Jag kan beundra en del människor. Människor som fixar och donar, kämpar för familjen, bara sådär helt jävla osjälviskt. Full med tålamod. Ett tålamod som aldrig verkar sina. Det är i mina ögon imponerande. Vackert och fint.
Sådant får aldrig tas för givet. Det måste alltid uppskattas. Både i ord och handling.
Jag är lycklig. Jag lever med en kvinna som är den finaste. Hon säger fina saker, har intressanta funderingar, gör mitt liv inte fullt så svårt. I söndags lekte hon med barnen, inte våra barn, vi har inga, andras barn. Våra vänners barn. Det var vackert att se. Tror hon en gång blir en bra mor. Inte en sådan där mesmor. Utan en bra mor. En mor som pratar, lyssnar och ser. Hon är bra på det. Och jag älskar henne så jävla mycket.
Fotografer bör stötta varandra. Precis som en familj. Inte konkurrera, lite konkurrens är bra, då om jobben. När det gäller böcker och utställningar måste vi hålla ihop. Köpa varandras prylar. I helgen köpte jag en bok, bytade till mig en annan bok, köpte en kopia. Mest för att stötta. Gillar bilden med såklart, men vet inte riktigt vad jag ska ha den till. Hänga på väggen. Kanske. Har inte så mycket på väggarna. Kan tycka det är fånigt med fotografer som har fotografier på väggarna. Har aldrig sett en författare som har texter på sina väggar. Men samtidigt är det kul att ha bilden. Det är inte fotografens bästa bild, men en bild, ett motiv, som betyder mycket för mig. Min uppfostran på något vis. Vi får se om den kommer upp. Det viktigaste är att jag vet.
Har tidigare skrivit att jag inte kan döda söta djur. Och därför inte äter sådana. Det kan även vara tvärt om. Jag kan nog döda en människa om det kniper (ungefär som på film). Men skulle aldrig få för mig att äta...
T.
Ps. Bilden ovan är tagen i Botrup, Tyskland, under en ledig eftermiddag när vi spelade in filmen -Back at the Front.
