En vän sa till mig inte alltför länge sedan, när jag tvivlade på om jag skulle ha tålamod med en liten valp nu. - Med hundar har du tålamod, det är med människor du inte har det. Kanske har hon rätt. Jag vet inte, vet inte just nu.
Arbetar intensivt med flera projekt samtidigt, böcker och utställningar, men en dag ska en hund gå vid min sida igen. Det är en självklarhet. Jag kan egentligen mycket lite om hundar, men vet att jag trivs med deras sällskap. Kanske är det därför hundboken är viktig för mig, förutom att det är nödvändigt att ge ut den nu, att tiden och känslan är den rätta. Jag måste vara lyhörd för att det ska bli rätt, den personliga ingången måste finnas för att det ska bli på riktigt, bli på liv och död, som man säger, för att man ska få ro. Man tror att ron infinner sig när boken är utgiven, när skivan är inspelad, eller när utställningen är hängd, men det blir inte så. Jag kommer aldrig till ro eller hittar ett hem, och det är bara att acceptera och fortsätta arbeta, det är då jag känner ett lugn, det är då jag mår som bäst.
Jag vet en rofylld plats som inte finns för mig. En skog, en äng och ett litet ensamt hus som inte längre finns kvar här nu mera.
T.
