En snöängel.

Det är sen kväll. Söndag. Kanske natt. Sitter i ett litet mörkt kök med lånad dator. Lånat kök med. Regndropparna gör fönstret softat. Gatljusen bildar vackra små gula mönster genom rutan. Staden sover. Inte jag. Trivs här, i hennes lilla kök, tillsammans med Che och Jarmusch. Båda två tittar på mig från sina ikearamar av furu. Jag ler mot dom båda. Tror vi är vänner. Håller inte med varandra om allt, men i mycket, tror vi förstår varandra. Vet att vi gör det.

Hon sover på andra sidan väggen. Likt en snöängel. En vacker snöängel. Hon ska upp tidigt. Min klocka piper inte förrän tio. Då börjar mitt dagsverk. Ger mig själv tillåtelse att ligga och dra i morgon. Men. Tio ska jag upp. Annars kommer Luther och läxar upp mig. Det är han bra på. Att läxa upp.

Snön som kom, smälter nu bort, långsamt, långsamt. En snöängel som smälter bort blir en vacker blomma till våren. Den blomman ger mig liv. Vill inte plocka den. Bara veta att den finns. Den är vackrast där den står.

T.