Anslag.

Vet inte varför jag blir så upprörd när det pratas om konst, för det blir jag, märkbart upprörd. Kanske beror det på att det är så mycket tamt trams som presenteras som konst. Lite som kejsarens nya kläder. Det som gör mig mest upprörd är att mycket är finansierat med skattemedel. Samtidigt som det tillåts nerskärningar på psykvård och annan omsorg, betalar vi en del människor för att leka med målarlådan, jag kan inte begripa hur det kan hänga ihop. Missförstå mig inte, jag anser absolut att kultur bör stödjas med skattemedel, mer än idag, men kulturen måste berätta något. Ha något att säga. Gjuta vågor på vattnet. Det måste vara konstens uppgift, och det är ett krav som måste ställas, det går inte annars. Jag vill inte peka ut någon eller något specifikt, det är inte det jag vill åt, och jag är inte rätt person att göra det, men någon måtta måste det vara på alla tomma floskler. Det kanske ändå är så att de flesta anser att det de själva gör är viktigt, det får man hoppas, vet inte vem, vad, eller hur saken ska avgöras, men det fungerar inte som det ser ut idag. Jag tror att vi måste våga stödja mer obekväm konst. Konst som inte stryker medhårs. Konst som vågar kritisera samtiden och etablissemanget. Då tror jag vi är en bit på väg. Ta tex Carl Fredrik Reuterswärds revolver, eller Robert Franks -Americans, eller Ivan Aguélis Egyptendukar, eller Stefan Jarls -Naturens Hämnd, eller Tunbjörks -Vinter, eller Francis Ford Coppolas -Apocalypse Now, eller för den delen Engströms -Härbärge, det är fan i mig konst. Konst som kritiserar eller reflekterar sin samtid. Bra konst.

Jag får själv en del kultur och produktionsstöd då och då. Kanske bör jag inte få det, men vem ska avgöra det, inte etablissemanget i alla fall, då tenderar det bara att bli svågerpolitik av alltihop. Kanske är det så att man gör bättre prylar utan ekonomiskt stöd, när man lever på knivseggen, vet ni att hästscenerna i -Holy Grail kom till för att Terry Gillams hade så tight budget. Det var tänkt med riktiga hästar från början, så kan det vara, penningbekymmer skapar kreativitet.

Det jag vet, det är att ett anslag då och då ger lite andrum, en möjlighet att hämta andan. Och det är nödvändigt.

T.