Tuesday, May 22, 2007

Så enkelt.

Har skrivit om det tidigare. Ibland hör unga fotografer av sig till mig. De ställer frågor. Behöver stöd i sina projekt. Vill att jag ska kika på kontakter. Eller så vill de bara säga hej. Inga problem. Jag hjälper gärna till och jag säger gärna hej. -Hej.

I går fick jag ett mail med frågor om tips. Fotograferingstips. Om jag hade idéer om vad vederbörande kunde plåta. Det fungerar ju inte så, visst en spark i röven, lite uppmuntran, det är aldrig fel. Det kan alla behöva ibland. Och jag gillar killen, det är inte det, det är bara det att fotografi måste komma inifrån, det måste vara viktigt ur en personlig synvinkel för att bli bra. För att bli trovärdig fotografi (som Anders skulle sagt).

Mitt svar är alltid det samma. Knäpp det du står mitt uppe i. Dina polare. Din tid. Gör det hela tiden. Om och om igen. Till sist finns där något. Något att arbeta vidare med. Något att ta på. Det är faktiskt det som är vår uppgift. Fotografens. Att belysa samtiden ur ett nytt perspektiv. Skärpa blicken. Få oss att se oss själva med nya ögon. Sen hur vi gör det spelar mindre roll. Det viktigaste är att vi gör det, om och om igen, hela tiden, helt jävla tröstlöst. Som ett lokomotiv på biobränsle.


Bilden är från Christiania. När man fortfarande kunde leka ostört där inne. Jag sitter på taket till Nemoland. En krog i centrala Cristiania. Hundar. Jag har alltid gillat hundar. Denna stolta hundflicka ställde sig framför mig och bara bad om att bli plåtad. Så är det ofta. Motivet vill bli plåtat, det är något man bara vet, det är då man höjer kameran och knäpper. Så enkelt är det.

T.