Bara Jag.

Efter några Heineken frågade han varför jag fotograferar, självfallet för att jag tycker om det, och för att jag hittar ett lugn. Det är det enklaste svaret. Han frågade sen vilka fotografer som intresserar mig, det finns inga som gör det numera, jag är mer intresserad av mig själv och mina egna bilder. Visserligen tycker jag att Joakim och Lars verkar vara fina, men sen tar det stopp, andras bilder berör mig väldigt sällan. Känns som om många svenska fotografer lever ett trist liv, och det syns i bilderna, där finns ingen rom i regnet.

Men det är väl så, att det antagligen berättar mer om mig än om svensk fotografi, men jag kan inte tänka mig något tristare än att gå på en utställning, om det inte är min egen förstås. Att gå runt i ett stort vitt rum och tissel tassla, nä, roligare kan jag ha. Trots det springer jag på alla utställningar jag kan, måste ju ha koll, ungefär som en fjortonåring läser veckorevyn.

I stället läser jag -Om Vänskap Funnes. Stigs vackra roman om en slags vänskap mellan honom och Pär, en kärleksförklaring till det liv som trots allt är värt att leva, när det är som rom i ett regn.


Eftersom grundskolan misslyckats med läsförståelsen, och eftersom svensk fotografi verkar lida av bristande självförtroende, känner jag mig tvungen förtydliga mig. Det här handlar inte om bra eller dåligt, det handlar inte om fotografi, det handlar bara om mig.

T.