Att inte tappa tron.

Brottas med frågor. Fick idag ett samtal om ett jobb, en sk studentfotografering, jag kan inte göra sådant. Tackade nej, och vidarebefodrade ärendet till en kollega, det blir bäst så. Det är inte som jag är dryg, eller anser mig stå över dessa jobb, det är bara att jag måste fokusera på väsentligheter. Det går inte att knäppa sådant som urholkar själen. Får mig att tappa sugen, och få min övertygelse i gungning, det är viktigt för mig att försöka hålla den distansen.

Göra jobb för flis gör vi väl alla. Vad är skillnaden mellan ett fotografiskt uppdrag och att ex sitta i kassan på ICA. Beror naturligtvis på uppdragets art. Men. Den gemensamma nämnaren är att man gör det för pengar. Och det gör vi alla mer eller mindre hela tiden.

En vän från Göteborg. Han blev blåst på åttahundra pix häromdagen. En mamma och hennes barn. Hon behövde köpa biljett hem, min vän var godhjärtat, lånade ut slantarna, bytte telefonnummer, med avtal om återbetalning. Numret var falskt. Ingen ringde. Min vän började tappa tron på mänskligheten. Han blev uppriktigt ledsen. Kände sig sviken. Men han lät sig inte dras med. Han fortsatte att stå upp. Det är en bra kille, fick ett mejl idag, han har kommit över det.

Anonyma bloggkommenterar. Jag går inte på det. Kommer aldrig kommentera ett sådant inlägg. Spelar ingen roll om det är intressant, roligt, väsentligt eller rent av otrevligt. Ni kan aldrig få mig dit. Aldrig.


Bilden är från en krog någonstans. Minns inte riktigt var. Minns att ljuskällan var ett stearinljus, det räcker långt, ett vanligt stearinljus. Minns att det var längesen bilden togs. Vet att tjejen till vänster numera är tvåbarnsmor. Har hört att tjejen till höger arbetar som chef inom socialtjänsten någonstans. Människor går vidare. Bilderna är spår från tidigare liv.

T.