Mjukare Moln.

Vi sprang. Sprang över kullarna ner mot havet. Vi sprang med lätta hjärtan och kroppar fulla av längtan. Vi sprang för sommaren kunde ta slut. Vi sprang med nakna fötter mot grönare gräs, det var åttiosex eller åttiosju, det var ljumma vindar och hemliga nätter. Det var folköl och hemrullade cigaretter bland karuseller och blinkande tombolahjul. Det var som vinst varje gång.

Hösten hann ikapp och Palme dog. I köket stod radion på, tv körde två kanaler och jag sprang ut. Bara ut. Det var lätt att falla när regnet kom, det var halt och inte som en saga.

Nakna fötter klev runt i grova skor. Det blev vi, det blev dom, och det blev vi igen. En kärleksvals för vuxna som egentligen var barn. Vackra blå ögon blev till stor svart pupill och gräset frös till grå betong.

Vi hade varandra och vi var fria. Vi var inga offerlamm, och vi sålde oss aldrig för pärlorna av plast. Vi var hungrande hundar som yla mot månen, mot stjärnorna som föll och ingen stod och tog emot.

Uniformerna passa aldrig vår kropp och takten gick inte i marsch. Vi leta andra marker, vi sökte större och hetare drömmar. Det var en dans på den där eggen som kunde vara så jävla vass. Det var blod eller guld, det var frihet på darriga ben, det var en överdos av längtan när vi låg vakna och inte kunde sova.

Vinterns sista kyla drog förbi och värmen kom igen. Vi var som främlingar i maj när trastarna sjöng för andra. Vi hade ramlat och slagits men hann med tågets sista vagn, vi var skuggor som drog omkring och hade inget att förlora. Några flög upp till fåglarna och drömde vackrare bland mjuka moln. Vi ville bara vidare, bort mot stjärnorna, det var allt vi ville när nätterna var ljumma och livet var som ett nyfött barn.

T.