Minns spelningarna på Ungdomshuset. De fula tatueringarna i Nyhamn. Friheten på Christiania. Spänningen på Istedgade. Ölhaken ute på Norrebro.
Nu åker man tåg över sundet, det gör mig inget, det passar mig bra att sitta och läsa och komma direkt in till centralen. Det är praktiskt och enkelt. Men jag tänker på de yngre, tänker på äventyren, det kan inte vara som ett äventyr att åka rökfritt Öresundståg till Köpenhamn, att trängas med pendlare och på sin höjd en kaffeautomat som nyckel frihet. Det är klart att man måste skrika högre då.
Det är andra tider nu.
Numera finns inte Ungdomshuset kvar. I Nyhamn har tatueringssalongerna för länge sedan slagit igen och turistnäringen tagit över (krognoterna måste vara Köpenhamns dyraste). Friheten på Christiania består mest av trakasserande poliser och kvartarna kring Christianshavn har ombildats till bostadsrätter. Och på Istedgade, ja jag vet i fan...
Tivoli är sig likt. Välklippta gräsmattor och uniformerad personal. De har alltid legat före sin tid, där innanför murarna.
Jag vill inte romantisera. Det hände även en hel del skit och det är såklart inte bra att spolingar dricker öl och springer omkring i skumma kvarter. Men måste ändå säga att det gav mig en bra utbildning, jag fick uppleva storstädernas baksidor, fick lära mig spelreglerna och att bete mig ordentligt. De äldre, busarna, de som hängde där, de höll ett vakande öga över en. Jag var aldrig rädd, inte mer än att spänningen kunde ta överhanden i alla fall, men det gällde att passa sig, att inte leva rövare, för då åkte man på spö direkt. Det visste man.
Det var inte bättre förr. Absolut inte. Men det var en annan tid.
Bilden är från en helt annan tid och en helt annan stad.
T.
