vidare.



Tänk att vi lever i ett land med den totala inkompetens som kvävs för att förbise en av de största levande filmskapare vi har. I Frankrike skulle det blivit upplopp och i Sverige tystnad. Så talande. Hmm ...

T.