En blåsig men vacker eftermiddag i en stad större än min.
Gick förbi det vita hotellet där jag bodde en gång, korsade det stora torget med kiosken mitt på, hade varit på fest och somnat på en soffa, kroppen var öm men själen lite helad.
I kön till pressbyråns kaffeautomat träffade jag en gammal vän. Han bara stod där med gitarren på sin rygg och det var nästan tio år sedan vi sågs. Jag kände igen honom direkt, trots att hans kropp var tunnare och att håret var lite längre nu, men hans blå ögon var lika fulla av liv som jag mindes dem då. Vi gick ut till där de stora spåren tar sin början och delade en cigarett. Jag frågade hur han har det, hur han mår. Han tittade på mig en bra stund, liksom lite forskande, tog en klunk av sitt kaffe och sa:
-Du har säkert läst om mig i tidningar. Du har kanske sett mig på tv. Jag har haft en bra tid, jag har spelat i flera länder, sett en hel del och fått göra vad jag vill. Men jag har glömt att vårda mitt eget hjärta, för i den här världen finns ingen plats för några vilsna själar, det ska du veta. Men jag tror att jag har en vän som känner mig som den jag är, vi har inte pratat på länge, och jag vet inte var hon finns eller vad hon gör nu, och ibland undrar jag vem som la vårt pussel då.
Det sprakar i högtalarna om att tåget mot Malmö och Köpenhamn är klart för avgång. Jag ger honom en snabb kram och skyndar iväg, vänder mig om och ser att han står kvar där och ler mot mig, jag ler mot honom och kliver på.
Hans ord vägrade att släppa mig när skogar och små stationer rusade förbi. Jag satt och tänkte att jag måste söka upp honom igen och lära känna honom igen.
Om du såg honom nu, vad tänkte du då.
T.