Nu bor jag i ett annat rum med en annan utsikt i en annan stad. Utanför fönstret sitter koltrasten i trädet och sjunger sina sånger för mig, på bänkarna under sitter människor med kaffe och cigaretter, och solen tittar fram över taken och värmer nackar bakom vintertjockt hår. Det sägs att våren kommer tidigare här och jag tror på det. Det känns i varje steg. Dagarna har gått och jag har inte fått speciellt mycket gjort. Jag har mest strövat omkring, fotograferat, suttit på barerna, gjort små anteckningar, skrivit, men i morgon tänker jag ta tag i arbetet på allvar. Luther han vakar och iakttar. Det är inte som jag varit slö. Jag har bara inte riktigt kommit mig för att börja arbeta än. Det är viktigt att först försöka få till en vardag. Hitta en krog, ett café jag gillar, och sen ha det som utgångspunkt, en bas, ett slags hem. Acklimatisera som man säger. Brasserie Rivolux med sina stolar i rotting och terass ut mot rue Saint Antoine ligger nära och serverar god omelette och bra kaffe och där kan jag långsamt börja min dag. Ibland, beroende på vinden, går jag ner till gubbarna med boklådorna och sätter mig på kajen ett tag, andra dagar promenerar jag åt andra hållet upp mot kullen och snackar med nordafrikanerna, de förstår mig lite bättre - är man ifrån norr så är man, men oftast sitter jag kvar med min kopp och läser medan frukosten sakta glider över till lunch och beställer råstekt potatis serverad över en bädd av chèvresallad när Vänner för livet av Hagman växer med rubriker som lyrik. Det händer att jag tappar bort mina böcker och måste skriva slutet själv. Jag gör det inte men jag borde.
Litteratur kan vara som musik och bild kan vara som musik om man tar sig tiden att lyssna. Boken jag arbetar med är krävande. Den är tyst och långsam, tillsynes tråkig, ibland så tråkig att jag själv tröttnar, men den som verkligen lyssnar, ser, kommer att få något med sig som kan fastna, som ett leende som poesi att bära med sig som en vän genom livet. Som slagen hjärtat hoppar över. Ungefär så tänker jag mig den rytmen.
Les étoıles s'en balancent och i kväll är jag bjuden på Nordströms vernissage. Den där oljan med två biljardspelande män i kostym gav mig något som tjugoåring. Nu är det andra stjärnor som tindrar. I Filips palats med glaspyramiden en bit bort trängs Rafael med da Vinci, några hundra meter därifrån hänger Matisse och Kertész bland krokiga rör, och i kvarteret där jag sover finns ett hus med Picassos tidiga på långa rader. Det är inte konstigt att stan tar tag och lever lite mer och jag går på samma gator och kan sätta mig vid ett bord i vimlet och känna mig som de som gick här då och de som ska gå här sen och tända en cigarett och kisa mot vårsolen och tänka att det är så jag arbetar idag. Men all konst är inte konst och på Galerie VU´är det inte bara sällsynta fåglar som sjunger inatt.
T.
