Hon Den Hunden.

I natt rinner regnet som tårar mot fönstret och vinden sparkar obarmhärtigt bort trädens sista löv. Där ute speglar månen sitt bleka ljus mot gatans våta asfalt och en ensam hund skäller i fjärran. Den hunden irrar omkring utan hem och utan famnar att värma sig i. Jag tänder en cigarett och viskar ut i natten att varma famnar finns närmre än du tror, för när våren kommer ska du sitta på en klippa vid en främmande strand och se solen bli röd och stor igen.

Hösten var hård i år och hunden bor där långt borta, pälsen är tovig och våt, och hon står kvar där övergiven i natten. En del hundar får inte stryka ensamma bland städernas hårda betong. En del hundar borde vara förbjudet att såra likt en fridlyst art där skogen blir till en öppen äng.

Du kommer att hitta din flock igen, det är inte du som sprungit bort, det är flocken som splittrats som ett sönderslaget hjärta av is. Din päls kommer att skina som förr, nyborstad och blank i solen, när kylan är över och värmen kommer till dig igen.

T.