Halvfranska Band.

Han satt i fönstret och följde henne med blicken när hon försvann bakom den gamla tullkammaren på andra sidan kajen. Där började det. Tänk att man måste till att komma bort för att kunna komma hem igen. Det är så det var, är, för mig när jag såg hamnen och båtarna, allt jag gått och grunnat över låg där, och jag tog det, däri ligger begåvningen. Närvaron om du så vill. Förmågan att känna när det värker till ordentligt. Vad det sen blir av det, vad jag gör med det, det vågar jag inte ens tänka på ikväll, och jag tänker inte berätta mer, för ikväll, ikväll flödar det, och det måste jag låta det göra, helt av sig själv, som en vårflod när isen smälter och vattnet svämmar över. Precis så. Jag vet hur det kan låta. Jag har bott vid älven och hört när braket kommer. Som jag längtade. Den vintern var kall och blodet frös och jag halkade omkring i tunna skånska kängor gjorda för upplopp i städerna på åttiotalet. Jag glömmer det aldrig. Aldrig ska jag glömma att hamnarna är mitt hem, och skeppsbyggarna mina vänner, och fiskarna, nu när restaurangerna tagit över och brittiska kängor blivit mode, och det är där i fönstret bakom de tunna spetsgardinerna det börjar. Man kan se ut men inte in. Det är bara en svag doft av enfald som avslöjar honom. Han vet det och hon var finkänslig nog att inte stanna och vända om.

T.