Glömda är alla svarta söndagar i november. Det är försommar här och snart tar den franska landsbygden emot i en öppen bil längs omahas stränder. Idag regnar det och imorgon med. Det gör mig inget. På bordet ligger papperslappar med små anteckningar och skisser i en ändlös röra. Jag rotar runt och måste bli klar. Det måste bli precis som jag vill ha det, som jag föreställt mig, samtidigt som jag måste öppna upp, första veckan i juli ska bilderna köras under almedalsveckan och veckorna rinner iväg. Det blir bra. Ta det lungt. Till hösten kommer materialet presenteras som en ramad utställning. Det är åt det håller jag glider nu. Livet är en dröm och arbetet blir mer nyanserat när hösten kommer, vindarna smeker och jag sitter med en kvarglömd Becks på Ernst Ekstrands plan och undrar vad jag gör där, det är alltför lågt här, mina dagar känns som ett pyramidspel och gizas sand blir till guld. Är det sant att sand kan bli till guld. Allt är inte guld som glimmar säger du. Jag har aldrig varit intresserad av blankpolerad yta, det vet du, jag försöker bara överleva, svarar jag, och reser mig och går och låter flaskan ligga kvar som ett minne från någon som drog. Iväg. Alltid iväg. Ikväll ska jag hålla ett föredrag där vidderna öppnar upp lite mer längre söderöver. Där elden brinner och värmer mig i regnet tar jag min nya utställning vidare när sommaren kommer. Du väntar väl på mig då. Möt mig vid docken utanför texacos kontor i Le Havre.
Bilderna i konsthallen. Det är sista veckan nu. Nu på söndag.
T.
