PS.

September och ljuset hänger kvar. Mina väggar blir mindre grå och första numret av den nya kulturtidskriften jag skrev i kommer nu. Nummer noll. Allt tar sin tid. Jag vankar av och an, det är hemsidan som spökar, allt känns mossigt och måste göras om, jag kommer inte riktigt till skott, det är hela tiden något annat. Bilderna som kördes under Almedalsveckan ska ställas ut och inramningen är igång och ett reklamavbrott är på sin plats: Författaren smet till Ungern och här står jag, vad han gör där vet jag inte inte, och är heller inget jag tänker spekulera i, men jag fick böckerna direkt ur handen av honom när mina bilder pryder omslagen och i helgen fick jag nya boken med Christers gamla skåpmat. Säg vad du vill. Fan vad bra det är, det skulle vara den största lögnen att hävda något annat, det finns en talande tystnad på nästan varje sida, en längtan långt förbi allt normaliserat och perfekt, och då ska du veta att nästan ett halvt sekel har passerat och nio sekunder av ett liv känns som tusen. Blunda och se. Jag begav mig till en liten inofficiell bildvisning i en källare under restaurang Brogatan. Öl och bild och bra sällskap. Nu är det bara precis efter en sen lunch och när jag sitter med boken i knät och tittar på bilderna från hans ateljér slår det mig hur olika vi är. Kanske skulle jag behöva en liten del av hans pedantiska militära disciplin, men jag fungerar inte då, jag är ingen soldat, jag kan aldrig stå still, det är ur fokuserat kaos jag försöker hitta till mitt hem. Alltid denna förbannade jakt och Mord och Sju Månader. Tror det är läge att investera i bra litteratur när gatlyktorna slocknar och morgonen kommer och du viskar att du ska gå. Det kanske är bra.

Negativ och kontaktkartor och tankar och liv. Ett hem att hitta till.

T.