Stundens allvar.

Har skickat de sista bilderna till Mogge. Nu börjar det närma sig. Stundens allvar kryper sig på. Bara lite korrläsning och finslipning kvar. Sedan skickas skiten till tryckeriet, det ligger många hundra mil bort, kommer inte kunna övervaka trycket på plats. Det gör mig lite oroligt och rastlös. Måste våga släppa. Det är bara en bok. Blir det inte bra gör jag bara en till. Men det är nu det gäller.

Det blir bra. Måste tänka så.

Kikar i Jean Hermansons bok "fotografier", den har ett grymt tryck, övertygad om att han övervakade trycket. Har hört det från en säker källa. Formgivaren berättade det över en kopp för någon månad sedan, Christer Strandberg, en duktig formgivare. Där finns fan inte ett typografiskt fel i den boken. Han är av den gamla skolan, den där Christer, och ett stort namn i den grafiska branschen. Mogge formger vår bok, han är av den nya skolan, och snart ett namn, kanske är han redan det, för mig är han det i alla fall. Han har gjort några grymma skivomslag där jag knäppte bilderna. Gillar att arbeta med Mogge. Det är enkelt, inget klabb, samtidigt som han står på sig för sina ideer. Ett proffs helt enkelt.

Exempel. Vi pratade om omslaget. Ett svart omslag. Han hade lagt en bild på baksidan, bilden var ganska mörk, svart i hörnen, det fanns en risk att den skulle flyta ut i svärtan på omslaget.

-Vi kan ju lägga en grå ram runt bilden, sa jag, som ett försök att lösa problemet.
-Det blir det inte tal om, jag löser detta på annat sätt, sa Mogge på ren instinkt.

Sen var det inte mer med det. Han har rätt. Grafiska ramar runt bilder blir ingen glad av. Det ska vara enkelt. Det underlättar. Jag har ibland arbetat med omständiga människor (läs konstnärer). Det undviker jag numera. Det gör ingen glad. Inte mig i alla fall. Lätt att bli instängd i förträffligheten. Som bakom galler.

Skrev tidigare om E och om hans vistelse på Ystadsanstalten. Kom nu att tänka på en annan gammal vän, S, som satt där för vapenvägran. Han berättade en rolig historia om det, på första morgonbussen hem från Malmö, vi skulle ha sett Stefan Sundström, men det var inställt. Istället blev det bus fram till tidig morgon och svårt att sova sen. Som vanligt då.

Staten hade placerat S, en kille på 19 år, med tuppkam, klädd i nitjacka, på Ystadsanstalten. En anstalt för värdetransportrånare och andra hårda killar. Bra jobbat staten. Bra jobbat.

De hade ett korplag i fotboll. Min gamla vän skulle vara med som center. Det blev straff till anstaltlaget, S skulle lägga den. Han brände. Naturligtvis.

-Vad sa de andra när du brände, frågade jag.
-De sa inte så mycket. Men kortspelarna på tredje blev ju inte så glada, svarade S, något förläget.

Fotboll är på liv och död. Minns Andres Escobars självmål. Eller Southgates straffmiss mot Tyskland 1996. Lyssnar på The Business låt med samma namn som den olycklige straffläggaren. Det får mig att förstå stundens allvar. Det är egentligen bara att lägga en straff till senare. Som sitter. Men det är nu det gäller.

T.