Det var på nittiotalet, och jag gjorde en liten cykelaffär med en vän, han är död idag, men cykeln finns kvar. Minns att jag spraymålade henne gul i min källare, minns att damen i våningen över höll på att gå vidare i ett astmaanfall, det var verkligen inte min mening. Jag älskade den cykeln. Hon var snabb som blixten och vi var oskiljaktiga under många år. Cykeln och jag. Sen övergav jag henne i ett cykelställ utanför min dåvarande portuppgång, där fick hon stå ensam, sommar som vinter, och jag kan känna ett vemod när jag tänker på det idag, vi som en gång var så nära.
Nu hör jag att hon står under reparation och bara väntar på att rulla ut på vägarna igen. Hon ska få ny färg och ny sadel, bromsar och styre ska bytas ut, kedja och wire smörjas. Allt kan vända...
...för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt, att finns det liv, är det aldrig försent. -Som Wiehe sjunger ibland.
T.
Ps. Och som vanligt har cykeln på bilden inget med texten att göra.
